Jag önskar att jag var fyra år igen och helt utan kroppskomplex

Just nu är jag så oerhört förtjust i konstnären och radioprofilen Stina Wollter. Hennes instagramkonto (@stinawollter) är en fröjd att följa och om du inte är en av hennes drygt 31000 följare redan, så kan jag verkligen rekommendera dig att bli det. Varför? Jo, för att där får du daglig klokskap i form av livsbejakande inlägg – och danser. I somras fick hon snudd på internet att braka ihop när hon la upp sin baddräktsdans. Det är en hyllning till den kropp som hon har lärt sig att älska istället för att hata.

Skärmavbild 2015-10-07 kl. 14.58.07

Stina Wollter, 51, är inte bara konstnär, hon har ett eget radioprogram också, ”Söndagar med Wollter”. FOTO: Sveriges Radio.


Jag tänker att det där måste jag bli bättre på. Jobba på att kunna stå spritt språngande framför spegeln utan att hissa upp brösten dit de en gång hörde hemma. Utan att vilja skyla mig för att det hänger och är slappt.

Faktum är att jag inte varit helt bekväm med min kropp sedan jag var en sisådär fyra år och knatade omkring på Öland obekymrat nakenfisigt om somrarna. Den sorglösheten försvann rätt snabbt. Anledningarna till detta har jag skrivit om i det här inlägget och tyvärr sitter de känslorna kvar som såriga taggar på insidan.

Skärmavbild 2015-10-07 kl. 15.36.24

Obekymrat barfotabarn. FOTO: Pappa Tyko Högbom.

Jag vet. Jag borde veta bättre. Kunna se rakt in i mina egna ögon och säga: ”Erika, du är vacker, duktig och kapabel, istället för: ”Om du går ner fem–sex kilo, så …”. Giftiga tankar bryter ner, goda bygger upp. Det står i varenda självhjälpsmanual.

Doktor Masaru Emoto, japansk forskare och författare till böckerna Vattnets sanna kraft, Vattnets dolda budskap och Budskap från vatten – älska dig själv, går längre än så. Han hävdar att våra tankar direkt påverkar källan till allt liv: Världens vatten.

Med hjälp av en höghastighetskamera lär doktor Emoto ha upptäckt att när vattenmolekyler exponeras för kärleksfulla ord bildas vackra, komplexa och färgrika iskristaller, medan de som får ”höra” negativa tankar och hot förvandlas till ofullständiga, asymmetriska kristaller med dova färger.

Ni förstår att Mr Masuro Emoto har fått tvivlande mothugg, men håll med om att hans tes svindlar, särskilt som vi människor består av 65 procent vatten?

Så, nu ska jag börja tala med mina vattenmolekyler. Tuttarna lär inte lyssna, men kanske kan insidan bli lika porlande bekymmerslös som en fjällbäck.

Eller ännu hellre – som mitt fyraåriga nakenfisiga jag.

ThinkstockPhotos-463234821

Kan insidan bli som en porlande fjällbäck? Det är värt ett försök. FOTO: Thinkstock.

 

 

Det blir sällan som man tänkt sig

Fyra dagar kvar. På fredag, den 18 september, infaller alltså Den Stora Dagen. Jag fyller 50. FEMTIO. Och nej, jag har fortfarande ingen åldersångest.

Men.

I den där toppkonditionen, som jag så fiffigt gav mig själv som utmaning för ett år sedan, är jag inte. Jag är faktiskt rejält otränad.

Min nedåtgående formkurva började i somras då jag fick en sugig muskelbristning i vaden. Hur jag ådrog mig den? Det kan du läsa här. Efter ett antal veckor, då jag mer eller mindre bara kunde hasa fram, drabbades jag av två elaka urinvägsinfektioner med pencillinkurer som följd och förra veckan blev jag tokförkyld. Så nej, den där ambitionen om att vara i mitt livs form på fredag, den blev inte ens en tummetott.

Lite sur är jag, och nog har tanken slagit mig att det är min kaxiga ”fcking fabulous”-attityd som straffar sig, men oavsett: Det ju bara att gilla läget. Min situation är, om något, ett i-landsproblem. Det är inte ett enda dugg synd om mig. Egentligen.

