Nej, jag tränar inte för mycket

ThinkstockPhotos-459097117

Foto: Thinkstock.

Vi har inte setts på sex månader, nu har vi lunchdejt och så fort min väninna får syn på mig utbrister hon: ”Men GUD, vad du TRÄNAR!”. Utropet följs av: ”HUR har du TID?” och: ”Det kan inte vara BRA att hålla på så där”.

Eftersom hon följer mig på Facebook och Instagram, är hon väl insatt i mina förehavanden, och kan inte låta bli att syna mig uppifrån och ner. När hon kan konstatera att jag inte blivit Twiggy-tunn, utan har ungefär samma figur som senast vi sågs, slappnar hon av en smula.

– Men vad har du som MÅL? frågar hon lite senare när vi hugger in på den inkokta laxen.
– Pja, att må bra, svarar jag.
– Hur då? På vilket sätt? Vill du gå ner i vikt, liksom?

Nej, inte nödvändigtvis. förklarar jag. Snarare vill jag hålla vikten, eftersom just det har varit lite klurigt de senaste åren, på grund av en underfungerande sköldkörtel och trilskande kvinnohormoner.

– Fast du håller ju på att bli helt besatt, eller hur? envisas hon i en lite taggigare ton och det är tydligt att min motionsmängd provocerar, något som jag har märkt även hos andra i bekantskapskretsen.

Ännu en gång får jag förklara mig, sätta mina work out-vanor i rätt proportion. Jag berättar att jag försöker röra mig två timmar, fem dagar i veckan. All rörelse räknas, det må vara promenader, gym- eller löppass. Dygnet har ju 24 timmar, så i 22 av dem sitter jag framför jobbdatorn, i tv-soffan eller sover. I det perspektivet är det inte särskilt mycket att vika 120 minuter då och då åt hälsan. Väninnan hummar medhåll innan hon undrar:

– Men, vad har du för deadline?

Det är då jag inser. Jag har ingen. Resan är målet. Min nya livsstil är visserligen sprungen ur en önskan att vara i hyfsad form när jag fyller 50 i höst, så mitt projekt hade en början, men har inget slut. För det är ju inte så att jag på min 50-årsdag den 18 september, kommer att utbrista: Färdig!

Nej, jag kommer att hålla i gång så gott jag kan, så länge jag lever.

Snacka om deadline.

IMG_8175

Min nya livsstil är inte en quick fix, utan en förändring som jag vill hålla i livet ut.

 Read the English version here.

 

Use it, or lose it!

Det började som en ruggig känsla i kroppen, men jag hävdade bestämt: ”Det är bara en lågintensiv förkylning, den är på sluttampen”.

Efter fem dagar kroknade jag och hade gjort det mest förbjudna: Tryckt i mig Treo och Alvedon, gått på som vanligt (minus träning – hostade för mycket), under en arbetsvecka, vilket resulterade i att jag till slut segnade ner i sängen.

Jag är nämligen fast övertygad om att du bör lyssna på kroppens allra första sjuksignaler. Stannar du hemma från dag ett, blir du frisk fortare. Nu gjorde jag tvärtom. Tryckte undan symtomen, förvissad om att jag som var så stark, så vältränad, inte var sjuk. Inte på riktigt.

Nåväl. I går – exakt 14 dagar efter senaste träningspasset – var jag tillräckligt kry för att kunna knata till gymmet. Det märkliga var att på två ynka veckor hade min självbild förändrats fundamentalt. Från att se mig som en person som tränar varje dag, till att tänka att jag nog inte kan, inte pallar. Min hjärna gjorde mig till och med osäker på vad jag skulle packa i träningsväskan. Hade jag med mig allt? Hänglås, dojor, pluppen till dörren? Vattenflaskan, var förvarade jag den? Och vilka tajts och tränings-bh föredrar jag nu igen?

Hur knäppt som helst. Mitt motstånd hade vuxit till ett monster, som jag tvingades resonera med: ”Är jag verkligen tillräckligt frisk? Kommer jag att orka? Kanske blir förkylningen värre?”.

Det blev ingen work out som går till historien, direkt. Jag sprang en kvart i medeltempo på bandet, fortsatte med benböj, utfall, bänkpress, rodd och situps. Trots att jag knappt blev svettig, var det fullständigt tillräckligt för mig. Det fanns inte en chans att jag skulle kunna pressa mig, eller maxa vikter och repetitioner.

