Nu ska tvåan trollas fram!

På tisdag händer det. Då åker jag och tre författarkompisar till Toscana på en egensnickrad skrivresa. Ambitionerna är höga. Vi har alla bokprojekt att jobba med och har kommit överens om att ge varandra kreativa skrivuppgifter och förlösande feedback.

Efter en jobbtyngd höst och vår känner jag: Äntligen! Nu ska jag få grotta ner mig i mina karaktärer igen. Jag har inte tittat på manuset sedan i augusti och har faktiskt glömt bort det mesta av vad jag har hittat på hittills. Kommer jag att skämmas eller malla mig när jag läser? Ingen aning. Men jag längtar. Efter att bli så där uppslukad av intrigen att jag tappar tiden. Så blev det när jag skrev ”Vi ses i Disneyland”. Så hoppas jag att det blir nu, men risken är stor att jag förlorar mig i utsikten, i maten, i vinet, i vännerna.

Nåja. Må så vara.

Tuscany Maremma foggy morning, farmland and green fields. Italy.

När kommer uppföljaren?

Frågan i rubriken får jag snudd på dagligen. Svaret är: Jag vet inte. Visserligen är tvåan påbörjad, jag har kommit några futtiga kapitel in i handlingen men den där tidsluckan som jag behöver för att få ur mig en större mängd text finns inte just nu. Jag är inte så duktig att jag orkar jobba heltid och sedan skriva på kvällar, nätter och helger (jag känner några sådana), utan jag behöver sova och vila på min arbetsfria tid.

Att ”Vi ses i Disneyland” äntligen fick liv efter cirka tolv år i den så kallade byrålådan berodde helt och hållet på att jag frigjorde tid för skapandet. Förra våren var jag tjänstledig i några veckor för att ge skrivande en ärlig chans och under tiden hanterade jag det som ett heltidsjobb. 20 arbetsdagar räckte för att jag skulle komma halvvägs och en förläggare var sedan tidigare intresserad av manuset och ville läsa den första hälften.

– Jag är inte övertygad, sa hen och jag kontrade med att fråga när hen skulle börja läsa manus igen efter sommaren.

– 15 augusti, blev svaret.

Datumet blev min deadline, vilket passade utmärkt. Jag hade redan bestämt mig för att vika en del av semestern för att få romanen klar, eftersom jag visste att den annars sannolikt skulle åka tillbaka in i den där lådan på obestämd tid.

Alltså. Måndagen den 15 augusti hade förläggaren ett råmanus av ”Vi ses i Disneyland” i sin mejl-inbox. När jag räknade antal dagar jag faktiskt hade suttit och skrivit på boken fick jag ihop dem till 30.

En del blir provocerade av att det gick så kvickt, men tänk efter. Det är faktiskt drygt en månads heltidsjobb om du jobbar fem dagar i veckan. Inte en helt orimlig arbetsbörda. Görligt, i alla fall för mig, som även i vanliga fall sysslar med text. Är det något jag är bra på är att vara disciplinerad och sätta mig vid datorn och börja skriva. Vad som helst får komma, det går finemang att ändra och vässa efteråt, men grundstoryn behöver ut.

Så vad tyckte förläggaren?

Hen var fortfarande inte övertygad och tackade nej, vilket var en stor besvikelse förstås och givetvis tvivlade jag på att historien höll. Förläggaren som jag beundrade och som hade fått första tjing ville ju inte ha den.

Jag deppade i ett par dagar innan jag skickade manuset till ett gäng andra förlag. Fem var rejält intresserade och två ville skriva kontrakt direkt. Blev jag mallig? En aning. Och rädd. Att skriva och släppa en bok är bland det läskigaste jag har gjort.

Hur snart jag blir klar med nästa, vet jag som sagt inte än. Det jag är förvissad om är att jag behöver ge mig själv tid och så småningom – när jag kommit minst halvvägs – en skarp deadline från en förläggare.

Det funkade ju första gången.

IMG_9671

Ettan är referenslitteratur till tvåan.

 

 

IMG_9699

Vissa dagar öppnas inte datorn. Det är så bara. Trots skrivdisciplin hakar det upp sig ibland. Liksom som det kan göra på jobbet.

