No, I am not exercising too much

My fitness project has no deadline. At least not for as long as I am alive. Photo: Thinkstock.

My fitness project has no deadline. At least not for as long as I am alive. Photo: Thinkstock.

It’s been six months since we last saw each other, now we have a lunch date and as soon as my friend sees me she exclaims: ”My dear GOD, you work out a lot!” The exclamation is followed by: ”How do you have TIME?” and: ”It CAN’T be HEALTHY to keep on like that”.

Since she follows me on Facebook and Instagram, she’ s pretty up to date with my training habits. I can see how she’s giving me the glance-over and I notice the relief in her eyes when she realize that I haven’t become Twiggy-thin.

– What is your goal? she asks a little later when we tuck into the poached salmon.

– Well, to feel good, I answer.

– How? Lose weight?

No, not necessarily, I explain. I am rather trying my best to stay the same weight, since it’s been a bit tricky to keep the pounds off during the last few years, due to an under-functioning thyroid gland and errant female hormones.

– But you are getting completely obsessed, right? she persists. Her tone has change and is now a bit prickly, it’s obvious that she’s provoked by the fact that I exercise more than before, a reaction I’ve also noticed among other acquaintances.

Once again, I am forced to put my work out habits into proportion: I try to move two hours a day, five days a week, may it be walking, running or doing classes at the gym. But in all fairness, there is 24 hours in a day, which means I am mostly sitting on my butt or sleeping for the residual 22. My friend hum before she asks:

– But, when is your deadline?

That’s when I realize – I have none. Sure, my new lifestyle is certainly born out of a desire to be in decent shape when I turn 50 this autumn. The project had a starting date, but has no end. It’s not like I am going to stand up on my 50th birthday on September 18 and exclaim: Finished! No, I will walk, run and weight train as best I can, for as long as I live.

Now – there’s a deadline worth talking about.

Nej, jag tränar inte för mycket

ThinkstockPhotos-459097117

Foto: Thinkstock.

Vi har inte setts på sex månader, nu har vi lunchdejt och så fort min väninna får syn på mig utbrister hon: ”Men GUD, vad du TRÄNAR!”. Utropet följs av: ”HUR har du TID?” och: ”Det kan inte vara BRA att hålla på så där”.

Eftersom hon följer mig på Facebook och Instagram, är hon väl insatt i mina förehavanden, och kan inte låta bli att syna mig uppifrån och ner. När hon kan konstatera att jag inte blivit Twiggy-tunn, utan har ungefär samma figur som senast vi sågs, slappnar hon av en smula.

– Men vad har du som MÅL? frågar hon lite senare när vi hugger in på den inkokta laxen.
– Pja, att må bra, svarar jag.
– Hur då? På vilket sätt? Vill du gå ner i vikt, liksom?

Nej, inte nödvändigtvis. förklarar jag. Snarare vill jag hålla vikten, eftersom just det har varit lite klurigt de senaste åren, på grund av en underfungerande sköldkörtel och trilskande kvinnohormoner.

– Fast du håller ju på att bli helt besatt, eller hur? envisas hon i en lite taggigare ton och det är tydligt att min motionsmängd provocerar, något som jag har märkt även hos andra i bekantskapskretsen.

Ännu en gång får jag förklara mig, sätta mina work out-vanor i rätt proportion. Jag berättar att jag försöker röra mig två timmar, fem dagar i veckan. All rörelse räknas, det må vara promenader, gym- eller löppass. Dygnet har ju 24 timmar, så i 22 av dem sitter jag framför jobbdatorn, i tv-soffan eller sover. I det perspektivet är det inte särskilt mycket att vika 120 minuter då och då åt hälsan. Väninnan hummar medhåll innan hon undrar:

– Men, vad har du för deadline?

Det är då jag inser. Jag har ingen. Resan är målet. Min nya livsstil är visserligen sprungen ur en önskan att vara i hyfsad form när jag fyller 50 i höst, så mitt projekt hade en början, men har inget slut. För det är ju inte så att jag på min 50-årsdag den 18 september, kommer att utbrista: Färdig!

