När kommer uppföljaren?

Frågan i rubriken får jag snudd på dagligen. Svaret är: Jag vet inte. Visserligen är tvåan påbörjad, jag har kommit några futtiga kapitel in i handlingen men den där tidsluckan som jag behöver för att få ur mig en större mängd text finns inte just nu. Jag är inte så duktig att jag orkar jobba heltid och sedan skriva på kvällar, nätter och helger (jag känner några sådana), utan jag behöver sova och vila på min arbetsfria tid.

Att ”Vi ses i Disneyland” äntligen fick liv efter cirka tolv år i den så kallade byrålådan berodde helt och hållet på att jag frigjorde tid för skapandet. Förra våren var jag tjänstledig i några veckor för att ge skrivande en ärlig chans och under tiden hanterade jag det som ett heltidsjobb. 20 arbetsdagar räckte för att jag skulle komma halvvägs och en förläggare var sedan tidigare intresserad av manuset och ville läsa den första hälften.

– Jag är inte övertygad, sa hen och jag kontrade med att fråga när hen skulle börja läsa manus igen efter sommaren.

– 15 augusti, blev svaret.

Datumet blev min deadline, vilket passade utmärkt. Jag hade redan bestämt mig för att vika en del av semestern för att få romanen klar, eftersom jag visste att den annars sannolikt skulle åka tillbaka in i den där lådan på obestämd tid.

Alltså. Måndagen den 15 augusti hade förläggaren ett råmanus av ”Vi ses i Disneyland” i sin mejl-inbox. När jag räknade antal dagar jag faktiskt hade suttit och skrivit på boken fick jag ihop dem till 30.

En del blir provocerade av att det gick så kvickt, men tänk efter. Det är faktiskt drygt en månads heltidsjobb om du jobbar fem dagar i veckan. Inte en helt orimlig arbetsbörda. Görligt, i alla fall för mig, som även i vanliga fall sysslar med text. Är det något jag är bra på är att vara disciplinerad och sätta mig vid datorn och börja skriva. Vad som helst får komma, det går finemang att ändra och vässa efteråt, men grundstoryn behöver ut.

Så vad tyckte förläggaren?

Hen var fortfarande inte övertygad och tackade nej, vilket var en stor besvikelse förstås och givetvis tvivlade jag på att historien höll. Förläggaren som jag beundrade och som hade fått första tjing ville ju inte ha den.

Jag deppade i ett par dagar innan jag skickade manuset till ett gäng andra förlag. Fem var rejält intresserade och två ville skriva kontrakt direkt. Blev jag mallig? En aning. Och rädd. Att skriva och släppa en bok är bland det läskigaste jag har gjort.

Hur snart jag blir klar med nästa, vet jag som sagt inte än. Det jag är förvissad om är att jag behöver ge mig själv tid och så småningom – när jag kommit minst halvvägs – en skarp deadline från en förläggare.

Det funkade ju första gången.

IMG_9671

Ettan är referenslitteratur till tvåan.

 

 

IMG_9699

Vissa dagar öppnas inte datorn. Det är så bara. Trots skrivdisciplin hakar det upp sig ibland. Liksom som det kan göra på jobbet.

IMG_9703

Då kan man lika gärna gå ut och plocka blommor.

 

 

 

 

Läsarreaktioner & proffsrecensioner

Så är både release- och recensionsdatum passerade. Läsarreaktionerna har varit överväldigande på Facebook, Instagram, via sms och mejl:

”Läst ut boken, sååååååå bra, fick tårar i ögonen i slutet! Lättläst, enkel och realistisk – hur livet är helt enkelt!”

”Det är min första lediga dag på evigheter. För några timmar sedan plockade jag fram din bok. Nu är jag färdig, och har tårar som rinner längs båda kinderna. Du har gjort ett fantastiskt jobb, Erika. Det är så bra karaktärer i boken, så reella människor. Så bra dialog, detaljer. Och det är så mänskligt och nära.”