IMG_8239

Situps under protest.

Och det var nog tur, för i dag har jag värre träningsvärk än på många månader, så i dag har jag vilat, men i morgon ska jag upp i sadeln igen. Jag saknar säkerligen motivation och lust även då, men vill få in vanan igen, så att träningen blir lika självklar som tandborstning – för, det är så sant, så sant: Use it or lose it!

Aldrig har jag förstått det uttrycket bättre än nu.

177549479

Det kan vara motigt att hitta motivationen. Foto: Thinkstock.

 

Så hur ”extremfit” är jag nu då?

I fredags var det avslutningXtremfits bootcamp. Vi började med att göra samma fystest som vi gjorde för fyra veckor sedan. Ni som har läst om mitt första möte med Mr Xtremfit, Romeo Sundin, vet att mitt främsta mål var att kunna göra en godkänd armhävning (på tå, med haka och bröstkorg i golvet – ingen halvmesyr, alltså).

Jag gjorde två. En förbättring på hela 200 procent! Övriga framsteg ser ni på protokollet här nedan, vissa mer modesta än andra. Jägarvilan får jag jobba på, helt klart.

IMG_8131

Utveckling. Vissa övningar kräver mer input än andra …

Om jag är nöjd?

Absolut, men också rejält frustrerad över att det är så otippat tungt att göra korrekta armhävningar. Hur svårt kan det vara? Visst, många kvinnor upplever samma problem som jag, men nu har jag gett mig fanken på att bli armstarkare. Det är något väldigt förnedrande över att inte orka lyfta sin egen kropp, och mitt nästa mål är att fixa tio stycken. I söndags tog jag hjälp av maken på gymmet. Han lyckades få mig att maxa bänkpress, rodd, dips och chins. Efteråt skakade armar och händer, men det gjorde bara att jag kände mig jättetaggad.

IMG_8143

Med maken som PT. Inte dumt alls.

Men. Den här veckan måste jag ta det lugnt. Dels på grund av en lågintensiv förkylning som sänker mig, dels för att jag opererade bort ytterligare ett födelsemärke i går. I december skrev jag om min hudcancer, som upptäcktes för ganska precis ett år sedan. Jag tog bort två fläckar då, varav den ena var malign och den andra helt ofarlig. Däremot har nu den ”ofarliga” börjat växa tillbaka, vilket fick min hudläkare att ta bort den direkt, för att få den analyserad. Utifall att. Den är förmodligen inte farlig, jag är inte orolig, bara irriterad över att inte få träna högintensivt förrän stygnen tagits bort.

Då kommer jag att hänga i lokalen på Kungsholmen minst tre gånger i veckan, är planen, och om jag får vara frisk, hoppas jag ha nått mitt mål på tio push ups inom en rimlig framtid.

IMG_8132

Efter fystestet i fredags fick vi rookies testa träningen som medlemmar ägnar sig åt. Hm.

Under viloperioden passar jag därför på att göra en så kallad ”tredagars-cleanse” med kallpressade grönsaks- och fruktjuicer från svenska Juica. Inspirationen har jag fått av detoxproffset och branschkollegan Charlotta Flinkenberg, vars Facebook- och Instagramstatusar var anledningen till att jag blev sugen på att anmäla mig till Xtremefit också. Fortsätt att peppa oss andra, Charlotta!

IMG_8154

Juica levererar till dörren och den här laddningen, gånger tre, fick jag hem i går kväll. Jag kör varianten ”Mjukstart”, för oss som inte ”cleansat” förut.

Hur det går med fastan ska jag be att få återkomma till, men just nu, halvvägs igenom dag ett, rätt så bra.

Skål!

IMG_8159

Första sippen i morse smakade rejält. Lite syrligt och med en häftig kick av ingefära. Fick mig att vakna till, kan man säga. Mums!

 

 

 

Formsvacka? Var snäll mot dig själv – och testa mörkerlöpning!

Blev nyss intervjuad om varför jag vill toppa formen inför 50-årsdagen och fick frågan hur jag tar mig över träningströsklarna.

