Formsvacka? Var snäll mot dig själv – och testa mörkerlöpning!

Blev nyss intervjuad om varför jag vill toppa formen inför 50-årsdagen och fick frågan hur jag tar mig över träningströsklarna.

Mitt svar är ganska enkelt: Jag är snäll mot mig själv. Om jag till exempel har planerat att springa en runda, men kroknar efter 300 meter (ni vet känslan när det bara är för motigt, trist och energin verkligen inte finns där), då går jag ett tag. Antingen får jag fart på benen igen efter ytterligare några hundra meter, eller så blir löpturen en promenad istället. Och det är ju bättre än att inte göra något alls. Så istället för att gräma mig för att jag inte lyckades vässa min kilometertid, klappar jag mig på axeln och säger: BRA DÄR!

Svårare än så är det inte. Jag hade en riktig svacka förra veckan. INGET var speciellt kul. Jag körde ett par fuskpass på gymmet (slötränade alltså, gäspande – sant – mig igenom övningarna), men även den träningen gav ju mer än om jag hade tv-seriesurfat i soffan hela kvällen.

Jag har accepterat att det går lite upp och ner med träningen. På samma sätt som livet är en berg- och dalbana. Bara för att du har en kämpig tisdag på jobbet så pallrar du ju dig iväg ändå på onsdagen, eller hur? Jag tänker på samma sätt om min träning. Visst, det kanske gick asdåligt i spåret i förrgår, men det betyder inte att dagens sex kilometer behöver bli lika tuffa.

Efter en ganska undermålig träningsvecka, gav jag mig alltså ut på en motvillig löptur i söndags kväll. Jag hade verkligen INGEN lust, men snörde på mig dojorna och riggade pannlampan. Och se: Mitt mentala mål var en kortrunda på fyra kilometer, men det gick så tokbra att jag tog två till av bara farten och fick det ännu en gång bekräftat att jag gillar att kuta i mörker. Det känns enklare, av någon märklig anledning.

Så nästa gång du halkar ner i ett formdike, gör som jag. Ge dig själv en mental kram. Du är duktig. Vare sig du promenerar, springer eller kör ett fuskpass på gymmet.

I morgon är en ny dag.

Och kväll.

IMG_7559

Av någon anledning tycker jag att det går mycket lättare att springa i beckmörker.

 

 

 

 

Taggad av tunneln

I lördags var det så äntligen dags. Jag och drygt 34 000 andra löpare invigde Stockholms nya biltunnlar i Norra länken genom att springa en 10-kilometersbana med start och mål i Värtahamnen. I förväg hade det snackats mycket om ”en gång i livet”-upplevelse och när vi väl stod på startlinjen kändes det verkligen som att vi skulle uppleva något speciellt.

För mig var det mitt andra millopp någonsin – jag sprang Tjejmilen i september – och med hälften karlar i startfållan var stämningen påtagligt mer laddad än den var på Gärdet för drygt två månader sedan. För mig var det en ny erfarenhet att trängas med hetsiga ”sub 40”-snubbar, som (kändes det som) inte skulle tveka att dundra rakt över mig, om jag skulle råka snubbla.

Eftersom jag hade förmånen att få springa med mina Schibstedkolleger och bli uppvärmningspeppad av professionella löparcoacher från Urban tribes, hade jag fått lite förhandsinfo om banan och vilka förväntningar vi kunde ha: Räkna med en seg, backig mil och att plussa på cirka tio procent på bästa tid.

I mitt fall skulle det innebära att jag skulle gå i mål på 65 min + 6,5 min = 71, 5 minuter och med de förutsättningarna kutade jag iväg. Det gick hyfsat. Jag malde på i en, två och tre kilometer, även om jag kroknade lite redan i den första 500-metersbacken och tänkte: ”Måtte det inte bli så många sådana här”. Men det blev det. Hur många, minns jag inte, men jag kommer absolut ihåg att jag hade det tufft vid sjukilometer-markeringen, att de sista 300 metrarna var skoningslösa – en enda lång uppförsbacke – precis när man kommit ut ur tunneln, sett ljuset och skylten med ordet ”MÅL”.

