Förra veckan var jag låg. Jag hade ryggskottskänning, vilket helt sänkte träningslusten. Dessutom var jag galet trött. Tänkte att det beror på årstiden och att det inte är så konstigt att man bara vill krypa till kojs direkt efter jobbet när det känns som att vi i Sverige lever inuti en stor svart sopsäck för tillfället.

En känsla som är välbefogad, då SMHI i går bekräftade att solen varit ovanligt osynlig under november. I Stockholm har den visat sig i två timmar de senaste veckorna, i Växjö bara en och i Borlänge tre. Kiruna, däremot, toppar listan med 36 timmar och närmar sig sitt rekord på 40 timmar. Grattis till er!

Möjligen kan min trötthet också ha berott på lite järnbrist. Vi äter ju väldigt lite kött i vår familj nu för tiden, och förutom att jag varit fullkomligt lealös har mina naglar börjat skiva sig, jag har kalla händer och fötter, och lider ofta av huvudvärk. Så sedan i lördags har jag tagit ett järntillskott per dag och voilà – redan i dag har jag varit mycket piggare. 

Dessutom hade jag förmånen att få träna med Mårten Nylén under eftermiddagen och som vanligt skuttade jag från passet, fullständigt utpumpad, men glad som en lärka. Att få pepp av honom är magiskt. Mårten är inte bara en fantastisk PT – han är klok också och när jag säger att jag är besviken på min egen prestation den senaste veckan, vänder han på det och undrar:

– Vad har du lyckats med?

– Jag har sprungit tre gånger.

– Det är ju fantastiskt!

– Men jag har inte tränat någon styrka. Alls. Det är dåligt, säger jag och pekar på mina, som jag tycker, försvagade armar.

– Det tar du igen, så här snabbt säger Mårten, knäpper med fingrarna och fortsätter:

– Misstaget som de flesta gör, är att de alltid jämför sig med när de presterade som bäst. Men det kan man inte. Det går upp och ner. Det viktiga är att inte ge upp och släppa taget.

Jag förstår vad han menar. Jag ser en ribbstol framför mig, där jag är på god väg upp till toppen. Plötsligt tappar jag greppet och hasar ner några ribbor. Där dinglar jag ett tag, tills jag hittar styrkan och börjar sega mig uppåt igen.

Just nu? Jag är inte uppe vid taket än. Men jag sitter inte heller på golvet. Jag hänger och dinglar.

Och jag tänker inte släppa taget.

Mårten ingjuter hopp.