För själva bemärkelsedagen firar jag med familjen i London. Vi checkar in på ett lyxigt hotell och jag har köpt ett par splirrans nya Nike free run, så att jag ska kunna knata runt stan på fjäderlätta fötter.

Dessutom har ju inte min hälsosatsning något bäst före-datum, tvärtom. Det är det ju bara att fortsätta där muskelbristningen och sjukdomseländena satte stopp. Lever jag lika länge som mina förfäder, har jag minst 40 år kvar att hurta på.

What’s the hurry, liksom?

IMG_0308

Pillerpolare. Dök in på Apoteket i lördags och laddade upp med de här. Faktum är att dagen därpå vaknade jag betydligt osnorigare.

Skärmavbild 2015-09-14 kl. 16.59.26

Skokompisar. De här godingarna hoppas jag ska hålla mig skavsårsfri i London. Foto: Sportamore.

 

 

Mat är en trixig drog att sluta med

Jag är en riktig sucker för viktminsknings-tv och ett av mina favoritprogram i kategorin är Extreme makeover weight loss, som sänds på TV4 play.

Det är enormt fascinerande att se hur extremöverviktiga människor rasar 50 – 100 kilo på ett år och får både hälsa och viljan att leva tillbaka.

Till sin hjälp har de den stentuffe (fast mycket vänlige) personlige tränaren Chris Powell som flyttar in, rensar kylskåpet från skräpmat och snabba kolhydrater och pushar dem fysiskt till bristningsgränsen.

När han lämnar sina protegéer efter ”fas 1” är det med orden: ”Lycka till och nu finns det inga ursäkter”.

Sannerligen. Inte nog med att varje deltagare fått ett lyxigt hemmagym installerat, Chris följer dem på avstånd via övervakningskameror och kontoutdrag på allt de handlar i snabbköpet.

Ändå faller många av dem i fuskfällan. Tar en drive in-burgare på vägen hem och väljer att smygäta godis i garaget istället för att plåga sig igenom en powerwalk.

Och det är inte så konstigt, för mat är en trixig drog att sluta med. Annat missbruk kan man ”bara” att lägga av med. Ingen behöver kokain eller sprit, men vi måste ju äta för att leva.

Kalorismusslet syns direkt vid nästa invägning och Chris tvingas banna sina bantare: ”The scales never lies”. För det är först när hjärnan är med i matchen – när tv-­deltagarna förstår att PT-polisen Powell är ett redskap, ingen genväg till drömvikten – som kiloraset tar riktig fart.

Skärmavbild 2015-04-14 kl. 12.00.49

Ashley Johnson var med i Extreme makeover weight loss under 2012. Foto: ABC

Skärmavbild 2015-04-14 kl. 12.02.04

Rekordbantaren Alex Respess fick ett helt nytt liv efter programmet. Foto: ABC

Nu är det ju en försvinnande liten del av befolkningen som har en Powell vid sin sida och tack och lov är det också en minoritet som har samma gigantiska övervikt att ta itu med som hans klienter. 

Icke desto mindre, de flesta av oss som försöker förändra vår livsstil har dagar, kanske veckor, då det är extra tungt att hålla i tränings- och kostrutinerna. Om detta har jag skrivit ett antal gånger, bland annat i det här inlägget där min egen superinspiratör Mårten Nylén, uttrycker sig så klokt. 

Det är också därför, tror jag, som så många följer må bra-bloggar (typ den här) och Instgramkonton med hälsofokus. För all pepp är bra pepp, inte sant?

Men själva jobbet, det måste vi alla göra själva.

Skärmavbild 2015-04-14 kl. 11.57.37

Att kicka en drogvana är nog så svårt. Ännu svårare är om fixen är mat. Vi kan ju inte sluta äta helt och hållet. Foto: Anna Tärnhuvud

 

 

 

 

Use it, or lose it!

Det började som en ruggig känsla i kroppen, men jag hävdade bestämt: ”Det är bara en lågintensiv förkylning, den är på sluttampen”.