”Jag är så imponerad av dig. Vilken fin historia, så mycket igenkänning när det gäller saker som skaver i relationer och så vackert du genomför det.”

”Fy fasen, har precis läst klart… Sjukt berörd!”

”Precis som många andra sträckläste jag boken! Vilket flyt! Och superfina sammanvävningar av dialoger och tankar, nutid och dåtid, och inte minst personer. Imponerad!”

Än så länge har jag hittat två proffsrecensioner (självklart googlar jag dagligen ”recension Vi ses i Disneyland”) och i den ena beskrivs min debutroman som ”en bladvändare om känslor och relationer” medan den andra är sval och en aning taggig: ”Jag förstår helt ärligt inte behovet av ännu en bok om urban medelklass med radhus och ungar och en obehaglig sjukdom som elementa.”

(OBS! Jag har medvetet inte länkat till den andra recensionen eftersom den innehåller ett par REJÄLA spoilers. Men den är inte supersvår att hitta … )

Jag är inte kränkt, inte besviken. Alla äger sin åsikt, särskilt kritiker som får lön för att uttrycka den och jag tänker att det måste vara ohyggligt svårt att vara recensent. Det finns inget facit. Texter, filmer, pjäser, mode, musik, mat, dryck – allt landar olika hos olika individer. Smak och preferenser är något högst personligt.

Tråkigt vore det annars.

 

IMG_8998.PNG

Fantastiskt rolig releasefest på Mr French i Stockholm. 

 

När tvivlet sätter in

Det lär vara en fullkomligt normal reaktion. Lite som att drabbas av ”babyblues” när mjölken rinner till efter en förlossning. Liknelsen är inte klockren, jag vet, men känslan är hyfsat jämförbar: En mix av rädsla, osäkerhet, hjälplöshet och djup ångest.

Vad jag snackar om? Jo, min reaktion när jag förra veckan läste ”Vi ses i Disneyland” som bokbok för första gången, alltså inte i pdf-version eller på korrpapper i A4-format, utan som inbunden roman. Med rodnande kinder tyckte jag (observera att jag inte koketterar) att jag lyckats skriva ett av århundradets sämsta verk och ville gömma mig under ett mycket tjockt täcke. På obestämd tid.

”Vem tror jag att jag är”, tänkte jag och skämdes när jag mindes att jag samma dag hade gett min högsta chef, Aftonbladets publisher Sofia Olsson Olsén, ett signerat ex. Nu ville jag bryta mig in i hennes hem och sno tillbaka boken innan hon hann öppna den och avslöja mig som tidningens största bluff.

Ett par dagar senare mötte jag henne i jobbkorridoren. Jag ville vända på stört och kuta åt motsatt håll, men hon var för kvick:

”Jag började läsa din bok i går.”

”Okej … ”

”Jag har inte tid att läsa skönlitteratur, har knappt öppnat en bok på ett halvår, men jag läste 100 sidor i går kväll. Jag satt i en fåtölj och läste! Helt otroligt!”

”Vad … kul … ? Tack?”

”Det är en riktig bladvändare. Det ska du veta.”

Hennes ord var lika ofattbara som ovärderliga och långsamt, långsamt har jag sedan dess kravlat mig upp ur självtvivlets svarta hål och tröstat mig med att alla inblandade på Norstedts – min förläggare, min redaktör, min PR-person – försäkrat mig att det är en normal, OUNDVIKLIG, del av processen. Och mer rutinerade författarvänner har krasst konstaterat:

”Jaha, du är i den fasen!”

På måndag, 22 maj, släpps den. Då får jag veta. Flyger den av hyllorna, eller hamnar den rätt omgående i bokhandlarnas fyndlådor? Förhoppningsvis blir resultatet något mitt emellan, vilket räcker för mig. Med råge, till och med.

Men känslan av att vilja krypa in under det där tjocka täcket och hålla andan på obestämd tid har jag inte lyckats bli kvitt. Inte än. Men snart.

Kanske.

IMG_8679 (1)

”Eftertankens kranka blekhet” fick plötsligt ett ansikte. Och i bakgrunden syns de obekymrades. 