IMG_9703

Då kan man lika gärna gå ut och plocka blommor.

 

 

 

 

Läsarreaktioner & proffsrecensioner

Så är både release- och recensionsdatum passerade. Läsarreaktionerna har varit överväldigande på Facebook, Instagram, via sms och mejl:

”Läst ut boken, sååååååå bra, fick tårar i ögonen i slutet! Lättläst, enkel och realistisk – hur livet är helt enkelt!”

”Det är min första lediga dag på evigheter. För några timmar sedan plockade jag fram din bok. Nu är jag färdig, och har tårar som rinner längs båda kinderna. Du har gjort ett fantastiskt jobb, Erika. Det är så bra karaktärer i boken, så reella människor. Så bra dialog, detaljer. Och det är så mänskligt och nära.”

”Jag är så imponerad av dig. Vilken fin historia, så mycket igenkänning när det gäller saker som skaver i relationer och så vackert du genomför det.”

”Fy fasen, har precis läst klart… Sjukt berörd!”

”Precis som många andra sträckläste jag boken! Vilket flyt! Och superfina sammanvävningar av dialoger och tankar, nutid och dåtid, och inte minst personer. Imponerad!”

Än så länge har jag hittat två proffsrecensioner (självklart googlar jag dagligen ”recension Vi ses i Disneyland”) och i den ena beskrivs min debutroman som ”en bladvändare om känslor och relationer” medan den andra är sval och en aning taggig: ”Jag förstår helt ärligt inte behovet av ännu en bok om urban medelklass med radhus och ungar och en obehaglig sjukdom som elementa.”

(OBS! Jag har medvetet inte länkat till den andra recensionen eftersom den innehåller ett par REJÄLA spoilers. Men den är inte supersvår att hitta … )

Jag är inte kränkt, inte besviken. Alla äger sin åsikt, särskilt kritiker som får lön för att uttrycka den och jag tänker att det måste vara ohyggligt svårt att vara recensent. Det finns inget facit. Texter, filmer, pjäser, mode, musik, mat, dryck – allt landar olika hos olika individer. Smak och preferenser är något högst personligt.

Tråkigt vore det annars.

 

IMG_8998.PNG

Fantastiskt rolig releasefest på Mr French i Stockholm. 

 

När tvivlet sätter in

Det lär vara en fullkomligt normal reaktion. Lite som att drabbas av ”babyblues” när mjölken rinner till efter en förlossning. Liknelsen är inte klockren, jag vet, men känslan är hyfsat jämförbar: En mix av rädsla, osäkerhet, hjälplöshet och djup ångest.

Vad jag snackar om? Jo, min reaktion när jag förra veckan läste ”Vi ses i Disneyland” som bokbok för första gången, alltså inte i pdf-version eller på korrpapper i A4-format, utan som inbunden roman. Med rodnande kinder tyckte jag (observera att jag inte koketterar) att jag lyckats skriva ett av århundradets sämsta verk och ville gömma mig under ett mycket tjockt täcke. På obestämd tid.

”Vem tror jag att jag är”, tänkte jag och skämdes när jag mindes att jag samma dag hade gett min högsta chef, Aftonbladets publisher Sofia Olsson Olsén, ett signerat ex. Nu ville jag bryta mig in i hennes hem och sno tillbaka boken innan hon hann öppna den och avslöja mig som tidningens största bluff.

Ett par dagar senare mötte jag henne i jobbkorridoren. Jag ville vända på stört och kuta åt motsatt håll, men hon var för kvick:

”Jag började läsa din bok i går.”

”Okej … ”

”Jag har inte tid att läsa skönlitteratur, har knappt öppnat en bok på ett halvår, men jag läste 100 sidor i går kväll. Jag satt i en fåtölj och läste! Helt otroligt!”

”Vad … kul … ? Tack?”

”Det är en riktig bladvändare. Det ska du veta.”