Efter fem dagar kroknade jag och hade gjort det mest förbjudna: Tryckt i mig Treo och Alvedon, gått på som vanligt (minus träning – hostade för mycket), under en arbetsvecka, vilket resulterade i att jag till slut segnade ner i sängen.

Jag är nämligen fast övertygad om att du bör lyssna på kroppens allra första sjuksignaler. Stannar du hemma från dag ett, blir du frisk fortare. Nu gjorde jag tvärtom. Tryckte undan symtomen, förvissad om att jag som var så stark, så vältränad, inte var sjuk. Inte på riktigt.

Nåväl. I går – exakt 14 dagar efter senaste träningspasset – var jag tillräckligt kry för att kunna knata till gymmet. Det märkliga var att på två ynka veckor hade min självbild förändrats fundamentalt. Från att se mig som en person som tränar varje dag, till att tänka att jag nog inte kan, inte pallar. Min hjärna gjorde mig till och med osäker på vad jag skulle packa i träningsväskan. Hade jag med mig allt? Hänglås, dojor, pluppen till dörren? Vattenflaskan, var förvarade jag den? Och vilka tajts och tränings-bh föredrar jag nu igen?

Hur knäppt som helst. Mitt motstånd hade vuxit till ett monster, som jag tvingades resonera med: ”Är jag verkligen tillräckligt frisk? Kommer jag att orka? Kanske blir förkylningen värre?”.

Det blev ingen work out som går till historien, direkt. Jag sprang en kvart i medeltempo på bandet, fortsatte med benböj, utfall, bänkpress, rodd och situps. Trots att jag knappt blev svettig, var det fullständigt tillräckligt för mig. Det fanns inte en chans att jag skulle kunna pressa mig, eller maxa vikter och repetitioner.

IMG_8239

Situps under protest.

Och det var nog tur, för i dag har jag värre träningsvärk än på många månader, så i dag har jag vilat, men i morgon ska jag upp i sadeln igen. Jag saknar säkerligen motivation och lust även då, men vill få in vanan igen, så att träningen blir lika självklar som tandborstning – för, det är så sant, så sant: Use it or lose it!

Aldrig har jag förstått det uttrycket bättre än nu.

177549479

Det kan vara motigt att hitta motivationen. Foto: Thinkstock.

 

En bra start är en god början

Det spöregnar på årets andra dag, ändå är jag smått euforisk över att vi äntligen har tippat över på rätt sida om årsskiftet. Jag vet att många tycker att januari och februari är tokigt tröga och trista månader, men för mig är november och december mycket jobbigare. Då är det mörkt, grått (om man inte bor i en snörik norrlandskommun) och galet mycket på jobbet. Allt, precis allt, ska ju vara ”klart” före jul.

Nu, däremot, trots att det bara gått drygt en vecka sedan vintersolståndet, är ljuset helt annorlunda. Vagt, visst, men lovande. Och ett helt nytt år ligger framför oss. Orört. Redo att fyllas med bra upplevelser.

Jag ger inga nyårslöften, men bestämde redan i somras för att bli snällare mot mig själv. Prioritera min egen hälsa, göra sådant som ger energi och tacka nej till det som suger kraft. Jag följer alltså flygvärdinnornas råd och sätter på min egen syrgasmask först. Om jag kan andas, ökar chanserna för att jag kan hjälpa andra.

Det borde vara en självklarhet, egentligen, men svårare än det låter. I år fyller jag 50 och fascineras dagligen över hur lång tid det tar att bli en hel person. Jag håller fortfarande på att vänja mig vid att sätta mig själv i främsta rummet – utan att få dåligt samvete. En av mina föresatser är att röra på mig minst två timmar om dagen och den vanligaste frågan jag får är: ”Hur hinner du?”.

Jo: På vardagarna stiger jag upp klockan 0600, är ute med hunden från 0630 till 0715 ungefär. Sedan springer jag cirka 45 minuter på lunchen, alternativt kör jag lika många minuter på gymmet efter jobbet.