Nej, jag kommer att hålla i gång så gott jag kan, så länge jag lever.

Snacka om deadline.

IMG_8175

Min nya livsstil är inte en quick fix, utan en förändring som jag vill hålla i livet ut.

 Read the English version here.

 

Älskade bönor!

Eftersom min familj numera äter mest vegetarisk mat, gäller det att se till att vi alla får i oss tillräckligt med protein. Så att hitta på recept som baseras på linsor och bönor är en ständig utmaning.

Det här är en supergod böngratäng som är lika enkel som snabb att göra.

Du behöver (till en form som är cirka 20 x 30 cm):
2 pkt blandade bönor (jag använder Zetas 380 g/pkt)
1 gul lök, hackad
1 solo vitlök, eller 2 stora klyftor
1 pkt kokosgrädde, 250 ml (alt 2 dl vispgrädde)
2 tsk fiberhusk
3 msk havre- eller bovetemjöl
1 pkt majs (Go green, 280 g)
1 pkt gröna ärtor (Go green, 280 g)
Salt och vitpeppar
2,5 dl smakrik ost, riven

Så gör du: 
Skölj bönorna i durkslag tills de slutat skumma, mixa med stavmixer tillsammans med lök, vitlök och kokosgrädde (eller grädde) till en smet (behöver inte vara helt slät). Blanda i husk och bovetemjöl, majs och gröna ärtor. Smaksätt med salt och peppar. Olja en gratängform och bred ut smeten. Toppa med riven ost. Gratinera i 200 gr, cirka 45 minuter.

Lycka till!

ThinkstockPhotos-464832687

Linser och bönor är en fenomenal proteinkälla. Visste du att bruna bönor innehåller nästan lika mycket protein (19 g/100 g) som rostbiff (22 g/100 g) och lax (21 g/100 g)?

Så mycket mer än bara tomater

Hon var sju år och skitjobbig, tyckte jag. Inte på grund av sin personlighet, utan för att hon insisterade på att äta vego, vilket då, i min värld, kändes urmeckigt. Vid varje middag, där vi som vanligt serverade kött, sås och grönsaker (i den prio-ordningen), såg Freja hålögt på oss och undrade:

– Och vad ska JAG äta då?

– Eh, ja, hm. Bra fråga, svarade jag, mosade potatisen, skivade extra många tomater, la kikärtor i grönsalladen och tyckte att det väl räckte.

IMG_0282

Trendsetter. Freja, då 7 år, ville äta vegetariskt, långt innan någon annan i familjen gjorde det.

Hon höll ut nästan i ett år, sedan kroknade hon, hjärtat. Det blev väl för trist och oinspirerat. Och jag oroade mig hela tiden för att hon inte fick i sig tillräckligt med järn och B12. Jag vet inte om jag inbillade mig, men jag tyckte hon såg anemisk ut och blev oerhört lättad när hon gick med på att äta LITE kött. Då och då.

Nu, åtta år senare, äter hela familjen till 90 procent vegetarisk kost. Vi brassar fisk ibland, unnar oss hämtsushi på fredagar och det händer att vi beställer kött på krogen, men frysen är fylld av spenat, bönor och falafel, i stället för bra att ha-färsen.

Och det är, numera, inga konstigheter. Att växla från köttbaserade måltider till rätter från växtriket är ett förhållningssätt och när vi väl hade gjort den tankekullerbyttan, har livsstilen blivit allt mer självklar för oss.

Min familj är inget unikum. Enligt en Demoskopundersökning, som gjordes i fjol på uppdrag av Djurens rätt, är i dag var tionde svensk vegetarian och eftersom trenden nu är tillräckligt trovärdig, fnyser Söndags köttälskande matredaktör, Johan Gunnarsson, allt mer sällan åt mina beställningar på matinspiration utan biff-, kyckling- eller fläskinslag.