Men då, minsann, då var det som att den gråa novemberdagern fick fart på fötterna, för på något konstigt vis tog tävlingsinstinkten över och jag spurtade över mållinjen medan publiken klappade, tjoade och hejade. På mig.

Min tid? 1:04:32. En halv minut bättre än min Tjejmilen-prestation. Om jag var nöjd? Japp. Omåttlig. Så pass att redan har bestämt mig för att springa Stockholm Winterrun den 31 januari 2015.

Ses vi där?

bild

Här är det en hel mil kvar innan vi ser ljuset i tunneln. Foto: Hanna Radtke.

 

bild (7)

Jag och min kollega Hanna Radtke kunde inte låta bli att beundra de vackra stensatta väggarna när vi väntade vid startlinjen. Gissar att vi var de enda som hade tankarna på inredningen. FOTO: Hanna Radtke.

bild (2)

Jag, Hanna och våra konkurrenter i startgrupp 4 i väntan på startskottet.

bild (5)

Efter loppet var det ett lämmeltåg av löpare i gula västar och gröna goodiebags som strömmade mot Gärdets tunnelbana. FOTO: Hanna Radtke.

Vikten av att inte släppa taget

Förra veckan var jag låg. Jag hade ryggskottskänning, vilket helt sänkte träningslusten. Dessutom var jag galet trött. Tänkte att det beror på årstiden och att det inte är så konstigt att man bara vill krypa till kojs direkt efter jobbet när det känns som att vi i Sverige lever inuti en stor svart sopsäck för tillfället.

En känsla som är välbefogad, då SMHI i går bekräftade att solen varit ovanligt osynlig under november. I Stockholm har den visat sig i två timmar de senaste veckorna, i Växjö bara en och i Borlänge tre. Kiruna, däremot, toppar listan med 36 timmar och närmar sig sitt rekord på 40 timmar. Grattis till er!

Möjligen kan min trötthet också ha berott på lite järnbrist. Vi äter ju väldigt lite kött i vår familj nu för tiden, och förutom att jag varit fullkomligt lealös har mina naglar börjat skiva sig, jag har kalla händer och fötter, och lider ofta av huvudvärk. Så sedan i lördags har jag tagit ett järntillskott per dag och voilà – redan i dag har jag varit mycket piggare. 

Dessutom hade jag förmånen att få träna med Mårten Nylén under eftermiddagen och som vanligt skuttade jag från passet, fullständigt utpumpad, men glad som en lärka. Att få pepp av honom är magiskt. Mårten är inte bara en fantastisk PT – han är klok också och när jag säger att jag är besviken på min egen prestation den senaste veckan, vänder han på det och undrar:

– Vad har du lyckats med?

– Jag har sprungit tre gånger.

– Det är ju fantastiskt!

– Men jag har inte tränat någon styrka. Alls. Det är dåligt, säger jag och pekar på mina, som jag tycker, försvagade armar.

– Det tar du igen, så här snabbt säger Mårten, knäpper med fingrarna och fortsätter:

– Misstaget som de flesta gör, är att de alltid jämför sig med när de presterade som bäst. Men det kan man inte. Det går upp och ner. Det viktiga är att inte ge upp och släppa taget.

Jag förstår vad han menar. Jag ser en ribbstol framför mig, där jag är på god väg upp till toppen. Plötsligt tappar jag greppet och hasar ner några ribbor. Där dinglar jag ett tag, tills jag hittar styrkan och börjar sega mig uppåt igen.

Just nu? Jag är inte uppe vid taket än. Men jag sitter inte heller på golvet. Jag hänger och dinglar.

Och jag tänker inte släppa taget.

IMG_7447

Mårten ingjuter hopp.

 

 

Kuta mer – för din knopps skull

En sund själ i en sund kropp, sägs det. Och att vi alla mår bättre av att ränna runt i ett elljusspår än av att ligga framför tv:n och moffa chips, är väl inte en ”stoppa pressarna”-nyhet, direkt.

Du vet redan att regelbunden motion inte bara minskar ditt midjemått, utan också risken att du ska drabbas av högt blodtryck, hjärtinfarkt, bröst- och tjocktarmscancer, ledvärk och benskörhet, eller hur?