Hennes ord var lika ofattbara som ovärderliga och långsamt, långsamt har jag sedan dess kravlat mig upp ur självtvivlets svarta hål och tröstat mig med att alla inblandade på Norstedts – min förläggare, min redaktör, min PR-person – försäkrat mig att det är en normal, OUNDVIKLIG, del av processen. Och mer rutinerade författarvänner har krasst konstaterat:

”Jaha, du är i den fasen!”

På måndag, 22 maj, släpps den. Då får jag veta. Flyger den av hyllorna, eller hamnar den rätt omgående i bokhandlarnas fyndlådor? Förhoppningsvis blir resultatet något mitt emellan, vilket räcker för mig. Med råge, till och med.

Men känslan av att vilja krypa in under det där tjocka täcket och hålla andan på obestämd tid har jag inte lyckats bli kvitt. Inte än. Men snart.

Kanske.

IMG_8679 (1)

”Eftertankens kranka blekhet” fick plötsligt ett ansikte. Och i bakgrunden syns de obekymrades. 

 

 

 

Narcissist? Javisst! (Åtminstone i dag.)

Den har ett alldeles underbart omslag, min allra första bok. Superformgivaren Lotta Kühlhorn lyckades bildsätta berättelsen så på pricken. En kvinnas ansikte i speglad profil. Ena ansiktshalvan är i färg, och vänd mot en stjärnhimmel, den andra svart och bortvänd, som mot en okänd avgrund. Liv och död, hopp och sorg i en vacker symbios.

Just i dag är jag tokmallig.

Just i dag är jag kär.

I min bok.

I mig själv.

Och i Lotta Kühlhorn.

IMG_8368

Måååååånga bilder blev det. Som det ska vara när man fotar en nyfödd. Inget konstigt med det.

 

 

 

Min bebis är född

Klockan 13.25 i dag, måndagen den 24 april 2017, kom det efterlängtade samtalet från min redaktör Clara Gustafsson: ”Den är här nu!” På frågan om hur vår lilla älskling mådde, försäkrade hon att alla sidor satt som de skulle, ingenting hade hamnat upp och ner och att hon var mer än nöjd.

Puh!

Själv kommer jag inte att kunna bläddra i min debutroman Vi ses i Disneyland förrän tidigast i morgon och det är nog inte förrän då jag fattar.

Fattar, på riktigt, att vem som helst kommer att kunna köpa, läsa och förfäras eller förtjusas av historien som jag burit på i många år, men som tog knappt 30 dagar att skriva när jag väl bestämde mig. (Nåja, i alla fall för att få ur mig ett råmanus som jag sedan vågade skicka in till förlag.)

Den 22 maj lämnar boken, enligt trovärdig källa (Norstedts), lagret för att levereras till butiker runt om i landet. Lagom till Kristi himmelfärdshelgen gissar jag att den finns i bokhandeln och då – äntligen –  kommer jag att få kvitto på vad ni läsare tycker, tänker och känner om min bebis.

Förhoppningsvis blir ni lika bedårade som jag och Clara.

 

IMG_8322

Claras bildbevis på att min roman landat på Norstedts.

Ett av de här exemplaren är mitt, bara mitt!

Lottie Knutson – en inspirerande ”bråkstake”

Det hade gått fem år sedan flodvågskatastrofen när vi möttes under en pressresa till Tunisien 2009. Lottie Knutson var med som Fritidsresors presschef, jag jobbade för tidningen Amelia och skulle skriva resereportage om Frittes nya badhotellskoncept ”Splash”.

Att jag var starstruck är en underdrift. Efter hennes hjälteinsats under tsunamin 2004, snudd på idoliserade jag Lottie Knutson, vilket jag outade i den här krönikan i Aftonbladet Söndag för ett tag sedan.

Därför var jag lite spänd inför resan. Jag ville inte bli besviken. Upptäcka att hon var ignorant, självupptagen och dryg, istället för så där varm, inkännande och skarpsynt, som hon framstått när hela Sverige var i kris.

Till min lättnad var hon exakt lika chosefri som jag hade föreställt mig och trots att hennes uppdrag var att sälja sitt bolags förträfflighet till mig och de andra resejournalisterna, kändes hennes engagemang aldrig kladdigt eller påklistrat. Jag upplevde att hon var äkta och att hon var helt och hållet sig själv, utan att tulla på sin integritet, en nog så svår balansakt. Det var förmodligen en korrekt analys eftersom, som hon uttrycker det i Aftonbladet Söndags intervju: ”Jag har en besvärande oförmåga att förställa mig”.