 

 

 

Narcissist? Javisst! (Åtminstone i dag.)

Den har ett alldeles underbart omslag, min allra första bok. Superformgivaren Lotta Kühlhorn lyckades bildsätta berättelsen så på pricken. En kvinnas ansikte i speglad profil. Ena ansiktshalvan är i färg, och vänd mot en stjärnhimmel, den andra svart och bortvänd, som mot en okänd avgrund. Liv och död, hopp och sorg i en vacker symbios.

Just i dag är jag tokmallig.

Just i dag är jag kär.

I min bok.

I mig själv.

Och i Lotta Kühlhorn.

IMG_8368

Måååååånga bilder blev det. Som det ska vara när man fotar en nyfödd. Inget konstigt med det.

 

 

 

Min bebis är född

Klockan 13.25 i dag, måndagen den 24 april 2017, kom det efterlängtade samtalet från min redaktör Clara Gustafsson: ”Den är här nu!” På frågan om hur vår lilla älskling mådde, försäkrade hon att alla sidor satt som de skulle, ingenting hade hamnat upp och ner och att hon var mer än nöjd.

Puh!

Själv kommer jag inte att kunna bläddra i min debutroman Vi ses i Disneyland förrän tidigast i morgon och det är nog inte förrän då jag fattar.

Fattar, på riktigt, att vem som helst kommer att kunna köpa, läsa och förfäras eller förtjusas av historien som jag burit på i många år, men som tog knappt 30 dagar att skriva när jag väl bestämde mig. (Nåja, i alla fall för att få ur mig ett råmanus som jag sedan vågade skicka in till förlag.)

Den 22 maj lämnar boken, enligt trovärdig källa (Norstedts), lagret för att levereras till butiker runt om i landet. Lagom till Kristi himmelfärdshelgen gissar jag att den finns i bokhandeln och då – äntligen –  kommer jag att få kvitto på vad ni läsare tycker, tänker och känner om min bebis.

Förhoppningsvis blir ni lika bedårade som jag och Clara.

 

IMG_8322

Claras bildbevis på att min roman landat på Norstedts.

Ett av de här exemplaren är mitt, bara mitt!

Går det att impa på Dr Phil?

När jag 2010 kom tillbaka till Aftonbladet efter ett par år på tidningen Amelia, hade jag en ambition att skicka ut mig själv som reporter med viss regelbundenhet. Dels för att inte förlora själva hantverket (det vill säga konsten att intervjua, skriva rappa ingresser och hålla en intressant röd tråd i en längre text), dels för att det är så rasande kul att träffa intressanta människor.

Av den ambitionen bidde det endast en tummetott. På drygt fem och ett halvt år går antalet så kallade ”knäck” jag har skrivit att räkna på två händer. Några är mer minnesvärda än andra. Som det med självaste ”Mannen som talar med hundar”, Cesar Millan, som ni kan läsa här.

Skärmavbild 2016-01-13 kl. 13.14.30

In treatment. Vår whippet Monty fick ta plats på Cesar Millans terapisoffa. FOTO: Margareta Bloom Sandebäck.

Innan jag mötte honom, tillsammans med vår whippet Monty, var jag rätt nervös. Cesar är något av en husgud hemma hos familjen Scott, och jag ville inte få min bild av honom krossad, vilket händer allt som oftast när en träffar en kändis IRL. Men Mr Millan var lika ödmjuk, varm och magisk med hundar, som i tv-programmet.

Skärmavbild 2016-01-13 kl. 16.30.11

Det tog inte många minuter innan Monty gick från avvaktande till förtjust. FOTO: Margareta Bloom Sandebäck.

En annan celebritet som jag har träffat vid några tillfällen är Maria Montazami. Dock har jag aldrig intervjuat henne förrän i höstas – och det blev ett smått kaotiskt möte.