Han har till och med bjudit frugan på middag baserad på ett av mina hemsnickrade recept på halloumi- och grönsaksburgare och gav min vegetariska kokkonst en glad tumme upp efteråt.

Det gör även Freja nu för tiden, eftersom den blivit långt mycket mer spännande än mosad potatis, skivade tomater, grönsallad och kikärtor.

Tack och lov.

153574050

Inte bara tomater, sallad och gurka. Vegetarisk mat är mycket mer spännande än så. FOTO: Thinkstock.

Mischa är mästerlig – inte bara i Mästerkocken

Jag är en sucker för matlagningsprogram i alla dess former, men har föredragit de australiensiska och brittiska mästerkocksversionerna framför den svenska. Ända tills i år. För nu har Sveriges mästerkock äntligen fått ett efterlängtat kvinnligt tillskott till jurytrion.

Och inte vilken kvinna som helst, utan supersmakproffset Mischa Billing, sommelier och lektor i måltidskunskap.

Skärmavbild 2015-03-04 kl. 18.00.26

Först i femte säsongen lät TV4 en kvinna ta plats bredvid Leif Mannerström och Markus Aujalay i Mästerkocksjuryn. Men de valde väl, Mischa Billing är ett superproffs, som trollbinder tittare, deltagare och tv-kritiker. FOTO: Pär Bäckstrand/TV4

Jag har haft förmånen att få hänga lite med Mischa under de senaste tre åren, eftersom hon har varit Aftonbladet Söndags vinskribent lika länge. När jag hörde att hon var den nya mästerkocksdomaren, kunde jag inte annat än att jubla, för jag visste att hon skulle bli alldeles, alldeles underbar i rollen. Lite sträng, men också väldigt kunnig – och tydlig.

Eller som Mischa själv uttryckte det i Svenska Dagbladet inför premiärprogrammet:

– Jag är ärlig. Jag säger vad jag tycker och varför. För mig räcker det inte om maten blivit god av en slump, jag kräver av deltagarna att de är medvetna om vad de gör, hur det ska smaka och varför.

Hon förklarar hur smaker gifter sig (eller inte) på ett sätt så att man verkligen förstår och jag håller med min kollega, Kristofer, som utbrast, då vi i vanlig ordning, ägnade torsdagsförmiddagen åt att diskutera onsdagens program:

– Nu lär man sig även som tittare en massa när man kollar på programmet.

Det är även tydligt att hennes strategi är en succé hos deltagarna. I ett avsnitt som sändes för ett par veckor sedan tillbringades en dag på Värmdö musteri där Mischa gav dem en fullkomligt briljant ”vin versus äppelmust”-lektion och Fredrik utbrast, tydligt hänförd:

– Fantastiskt! Nu är det bara att lyssna och koncentrera sig. Den här människan vet ju vad hon pratar om.

Även Sandra var superimponerad:

– Det är lite lyxigt att få sola sig i hennes glans och lära sig av henne.

Ni som följer Mästerkocken vet att när Mischa pratar, fängslas man. Hon har haft ett par vinprovningar med oss på Söndagsredaktionen och varje gång blir vi rejält imponerade. Inte för att hon har svängt sig med en massa fancy experttermer, utan för att hon har utmanat oss: ”Känner ni smaken av det brända gummit?” när vi testade viner som hårdrocksgiganterna släppt och för att hon vågar såga bästsäljande vingiganter med recensioner som: ”Ett oinspirerat vin som är platt och spritigt. Mycket väsen för ingenting och med en doft som minner lite om att komma in i badrummet efter att mamma tagit bort nagellacket”.

Skärmavbild 2015-03-04 kl. 17.09.46

Söndagsredaktionen testade hårdrocksviner från AC/DC, Slayer, Motörhead och Kiss och gick ”all in”, med nitar och attityd.

Tonaliteten i hennes Söndagskolumn är så unik, jämfört med andra i dryckesbranschen, att de internationella vinhusen översätter Mischas vinkrönikor till engelska, spanska, italienska och franska.

