Så är både release- och recensionsdatum passerade. Läsarreaktionerna har varit överväldigande på Facebook, Instagram, via sms och mejl:

”Läst ut boken, sååååååå bra, fick tårar i ögonen i slutet! Lättläst, enkel och realistisk – hur livet är helt enkelt!”

”Det är min första lediga dag på evigheter. För några timmar sedan plockade jag fram din bok. Nu är jag färdig, och har tårar som rinner längs båda kinderna. Du har gjort ett fantastiskt jobb, Erika. Det är så bra karaktärer i boken, så reella människor. Så bra dialog, detaljer. Och det är så mänskligt och nära.”

”Jag är så imponerad av dig. Vilken fin historia, så mycket igenkänning när det gäller saker som skaver i relationer och så vackert du genomför det.”

”Fy fasen, har precis läst klart… Sjukt berörd!”

”Precis som många andra sträckläste jag boken! Vilket flyt! Och superfina sammanvävningar av dialoger och tankar, nutid och dåtid, och inte minst personer. Imponerad!”

Än så länge har jag hittat två proffsrecensioner (självklart googlar jag dagligen ”recension Vi ses i Disneyland”) och i den ena beskrivs min debutroman som ”en bladvändare om känslor och relationer” medan den andra är sval och en aning taggig: ”Jag förstår helt ärligt inte behovet av ännu en bok om urban medelklass med radhus och ungar och en obehaglig sjukdom som elementa.”

(OBS! Jag har medvetet inte länkat till den andra recensionen eftersom den innehåller ett par REJÄLA spoilers. Men den är inte supersvår att hitta … )

Jag är inte kränkt, inte besviken. Alla äger sin åsikt, särskilt kritiker som får lön för att uttrycka den och jag tänker att det måste vara ohyggligt svårt att vara recensent. Det finns inget facit. Texter, filmer, pjäser, mode, musik, mat, dryck – allt landar olika hos olika individer. Smak och preferenser är något högst personligt.

Tråkigt vore det annars.

Fantastiskt rolig releasefest på Mr French i Stockholm.