Mitt svar är ganska enkelt: Jag är snäll mot mig själv. Om jag till exempel har planerat att springa en runda, men kroknar efter 300 meter (ni vet känslan när det bara är för motigt, trist och energin verkligen inte finns där), då går jag ett tag. Antingen får jag fart på benen igen efter ytterligare några hundra meter, eller så blir löpturen en promenad istället. Och det är ju bättre än att inte göra något alls. Så istället för att gräma mig för att jag inte lyckades vässa min kilometertid, klappar jag mig på axeln och säger: BRA DÄR!

Svårare än så är det inte. Jag hade en riktig svacka förra veckan. INGET var speciellt kul. Jag körde ett par fuskpass på gymmet (slötränade alltså, gäspande – sant – mig igenom övningarna), men även den träningen gav ju mer än om jag hade tv-seriesurfat i soffan hela kvällen.

Jag har accepterat att det går lite upp och ner med träningen. På samma sätt som livet är en berg- och dalbana. Bara för att du har en kämpig tisdag på jobbet så pallrar du ju dig iväg ändå på onsdagen, eller hur? Jag tänker på samma sätt om min träning. Visst, det kanske gick asdåligt i spåret i förrgår, men det betyder inte att dagens sex kilometer behöver bli lika tuffa.

Efter en ganska undermålig träningsvecka, gav jag mig alltså ut på en motvillig löptur i söndags kväll. Jag hade verkligen INGEN lust, men snörde på mig dojorna och riggade pannlampan. Och se: Mitt mentala mål var en kortrunda på fyra kilometer, men det gick så tokbra att jag tog två till av bara farten och fick det ännu en gång bekräftat att jag gillar att kuta i mörker. Det känns enklare, av någon märklig anledning.

Så nästa gång du halkar ner i ett formdike, gör som jag. Ge dig själv en mental kram. Du är duktig. Vare sig du promenerar, springer eller kör ett fuskpass på gymmet.

I morgon är en ny dag.

Och kväll.

IMG_7559

Av någon anledning tycker jag att det går mycket lättare att springa i beckmörker.

 

 

 

 

Vikten av att inte släppa taget

Förra veckan var jag låg. Jag hade ryggskottskänning, vilket helt sänkte träningslusten. Dessutom var jag galet trött. Tänkte att det beror på årstiden och att det inte är så konstigt att man bara vill krypa till kojs direkt efter jobbet när det känns som att vi i Sverige lever inuti en stor svart sopsäck för tillfället.

En känsla som är välbefogad, då SMHI i går bekräftade att solen varit ovanligt osynlig under november. I Stockholm har den visat sig i två timmar de senaste veckorna, i Växjö bara en och i Borlänge tre. Kiruna, däremot, toppar listan med 36 timmar och närmar sig sitt rekord på 40 timmar. Grattis till er!

Möjligen kan min trötthet också ha berott på lite järnbrist. Vi äter ju väldigt lite kött i vår familj nu för tiden, och förutom att jag varit fullkomligt lealös har mina naglar börjat skiva sig, jag har kalla händer och fötter, och lider ofta av huvudvärk. Så sedan i lördags har jag tagit ett järntillskott per dag och voilà – redan i dag har jag varit mycket piggare. 

Dessutom hade jag förmånen att få träna med Mårten Nylén under eftermiddagen och som vanligt skuttade jag från passet, fullständigt utpumpad, men glad som en lärka. Att få pepp av honom är magiskt. Mårten är inte bara en fantastisk PT – han är klok också och när jag säger att jag är besviken på min egen prestation den senaste veckan, vänder han på det och undrar:

– Vad har du lyckats med?

– Jag har sprungit tre gånger.

– Det är ju fantastiskt!

– Men jag har inte tränat någon styrka. Alls. Det är dåligt, säger jag och pekar på mina, som jag tycker, försvagade armar.

– Det tar du igen, så här snabbt säger Mårten, knäpper med fingrarna och fortsätter:

– Misstaget som de flesta gör, är att de alltid jämför sig med när de presterade som bäst. Men det kan man inte. Det går upp och ner. Det viktiga är att inte ge upp och släppa taget.

Jag förstår vad han menar. Jag ser en ribbstol framför mig, där jag är på god väg upp till toppen. Plötsligt tappar jag greppet och hasar ner några ribbor. Där dinglar jag ett tag, tills jag hittar styrkan och börjar sega mig uppåt igen.

Just nu? Jag är inte uppe vid taket än. Men jag sitter inte heller på golvet. Jag hänger och dinglar.