IMG_8343

Hon har ”Sveriges vassaste smaklökar”, enligt Markus Aujalay. Mischa Billing syns inte bara i tv varje vecka, utan är också Aftonbladet Söndags eminenta vinskribent.

Med det sagt: Jag är personligen så otroligt glad över att TV4 valde rätt person för uppdraget och inte någon som skulle fungera som ett kuttersmycke, kvinnligt alibi och sidekick till Leif Mannerström och Markus Aujalay.

Nu har det snarare blivit tvärtom, något som Expressens tv-kritiker, Maria Näslund, noterade i en krönika redan efter säsongens första avsnitt: ”Det visar sig att hon kan, men bäst är när hon spänner blicken i de sökande medan hon provsmakar deras mat. Vass som en kniv är den, och får Mannerström och Aujalay att framstå som Bill och Bull eller gubbarna på balkongen i Mupparna”.

Samma tidning uppmärksammar henne inför internationella kvinnodagen genom att låta henne kvala in på listan Årets kvinnor 2015.

Själv tar Mischa berömmet med ro, men säger att hon lite överraskad när hon fick erbjudandet att bli programledare.

– Jag trodde nog att de skulle välja någon yngre och jag varit noga med att vara mig själv i programmet. Jag vill inte bli stylad hur som helst, utan få vara ”a lady with a touch”, ha ha!

Upplever du att mediebranschen har blivit mindre tuff mot kvinnor i vår ålder?

– Kanske, i vissa sammanhang. Det känns som att det har hänt något. Jag tror inte att jag hade blivit tillfrågad för fem år sedan.

Är du kändis nu? Hoppar folk på dig på Bolaget och vill ha vintips?

– Det händer att någon vill ta en selfie med mig. Andra stoppar mig och vill tala om mat och smak. Och jag får en del brev om ditten och datten.

Du är 49 år, nästa födelsedag fyller du 50, hur känns det?

– Jag tycker det är en fantastisk ålder att gå in i. Nu bottnar jag i mig själv och det är otroligt skönt.

Om du skulle träffa på ditt 25-åriga jag, vad skulle du säga till henne?

– Lev och njut av ditt liv och bry dig inte så mycket om andras kommentarer när du gör saker som inte stämmer med den gängse normen.

Skärmavbild 2015-03-07 kl. 13.05.55

Inget kuttersmycke, utan en kunnig kvinna. Och fcking fabulous! FOTO: Pär Bäckstrand, TV4.

PERSONFAKTA

Namn: Mischa Billing.

Ålder: 49 (Lovely, lucious lady).

Familj: Gift med Jan Holmström, vinjournalist.

Yrke: Sommelier, lektor och vinskribent.

Bor: På Södermalm i Stockholm.

Aktuell: Som jurymedlem i Sveriges mästerkock i TV4.

Grönsaksburgare – gott & nyttigt

IMG_8308

Tyvärr hann jag inte baka brödet också, utan fuskade med Frias glutenfria hamburgerbröd.

De här burgarna, eller biffarna, är supersmarriga. Jag fick inspiration av boken Green kitchen travels, men har tweakat det receptet lite. Varsågoda!

4 morötter, rivna
1 zucchini, riven
200 g halloumiost, riven
2 ägg
1 solo vitlök, pressad (eller 2 klyftor)
2 tsk fiberhusk
2 dl havregryn
2 msk havremjöl
1,5 tsk salt
2 msk pumpafrön
Sesamfrön, på ett fat
Kokosolja att steka i

Blanda alla ingredienser utom sesamfrön och olja. Forma biffar med händerna (det är lite kladdigt) vänd i sesamfrön och stek tills gyllenbruna.
Servera som vanliga burgare med bröd, sallad, tomat och någon god bearnaisessås, hamburgerdressing, eller mangoraja. Jag blandade bostongurka med lätt-crème fraiche och det blev urgott. Toppa med alfa alfa-groddar.

IMG_8313

Det blir rätt många burgare, runt 12 stycken. Det går så klart att servera med en god potatisgratäng och/eller sallad om man inte vill lägga dem i bröd.