Planen var att vi skulle vuxensnacka. Jag skulle äntligen ta reda på allt om Montazamiklanens strikta ”open door”-policy. I stället hamnade jag och fotograf Maria Östlin mitt i inspelningen av tv-programmet Kändisbarnvakten och jag tvingades censurera frågorna så att de blev barntillåtna.

IMG_1999

Vuxensnack? Nåja. Jag fick i alla fall veta lite grann om den berömda ”open door”-policyn.

Nåväl – det är inte den sista intervjun jag gör, hoppas jag, trots att jag har bytt tjänst och nu jobbar mer övergripande med Aftonbladets samtliga magasin. För precis innan jag slutade som Söndags redaktör fick jag frågan om jag vill intervjua självaste Dr Phil.

Skärmavbild 2016-01-13 kl. 16.28.18

Alltså: The Dr Phil!

OM JAG VILL!

För mig är han till och med större än Cesar Millan (fast det är på håret) och jag sitter klistrad framför tv:n varje vardagsmorgon klockan 07:55 då hans program sänds på Sjuan.

Men om intervjun blir av vet jag inte. Kanalen har skickat ett formulär lika långt som Döda havs-rullarna, där jag fått svara på frågor om allt från hur många som läser Aftonbladets magasin varje vecka, till vilka andra A-kändisar jag har intervjuat.

Som sagt, det är ju inte så många de senaste åren, men jag har ju i alla fall träffat hundvärldens Dr Phil, Cesar Millan.

Nu hoppas jag att The Dr Phil gillar hundar.

Och Cesar.

Och mig.

Därför är bubblor bra för knoppen

Vi sitter bekvämt nedsjunkna i mjuka fåtöljer på Griffins Steakhouse i Stockholm, beställer champagne och skålar för att vi båda nyligen fyllt 50. Jag och Ellinor, min väninna sedan 20 år tillbaka, känner oss fria, starka, lyckliga och fastslår unisont att livet aldrig varit härligare.

IMG_1238

Ellinor Persson och jag firade att vi båda fyllt 50 i höst. Med champagne. Så klart.

Det är bara ett aber. Gång efter annan rynkar vi våra pannor, hummar och kikar på varandra med vilsna blickar, eftersom vårt minne fallerar – framför allt vad gäller namn.

– Eh … vad heter hon nu igen? säger Ellinor och tittar upp i taket som om hon minnesfiskar i sin egen hjärna, ruskar irriterat på huvudet och fortsätter:

– Äsch, du vet … Hon med det häftiga håret!

Jag fattar precis vem hon menar, ser en enorm röd hårman för mitt inre, men tyvärr inget namn och Ellinor konstaterar krasst:

– Herregud, här sitter två 50-åringar och svamlar!

Jag kontrar med att hårddisken uppenbarligen börjar bli full:

– Ungarna kommer ihåg allt, men det är ju inte konstigt. De har ju inte behövt processa ens hälften av mängden information som vi har i knoppen.

Jag suckar och tar en redig slurk champagne. Klunken är både välbehövd och kanske nödvändig, eftersom ”en moderat konsumtion av champagne, cirka tre glas i veckan, rapporteras ha en positiv effekt på de kognitiva funktionerna – till exempel minnet”, enligt en notis i Svenska Dagbladet.

Men det är, som bekant, orimligt att hinka tillräckligt med bubblor för att resultatet ska göra någon märkbar skillnad. Och det där med att jämföra skallen med en överlastad dator, håller inte heller, enligt Rolf Ekman, hjärnforskare och professor emeritus i neurokemi vid Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg. Han menar att en 80-årings hjärna kan tävla med 30–40-åringars utan problem. Men, liksom alla kroppsfunktioner, behöver även vår sambandscentral stimulans för att hålla formen och inte bara psykisk sådan, utan också fysisk.

– Rör du dig regelbundet, kan du bli 10–20 år yngre i hjärnan, säger Rolf Ekman till Aftonbladet Söndag.

Tränar, det gör jag redan, så det är alltså insidan som behöver utmanas i mitt fall. Föreslagna vässande aktiviteter är att lösa korsord, sudoku, lära sig ett instrument eller ett nytt språk.