Och jag tänker inte släppa taget.

IMG_7447

Mårten ingjuter hopp.

 

 

Hillevi hjälpte mig över hindren

Den 27 september 2012 twittrade jag: ”Tillbringat 75 minuter i Tantolundens lergropar. Kånkat omkring på stridskamrat i form av Sture, 90 kilo. Jag är vid liv. Knappt. #älskanmt”.

Jag var helt frälst i ”extremträningen” Nordic military training (NMT) och har journaliskollegan Hillevi Wahl att tacka för det.

För när Hillevi själv var tämligen ny som NMT:are, missionerade hon ivrigt om träningsformen i sina Facebookstatusar och skrev till och med en bok, Extremt kul – du kan du vill du törs! (Kalla kulor förlag), om sin egen förvandling från ”soffpotatis till GI Jane”. När den landade i mitt postfack, sträckläste jag den på ett par dagar och blev oerhört sugen att testa.

Skärmavbild 2014-11-06 kl. 14.35.34

Hillevi har skrivit sammanlagt elva böcker.

På prova på-dagen (75 minuter av blodsmak och hög puls, mixat med mjölksyra och lyckoendorfiner) blev jag för första gången bekant med ”jägarmarsch, ”björngång”, ”burpees” och insåg att ”jägarvila” har mycket lite gemensamt med ”paus”.

Det var inte bara grym träning, det var extremt kul också, precis som Hillevi lovar i sin bok och (det tuffa namnet till trots), oerhört tillåtande. Inom NMT praktiseras parollen: ALLA SKA MED – de flesta övningar bygger på samarbete och man hjälper alltid trötta kamrater att ta sig både över och under alla möjliga sorters hinder. Det är vackert, tryggt och inspirerande.

Skärmavbild 2014-11-06 kl. 09.28.41

Lerig och lycklig! Efter ett NMT-pass flödar lyckoendorfinerna.

Under ett år körde jag två tuffa pass i veckan. I snöstorm, slask och 15 minusgrader. Jag har fortfarande en NMT-väst i garderoben, eftersom jag tänker att jag nog ska börja igen. Anledningen till att jag slutade kräla i lera, göra kullerbyttor och stå i plankan i ur och skur stavas ”Damkören Salvia”. Våra träningstider krockar dessvärre och det är svårare att byta körkamrater än att hitta alternativa sätt att svettas på.

Men min NMT-längtan finns kvar och är du sugen på att testa, så sladda in på NMT:s hemsida. Träningsformen finns numera på många ställen i landet och det går alltid att få komma på ett gratis prova på-pass.

Tillbaka till Hillevi. Hon, liksom jag, fyller 50 nästa år och hon har också lovat sig själv någonting: Att springa 50 lopp på lika många veckor.

Hur kom du på idén?

– Jag är inte en sådan där som gillar kalas, men jag ville fira min 50-åriga kropp på något sätt. När jag var ute och gick Roslagsleden i somras kom jag på det: Jag springer 50 lopp för att fira min underbara fantastiska kropp. För det är banne mig ingen självklarhet att man ska kunna springa och skutta när man är 50.

Så hur går det?

– Jo tack, det går bra. Jag hann springa mitt 13:e lopp, Tjurruset, innan ”kräkan” och alla andra höstsjukor tog över. Men snart är det dags för Stockholm tunnel run och Stockholm winter run. Och däremellan hoppas jag hitta lite sköna pannlampelopp i närområdet, eller det heter egentligen reflexbana. Man springer i becksvart skog med pannlampa på små pyttestigar och söker efter reflexer som någon sprayat på en sten eller träd.

Varför springer du så mycket? 

– För att jag kan! Jag gick i 45 år och var fullkomligt övertygad om att jag inte kunde springa. Det var som en av de där sanningarna man bara vet om sig själv. Jag var 45 när jag började med Nordic military training, och där trodde instruktörerna tvärtom. De var fullkomligt övertygade om att jag kunde. Då glömde jag på något magiskt sätt att jag inte kunde springa. I början var det inte långt – kanske 100 meter. Och det var inte snyggt och det gick inte fort. Men jag sprang! Och kunde jag springa 100 meter så kanske jag kunde springa 200 meter, och kunde jag springa 200 meter kanske jag kunde springa 300 meter … Efter tre månader med militärträningen sprang jag mitt första lopp! Fem kilometer, och jag fick mitt livs första medalj. Det kändes som ett OS-guld! Nu är jag en sådan där som springer fjällmaraton som Björkliden Artic Mountain Marathon med full packning på ryggen, tre mil, fågelvägen! Och halvmaraton och Tjurruset och Tjejmilen,  ja du ser ju. Jag som trodde att jag inte kunde springa …

Hur hinner du?