Men visste du att flåsiga fyspass även kan förebygga sjukdomar som Alzheimers? Jo, en brittisk studie från universitetet i Cambridge visar att medelålders människor som inte rör på sig regelbundet löper 82 procent större risk att bli dementa senare i livet.

82 procent! Rynkor bryr jag mig inte om, men är det något som jag gruvar mig för, är det att jag ska bli en ännu virrigare variant av mig själv.

Siffran blåser bort allt joggingmotstånd, även en dag som denna då luften är rå och molnen snuddar trätopparna. För jag vill inte bara ha en sund själ och kropp, utan också en fungerande knopp.

Även när jag är 95.

200259790-001

Det räcker med tre intensiva 20-minuterspass (som aerobics, löpning eller fotboll), eller fem halvtimmespromenader i veckan för att förebygga demens. Foto: David de Lossy/Thinkstock

Hur korkad får man vara?

Ibland undrar jag hur jag är funtad. Jag köpte nya löparskor. På nätet. Föll för färgen (ceriserosa, vad annars?) och eftersom skorna var för de med pronerande löpsteg såg jag mig vara av den pronerande sorten. Så jag klickade hem dojorna, trots att mina förra skor hade varit helt neutrala och funkat finemang.

Redan efter första springturen fick jag ont i tår och knän, men gav jag mig? Icke. Jag körde på, tänkte ”det blir nog bättre”.

Tjenare.

Mårten Nylén, min magiske PT, skickade mig till Janne Forsman på Runner’s store. Janne (som för övrigt är född 1965, som jag, och därmed en lucious lad) är ortopedskotekniker och har 27 års erfarenhet av att fixa folks onda leder, och det räckte med några steg på löpbandet, för att han skulle konstatera:

– Du har ju ett perfekt steg. Helt neutralt. Hur tänkte du?

Ja. Hm. Inte alls. Faktiskt.

Tio minuter senare lämnade jag butiken med ett par splirrans nya Saucony Triumph och med Jannes ord ringande i öronen: ”Du har ju ett perfekt steg”.

Nu ska jag bara kuta Stockholm tunnel run på en helt perfekt tid också.

IMG_7337

Janne Forsman hittar du till och med december 2014 på Runner’s store, Regeringssgatan 26 i Stockholm. I januari börjar han jobba på Team Olmed i Solna. Jannes hemsida: http://www.jfotteknik.se

 

IMG_7336

Det blev herrmodellen av Saucony Triumph. De fanns inte i ceriserosa. Det får gå.

 

 

Musiken som sänker hindren

Låt mig presentera: Aftonbladets trapphus.

Vackert. Modernt.

IMG_7233

Men.

Trapporna är asjobbiga. Jag har inga problem att köra järnet på gymmet eller i löpspåret, men att stå i jobbentrén och veta att jag ska knata tre våningar suger snudd på livsluften ur mig. Få saker får mig mer andfådd än de där trappstegen, fråga mig inte varför (och nej, det har inget med arbetsplatsen att göra, jag älskar mitt jobb).

För att inte ta latmaskvägen varje gång har jag en pakt med mig själv: Om inte hissen står och väntar, MÅSTE jag gå.

Hissen står aldrig och väntar.

Så jag hasar, pustar och stånkar.

Fast inte i dag. I dag hände det otroliga. Jag inte bara flög med spänstiga kliv, jag traskade en våning för mycket av bara farten.

Det tackar jag KT Tunstall för. Med hennes medryckande låt, ”Suddenly I see”, i hörlurarna var trappan inget hinder.

Her face is a map of the world, is a map of the world
You can see she’s a beautiful girl, she’s a beautiful girl
And everything around her is a silver pool of light
People who surround her feel the benefit of it, it makes you calm
She holds you captivated in her palm

Suddenly I see
(Suddenly I see)
This is what I wanna be
Suddenly I see
(Suddenly I see)
Why the hell it means so much to me

Sladda in på Youtube eller Spotify och lyssna, så klarar du alla (nåja) hinder, du också.

Trevlig torsdag!
Skärmavbild 2014-10-30 kl. 13.15.22

KT Tunstall albumdebuterade 2004 med ”Eye to the telescope”. Förutom ”Suddenly I see” blev också spåret ”Black horse and the cherry tree” en stor hit.