Jag gillar alla.

Fast inte lika mycket som champagne.

Champagne

Rutinerna som inte låter sig ruckas

Varför känns det otänkbart att äta samma rätt till middag varje dag, medan det går utmärkt att kopiera sin frukost dag ut och dag in, år efter år? Själv vill jag ha en rejäl kopp svart kaffe och ett par mackor. Gärna med ett hårdkokt, skivat ägg med kaviar som pålägg. Inte ens de få gånger som jag intar mitt morgonmål i en fyrstjärnig hotellmatsal ser min frukost särskilt annorlunda ut – jag liksom exporterar den i sin ursprungliga form.

Tråkigt? Förmodligen, men hela min morgonrutin är rätt rigid.
Jag stiger upp vid sex, går ut med Monty (vovven) klockan 06.30 och är tillbaka 07.15. Då väcker jag barnen, brygger kaffe och brer sagda smörgåsar innan jag bänkar mig i soffan med Svenska Dagbladet i knät och de sista minuterna av A place in the sun på Kanal 8. Och varje morgon blir jag lika irriterad. För oavsett hur programledaren krumbuktar och krusar, slutar avsnittet 99 gånger av 100 med att de brittiska spekulanterna konstaterar:

– It’s not exactly right for us.

Så klart det inte är. För de verkar inte ha ett uns av föreställningsförmåga. Kan inte se förbi de nuvarande ägarnas möblemang eller tapeter och saknar kompromissvilja helt och hållet. I de sällsynta fall som besöket leder till att spekulanterna lägger ett bud, är det så löjligt lågt att säljaren omöjligt kan acceptera. I mina mörkaste stunder tänker jag att de som ställer upp i programmet inte alls vill lämna Storbritannien, utan bara är ute efter en sniksemester.

Eller så är de lika fast i sina vardagsvanor som jag är i mina morgonrutiner. Men till skillnad från mig är de helt oförmögna att exportera dem.

IMG_1438

Två brödskivor med kokt ägg och kaviar, samt ett par koppar svart kaffe. Mina frukostvanor varierar inte särskilt mycket.

Skärmavbild 2015-11-22 kl. 11.53.23

Britterna i tv-programmet lägger sällan ett bud på något av de objekt som de ambitiösa programledarna visar dem.

Jag önskar att jag var fyra år igen och helt utan kroppskomplex

Just nu är jag så oerhört förtjust i konstnären och radioprofilen Stina Wollter. Hennes instagramkonto (@stinawollter) är en fröjd att följa och om du inte är en av hennes drygt 31000 följare redan, så kan jag verkligen rekommendera dig att bli det. Varför? Jo, för att där får du daglig klokskap i form av livsbejakande inlägg – och danser. I somras fick hon snudd på internet att braka ihop när hon la upp sin baddräktsdans. Det är en hyllning till den kropp som hon har lärt sig att älska istället för att hata.

Skärmavbild 2015-10-07 kl. 14.58.07

Stina Wollter, 51, är inte bara konstnär, hon har ett eget radioprogram också, ”Söndagar med Wollter”. FOTO: Sveriges Radio.


Jag tänker att det där måste jag bli bättre på. Jobba på att kunna stå spritt språngande framför spegeln utan att hissa upp brösten dit de en gång hörde hemma. Utan att vilja skyla mig för att det hänger och är slappt.

Faktum är att jag inte varit helt bekväm med min kropp sedan jag var en sisådär fyra år och knatade omkring på Öland obekymrat nakenfisigt om somrarna. Den sorglösheten försvann rätt snabbt. Anledningarna till detta har jag skrivit om i det här inlägget och tyvärr sitter de känslorna kvar som såriga taggar på insidan.

Skärmavbild 2015-10-07 kl. 15.36.24

Obekymrat barfotabarn. FOTO: Pappa Tyko Högbom.