– Ha ha. Tänk, den frågan får jag alltid. När det gäller allt. Som att skriva elva böcker på tio år (plus alla e-böcker). Jag är bra på att prioritera, göra en sak i taget. Vara i nuet. Fokusera min kraft. Det är viktigt. Att kunna njuta av stunden, att kunna vila i sina segrar, det ger kraft och blir som en språngbräda mot nya utmaningar. Och framför allt vågar jag misslyckas.

Hur ser du på åldrande?

– Det är en fullkomligt naturlig och vacker del av livet. Jag är vansinnigt stolt över varenda rynka jag har.

Om du stötte på ditt 25-åriga jag, vad skulle du säga henne? 
– Du kommer att hitta någon att älska, du kommer att få tre fantastiska barn, du kommer att få allt du drömt om och mer därtill. Allt kommer att falla på plats, allt kommer att bli bra.
Vad ser du i kristallkulan? Vad gör du om 20 år? 
– Skriver en massa deckare, springer omkring och brottas i skogen med mina militärträningskompisar, har tre vuxna barn och, hoppas hoppas, kanske ett barnbarn? Jag kommer att bli världens coolaste farmor och mormor, jag bara vet det.
Pressbild-Hillevi-Fotograf-Juliana-Wiklund-Morethanwords.se_ (1)

Författare, journalist, föreläsare – och inspiratör, vill jag tillägga. Hillevi Wahl kan konsten att peppa andra. Foto: Juliana Wiklund/morethanwords

PERSONFAKTA

Namn: Hillevi Wahl.

Ålder: 49 år (Lucious lady).

Familj: Gift med Gunnar, Elliot 11, Movitz 9 och Lykke 6. Plus en jakthund som lyssnar till namnet Vivi när hon känner för det.

Bor: På Kungsholmen i Stockholm och har ett sommarhus i Roslagen – min oas!

Gör: Journalist, författare och föreläsare.
vaga---allt-sitter-i-huvudet-en-smart-orienteringskurs-i-livsforandring

Även i boken ”Våga! Allt sitter i huvudet”, beskriver Hillevi hur träningen har förändrat hennes liv.

Musiken som sänker hindren

Låt mig presentera: Aftonbladets trapphus.

Vackert. Modernt.

IMG_7233

Men.

Trapporna är asjobbiga. Jag har inga problem att köra järnet på gymmet eller i löpspåret, men att stå i jobbentrén och veta att jag ska knata tre våningar suger snudd på livsluften ur mig. Få saker får mig mer andfådd än de där trappstegen, fråga mig inte varför (och nej, det har inget med arbetsplatsen att göra, jag älskar mitt jobb).

För att inte ta latmaskvägen varje gång har jag en pakt med mig själv: Om inte hissen står och väntar, MÅSTE jag gå.

Hissen står aldrig och väntar.

Så jag hasar, pustar och stånkar.

Fast inte i dag. I dag hände det otroliga. Jag inte bara flög med spänstiga kliv, jag traskade en våning för mycket av bara farten.

Det tackar jag KT Tunstall för. Med hennes medryckande låt, ”Suddenly I see”, i hörlurarna var trappan inget hinder.

Her face is a map of the world, is a map of the world
You can see she’s a beautiful girl, she’s a beautiful girl
And everything around her is a silver pool of light
People who surround her feel the benefit of it, it makes you calm
She holds you captivated in her palm

Suddenly I see
(Suddenly I see)
This is what I wanna be
Suddenly I see
(Suddenly I see)
Why the hell it means so much to me

Sladda in på Youtube eller Spotify och lyssna, så klarar du alla (nåja) hinder, du också.

Trevlig torsdag!
Skärmavbild 2014-10-30 kl. 13.15.22

KT Tunstall albumdebuterade 2004 med ”Eye to the telescope”. Förutom ”Suddenly I see” blev också spåret ”Black horse and the cherry tree” en stor hit.