Så hanterar jag bikiniångesten

Plötsligt smäller det till i mina Instagram- och Facebookflöden, som svämmar över av selfiesugna individer som bara inte kan låta bli att föreviga sig själva tillsammans med Kungsans körsbärsblommor. Min egen tidning skriver ”Så länge stannar supervåren” på löpsedeln i dag och själv förbannar jag det faktum att jag bara har jumpadojor och stövlar i skogarderoben.

IMG_8668

Japp, det är – ÄNTLIGEN – vår och dags att se över inte bara skodon, utan också resten av klädkammarens innehåll. Jag saknar till exempel en tunnare kappa, några par capribyxor och, ve och fasa, en bikini. Det sistnämnda är helt klart det plagg jag är minst sugen på att prova ut.

Jag får nog traska till Detailsbutiken på Magnus Ladulåsgatan i Stockholm i förhoppning om att få möta samma kvinna nu som för fyra år sedan, då jag hänfört facebookade: ”Hon är en underkvinna som fick mina tuttar att växa och mitt omfång att minska på tre sekunder. Jag är en 70E! Det ni! Och ja, jag accepterar nu mitt gäddhäng, att det valkar sig lite och att magen är sladdrig. Hon sa att jag var HÄRLIG!”

På den fick jag 24 ”Gilla”, massor av ”tokgillar” och en kommentarstråd lång som ett ösregn. Inte så konstigt. Att stå halvnaken och försommarblek i provrumsbelysning är inte … kul. Alls. Min egen bikiniångest hade gjort att jag kört med samma badset i ett decennium. Men till slut funkade det inte längre. Tyget var dassigt, bh-banden uttänjda och trosorna hade utvecklat hängbak. Jag repade mod, steg in i butiken på Södermalm och kom ut som en ny kvinna. Både på utsidan och insidan.

För där fanns hon, butiksbiträdet som i ett nafs plockade fram bh och trosor i rätt storlek, nöp, lyfte, puffade och puttade tills mina behag ramlade rätt. När jag gnällde att det valkade sig på sidorna, kontrade hon med att tvinga tillbaka armhålefettet under bh-banden och hojta:

– Du är så smaaaaal, det är tuuuuur att det finns lite att ta i. Du är så snygg, du är jättefiiiiiiin!

Ja, banne mig. Jag var överskön där jag stod, i bara mässingen med muffinsmidja och pösande extravalkar. Tack vare damen i butiken gick jag hemåt med stolta steg och två bikinisar i påsen.

Nu hoppas jag bara att hon jobbar kvar, superduperdamen. För jag behöver absolut höra:

– Du är så snygg, du är jättefiiiiiiin!

ThinkstockPhotos-78375400

Dags för ett dopp? Om ”supervåren” stannar, så dröjer det inte länge. Foto: Thinkstock.

 

Mat är en trixig drog att sluta med

Jag är en riktig sucker för viktminsknings-tv och ett av mina favoritprogram i kategorin är Extreme makeover weight loss, som sänds på TV4 play.

Det är enormt fascinerande att se hur extremöverviktiga människor rasar 50 – 100 kilo på ett år och får både hälsa och viljan att leva tillbaka.

Till sin hjälp har de den stentuffe (fast mycket vänlige) personlige tränaren Chris Powell som flyttar in, rensar kylskåpet från skräpmat och snabba kolhydrater och pushar dem fysiskt till bristningsgränsen.

När han lämnar sina protegéer efter ”fas 1” är det med orden: ”Lycka till och nu finns det inga ursäkter”.

Sannerligen. Inte nog med att varje deltagare fått ett lyxigt hemmagym installerat, Chris följer dem på avstånd via övervakningskameror och kontoutdrag på allt de handlar i snabbköpet.

Ändå faller många av dem i fuskfällan. Tar en drive in-burgare på vägen hem och väljer att smygäta godis i garaget istället för att plåga sig igenom en powerwalk.

Och det är inte så konstigt, för mat är en trixig drog att sluta med. Annat missbruk kan man ”bara” att lägga av med. Ingen behöver kokain eller sprit, men vi måste ju äta för att leva.

Kalorismusslet syns direkt vid nästa invägning och Chris tvingas banna sina bantare: ”The scales never lies”. För det är först när hjärnan är med i matchen – när tv-­deltagarna förstår att PT-polisen Powell är ett redskap, ingen genväg till drömvikten – som kiloraset tar riktig fart.

Skärmavbild 2015-04-14 kl. 12.00.49

Ashley Johnson var med i Extreme makeover weight loss under 2012. Foto: ABC

Skärmavbild 2015-04-14 kl. 12.02.04

Rekordbantaren Alex Respess fick ett helt nytt liv efter programmet. Foto: ABC

Nu är det ju en försvinnande liten del av befolkningen som har en Powell vid sin sida och tack och lov är det också en minoritet som har samma gigantiska övervikt att ta itu med som hans klienter. 

Icke desto mindre, de flesta av oss som försöker förändra vår livsstil har dagar, kanske veckor, då det är extra tungt att hålla i tränings- och kostrutinerna. Om detta har jag skrivit ett antal gånger, bland annat i det här inlägget där min egen superinspiratör Mårten Nylén, uttrycker sig så klokt. 

Det är också därför, tror jag, som så många följer må bra-bloggar (typ den här) och Instgramkonton med hälsofokus. För all pepp är bra pepp, inte sant?

Men själva jobbet, det måste vi alla göra själva.

Skärmavbild 2015-04-14 kl. 11.57.37

Att kicka en drogvana är nog så svårt. Ännu svårare är om fixen är mat. Vi kan ju inte sluta äta helt och hållet. Foto: Anna Tärnhuvud