Jag vet. Jag borde veta bättre. Kunna se rakt in i mina egna ögon och säga: ”Erika, du är vacker, duktig och kapabel, istället för: ”Om du går ner fem–sex kilo, så …”. Giftiga tankar bryter ner, goda bygger upp. Det står i varenda självhjälpsmanual.

Doktor Masaru Emoto, japansk forskare och författare till böckerna Vattnets sanna kraft, Vattnets dolda budskap och Budskap från vatten – älska dig själv, går längre än så. Han hävdar att våra tankar direkt påverkar källan till allt liv: Världens vatten.

Med hjälp av en höghastighetskamera lär doktor Emoto ha upptäckt att när vattenmolekyler exponeras för kärleksfulla ord bildas vackra, komplexa och färgrika iskristaller, medan de som får ”höra” negativa tankar och hot förvandlas till ofullständiga, asymmetriska kristaller med dova färger.

Ni förstår att Mr Masuro Emoto har fått tvivlande mothugg, men håll med om att hans tes svindlar, särskilt som vi människor består av 65 procent vatten?

Så, nu ska jag börja tala med mina vattenmolekyler. Tuttarna lär inte lyssna, men kanske kan insidan bli lika porlande bekymmerslös som en fjällbäck.

Eller ännu hellre – som mitt fyraåriga nakenfisiga jag.

ThinkstockPhotos-463234821

Kan insidan bli som en porlande fjällbäck? Det är värt ett försök. FOTO: Thinkstock.

 

 

Därför är du sömnlös vid fullmåne

Klockan är 03:34, jag ligger sömnlös utan att fatta varför, förrän jag slösurfar på sociala medier och görs uppmärksam på att det är natten mot fullmåne. Det är inte första gången det händer. Förra månaden var det likadant, jag var aptrött under kvällen, men när mitt vanliga sömntåg tuffade från stationen lämnades jag kvar på perrongen. Klarvaket utmattad. Och det kanske inte är så konstigt. Månens dragningskraft påverkar ju världshavens tidvatten, så varför inte oss människor också? Vi består, trots allt, till 60 procent av H2O.

Just vattenteorin håller inte professor Asta Pellinen Wannberg vid institutet för rymdfysik i Kiruna med om. Hon menar att månen hänger där den hänger och att dess gravitationskraft är konstant:

– Det enda som jag kan tänka mig är att sömnen störs av ljuset vid fullmåne. Annars tror jag mer att det beror på psykologiska faktorer, förväntar man sig dålig sömn vid fullmåne blir den alldeles säkert det, säger hon till svt.se.

Men Michael Smith, forskare vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, som studerat fenomenet, har konstaterat att hans försökspersoner sov ungefär 20 minuter kortare och hade svårare att somna vid fullmåne.

– Det tyder på att det kan finnas något slags inbyggd biologisk klocka som påverkas av månen, liknande den som styr vår dygnsrytm.

Enligt http://www.expressen.se visar vissa studier att det föds fler barn vid fullmåne och att människor i högre utsträckning också söker sig till sjukhus, vårdcentraler och psykmottagningar då gubben i månen är på fyllan. Och är det verkligen en slump att engelskans ord för ”galning” är ”lunatic”, efter det latinska ordet för måne – ”luna”?

Så om månen nu påverkar ebb, flod – så varför inte också vår psykiska hälsa? Tro vad du vill. Själv vet jag bara att jag blir komplett knäppknasig av sömnbrist och jag bävar inför natten, för då inträffar en alldeles särdeles spektakulär månhändelse. Den är inte bara full, utan också helröd: ”Blodmåne”, kallas det. Från klockan 02.10 och under fem timmar går det att se hur månen skiftar färg. Tydligast syns fenomenet tidigt på morgonen, mellan klockan 04.11 och 05.24. Då är månen som rödast. Händelsen är unik och har bara hänt fem gånger, enligt NASA: 1910, 1928, 1946, 1964 och 1982.

Om jag tänker ställa klockan? Nej.

Jag lär vara vaken ändå.

ThinkstockPhotos-470262082

I natt är månen inte bara full – den är blodig också. Foto: Thinkstock