Fortfarande, fem år efter den där veckan i Tunisien, fortsätter Lottie Knutson att vara en av mina främsta förebilder. Hon besitter ett alldeles särskilt sorts mod, hon törs sticka ut hakan och vara obekväm. Nu har hon dessutom vågat säga upp sig från toppjobbet som informationsdirektör på Fritidsresor efter drygt 15 år i koncernen, trots att hon är tveksam till att någon kommer att erbjuda henne en ny anställning, eftersom hon är ”alldeles för bråkig”.

Innan beslutet landade hade hon varit tjänstledig för att skriva boken ”Nödrop – när krisen kommer” (Albert Bonnier förlag), som föddes ur hennes erfarenheter från Gottrörakraschen 1991, (då Lottie jobbade på SAS och var den som tog emot det första larmsamtalet från Arlanda), tsunamin 2004 och askmolnet från den isländska vulkanen Eyjafjallajökull 2010.

Men boken, som publicerades tidigare i höstas, handlar inte bara om de stora incidenterna, utan om all sorts krishantering. Lottie Knutson menar att kriser kräver ett tydligt, nästan militäriskt ledarskap, samtidigt som man måste kunna erkänna: ”Vi vet för lite, men just nu gäller det här, vi kan ändra om det framkommer mer fakta”.

Hon delar också med sig av insikten att de inte är de gigantiska katastroferna som knäcker oss, för då är vi ”rätt hyggliga mot varandra”, utan det är de lågintensiva kriserna, utanförskap och mobbning, som är värst och svårast att hantera.

Varför är det så?

– För att det år då vi går på varandra. Under en stor olycka kavlar vi upp ärmarna och hugger i. Men i en nedbemanningssituation, till exempel, blir vi ofta osäkra och destruktiva, som råttor i en bur. Tyvärr är många chefer alltför ängsliga och vågar inte fatta obekväma beslut. De har ju en medarbetarundersökning att ta tänka på …

Du har ju precis sagt upp dig, var 50-årsdagen en sorts vattendelare för dig? 

– Ja, plus att jag skrev en hel bok om mod, då måste jag ju våga gå vidare, utmana mig själv igen och min nyfikenhet. 50 år är ju ingen ålder, det spelar ingen som helst roll hur gammal man är enligt kalendern, det är först när man har slutat vara nyfiken som man är gammal.

Om du skulle träffa på ditt 25-åriga jag, vad skulle du vilja säga till henne?

– Eftersom jag verkligen njöt av livet, jag umgicks med vänner, fikade, läste böcker och gick på teater, så skulle jag säga: ”Gud, vad bra att du utnyttjar din tid så bra! Fortsätt med det, för när du får barn, kommer du inte öppna en bok på 15 år.”

Vad ser du i kristallkulan? Vad gör du om 20 år?

– Då har jag förhopningsvis några barnbarn, jag reser mycket och är ännu mer nyfiken.

PERSONFAKTA

Namn: Lottie Knutson.

Ålder: 50 år (Lucious lady).

Familj: Gift med Mats, barnen Mikaela, 22, Mattias, 20, Linn, 12 och Elias, 8.

Bor: I Nacka.

Gör: Styrelseproffs, skribent, föreläsare.

 

Skärmavbild 2014-11-30 kl. 16.49.09

Nyfiken på livet. Fritidsresors förra kommunikationsdirektör, Lottie Knutson, är aktuell med en bok om modigt ledarskap och säger att 50 inte är något annat än en siffra. ”Det är när man slutar vara nyfiken som man är gammal”. FOTO: Veronica Kindblad.

 

Skärmavbild 2014-11-30 kl. 17.13.20

Boken ”Nödrop – när krisen kommer” (Albert Bonnier förlag), hade release tidigare i höstas och har redan sålt slut, två gånger. Nu kommer den snart i tredje tryckupplagan.