Därför är du sömnlös vid fullmåne

Klockan är 03:34, jag ligger sömnlös utan att fatta varför, förrän jag slösurfar på sociala medier och görs uppmärksam på att det är natten mot fullmåne. Det är inte första gången det händer. Förra månaden var det likadant, jag var aptrött under kvällen, men när mitt vanliga sömntåg tuffade från stationen lämnades jag kvar på perrongen. Klarvaket utmattad. Och det kanske inte är så konstigt. Månens dragningskraft påverkar ju världshavens tidvatten, så varför inte oss människor också? Vi består, trots allt, till 60 procent av H2O.

Just vattenteorin håller inte professor Asta Pellinen Wannberg vid institutet för rymdfysik i Kiruna med om. Hon menar att månen hänger där den hänger och att dess gravitationskraft är konstant:

– Det enda som jag kan tänka mig är att sömnen störs av ljuset vid fullmåne. Annars tror jag mer att det beror på psykologiska faktorer, förväntar man sig dålig sömn vid fullmåne blir den alldeles säkert det, säger hon till svt.se.

Men Michael Smith, forskare vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, som studerat fenomenet, har konstaterat att hans försökspersoner sov ungefär 20 minuter kortare och hade svårare att somna vid fullmåne.

– Det tyder på att det kan finnas något slags inbyggd biologisk klocka som påverkas av månen, liknande den som styr vår dygnsrytm.

Enligt http://www.expressen.se visar vissa studier att det föds fler barn vid fullmåne och att människor i högre utsträckning också söker sig till sjukhus, vårdcentraler och psykmottagningar då gubben i månen är på fyllan. Och är det verkligen en slump att engelskans ord för ”galning” är ”lunatic”, efter det latinska ordet för måne – ”luna”?

Så om månen nu påverkar ebb, flod – så varför inte också vår psykiska hälsa? Tro vad du vill. Själv vet jag bara att jag blir komplett knäppknasig av sömnbrist och jag bävar inför natten, för då inträffar en alldeles särdeles spektakulär månhändelse. Den är inte bara full, utan också helröd: ”Blodmåne”, kallas det. Från klockan 02.10 och under fem timmar går det att se hur månen skiftar färg. Tydligast syns fenomenet tidigt på morgonen, mellan klockan 04.11 och 05.24. Då är månen som rödast. Händelsen är unik och har bara hänt fem gånger, enligt NASA: 1910, 1928, 1946, 1964 och 1982.

Om jag tänker ställa klockan? Nej.

Jag lär vara vaken ändå.

ThinkstockPhotos-470262082

I natt är månen inte bara full – den är blodig också. Foto: Thinkstock

Älskade extrahull!

Han tittar bekymrat på mig och säger:

– Så många av mina patienter sitter i den där stolen och berättar exakt samma historia som du.

Med ”exakt samma historia” syftar läkaren på det jag just lättat mitt hjärta kring: Hur det verkar vara helt och hållet OMÖJLIGT för mig att gå ner ett enda hektogram. Anledningen är att jag sedan fyra år tillbaka har hypotyreos – underfunktion i sköldkörteln. Diagnosen gör att min förbränning är extremlåg och trots att jag medicinerar med syntetiskt sköldkörtelhormon pekar vågnålen på åtta kilon fler än jag önskar.

Nu är jag alltså på min årliga hälsokoll på endokrinologmottagningen och vittnar om hur urbota less jag är på situationen. Jag tränar tämligen mycket och äter sunt. Visst unnar jag mig ett par glas vin då och då, men varje vecka överskrider mina kalorier ut antalet som går in, det har jag app-bevis på. I somras med rejäl råge, då jag och maken vandrade runt hela Isle of Wight (13 mil) på fem dagar.

Om min figur krympte? Marginellt.

Jag får inte ihop ekvationen i min skalle. Hur är det möjligt, rent vetenskapligt?

Läkaren ser milt på mig:

– Det är tyvärr många kvinnor i din ålder som har samma problem som du och vi vet faktiskt inte varför.

Hans ord tröstar mig något. Han är specialist i invärtesmedicin och har alltså inte heller något facit. Han, som har examen i hur kroppens hormonsystem är funtat, mästrar mig inte, säger inte: ”Det är bara att äta mindre och röra på dig mer”, utan bekräftar att det här med viktbalans kan vara ett mysterium.

– Så du tycker att jag ska sluta noja? frågar jag.

– Ja, dina värden är toppen, du är frisk och lever hälsosamt.

– Är det till och med bra att ha några kriskilon när man blir äldre? undrar jag.

Läkaren nickar:

– Lite extrahull är underskattat. Det kan vara skillnaden mellan liv och död om du hamnar på sjukhus en längre tid. Det finns det forskning som visar.

Åh fan.

Plötsligt känns mina plushekton inte lika tunga. Plötsligt tänker jag att de är en tillgång. Plötsligt vill jag hojta: ”Extrahullet, I bloody love you!”

Nåja, jag ska åtminstone försöka.

ThinkstockPhotos-484749476

Muffinsmidja – who cares? Illustration: Thinkstock.

Det blir sällan som man tänkt sig

Fyra dagar kvar. På fredag, den 18 september, infaller alltså Den Stora Dagen. Jag fyller 50. FEMTIO. Och nej, jag har fortfarande ingen åldersångest.

Men.

I den där toppkonditionen, som jag så fiffigt gav mig själv som utmaning för ett år sedan, är jag inte. Jag är faktiskt rejält otränad.

Min nedåtgående formkurva började i somras då jag fick en sugig muskelbristning i vaden. Hur jag ådrog mig den? Det kan du läsa här. Efter ett antal veckor, då jag mer eller mindre bara kunde hasa fram, drabbades jag av två elaka urinvägsinfektioner med pencillinkurer som följd och förra veckan blev jag tokförkyld. Så nej, den där ambitionen om att vara i mitt livs form på fredag, den blev inte ens en tummetott.

Lite sur är jag, och nog har tanken slagit mig att det är min kaxiga ”fcking fabulous”-attityd som straffar sig, men oavsett: Det ju bara att gilla läget. Min situation är, om något, ett i-landsproblem. Det är inte ett enda dugg synd om mig. Egentligen.

För själva bemärkelsedagen firar jag med familjen i London. Vi checkar in på ett lyxigt hotell och jag har köpt ett par splirrans nya Nike free run, så att jag ska kunna knata runt stan på fjäderlätta fötter.

Dessutom har ju inte min hälsosatsning något bäst före-datum, tvärtom. Det är det ju bara att fortsätta där muskelbristningen och sjukdomseländena satte stopp. Lever jag lika länge som mina förfäder, har jag minst 40 år kvar att hurta på.

What’s the hurry, liksom?

IMG_0308

Pillerpolare. Dök in på Apoteket i lördags och laddade upp med de här. Faktum är att dagen därpå vaknade jag betydligt osnorigare.

Skärmavbild 2015-09-14 kl. 16.59.26

Skokompisar. De här godingarna hoppas jag ska hålla mig skavsårsfri i London. Foto: Sportamore.