Summa summarum: 1,5 timme. Resterande 30 minuter fylls av promenad till eller från jobbet och annan vardagsmotion. Det är inte kärnfysik. Två timmar i rörelse är inte mycket, särskilt när man tänker på att jag spenderar 22 av dygnets timmar i soffan, vid arbetsbordet, eller i sängen. Ju.

Under julledigheten fick jag inte in lika mycket träning som jag hade önskat. På åtta dagar lyckades jag komma ut på fyra löppass, men inget på gymmet. Ändå. Det är fyra fler pass än vid samma tid förra året, så jag försöker att fokusera på det, istället för den motion som inte blev av. Eller som den fantastiske inspiratören Mårten Nylén skulle ha uttryckt det (se mer av honom i det här TV4-inslaget):

– Det är ingen idé att försöka förändra gårdagen. Varje ny dag är en ny chans!

Om det skrev jag i det här inlägget från i november – då det var mörkt, grått – och galet mycket på jobbet. Nu har vi ett nytt år framför oss. Orört. Redo att fyllas med bra upplevelser.

Personligen ska jag dra på mig träningstajtsen och sticka till gymmet. Vad ska du göra?

185428127

Wiiii! Det är ingen idé att gräma sig över gårdagen. Varje dag är en ny chans. FOTO: Thinkstock.

 

 

 

Lottie Knutson – en inspirerande ”bråkstake”

Det hade gått fem år sedan flodvågskatastrofen när vi möttes under en pressresa till Tunisien 2009. Lottie Knutson var med som Fritidsresors presschef, jag jobbade för tidningen Amelia och skulle skriva resereportage om Frittes nya badhotellskoncept ”Splash”.

Att jag var starstruck är en underdrift. Efter hennes hjälteinsats under tsunamin 2004, snudd på idoliserade jag Lottie Knutson, vilket jag outade i den här krönikan i Aftonbladet Söndag för ett tag sedan.

Därför var jag lite spänd inför resan. Jag ville inte bli besviken. Upptäcka att hon var ignorant, självupptagen och dryg, istället för så där varm, inkännande och skarpsynt, som hon framstått när hela Sverige var i kris.

Till min lättnad var hon exakt lika chosefri som jag hade föreställt mig och trots att hennes uppdrag var att sälja sitt bolags förträfflighet till mig och de andra resejournalisterna, kändes hennes engagemang aldrig kladdigt eller påklistrat. Jag upplevde att hon var äkta och att hon var helt och hållet sig själv, utan att tulla på sin integritet, en nog så svår balansakt. Det var förmodligen en korrekt analys eftersom, som hon uttrycker det i Aftonbladet Söndags intervju: ”Jag har en besvärande oförmåga att förställa mig”.

Fortfarande, fem år efter den där veckan i Tunisien, fortsätter Lottie Knutson att vara en av mina främsta förebilder. Hon besitter ett alldeles särskilt sorts mod, hon törs sticka ut hakan och vara obekväm. Nu har hon dessutom vågat säga upp sig från toppjobbet som informationsdirektör på Fritidsresor efter drygt 15 år i koncernen, trots att hon är tveksam till att någon kommer att erbjuda henne en ny anställning, eftersom hon är ”alldeles för bråkig”.

Innan beslutet landade hade hon varit tjänstledig för att skriva boken ”Nödrop – när krisen kommer” (Albert Bonnier förlag), som föddes ur hennes erfarenheter från Gottrörakraschen 1991, (då Lottie jobbade på SAS och var den som tog emot det första larmsamtalet från Arlanda), tsunamin 2004 och askmolnet från den isländska vulkanen Eyjafjallajökull 2010.

Men boken, som publicerades tidigare i höstas, handlar inte bara om de stora incidenterna, utan om all sorts krishantering. Lottie Knutson menar att kriser kräver ett tydligt, nästan militäriskt ledarskap, samtidigt som man måste kunna erkänna: ”Vi vet för lite, men just nu gäller det här, vi kan ändra om det framkommer mer fakta”.

Hon delar också med sig av insikten att de inte är de gigantiska katastroferna som knäcker oss, för då är vi ”rätt hyggliga mot varandra”, utan det är de lågintensiva kriserna, utanförskap och mobbning, som är värst och svårast att hantera.

Varför är det så?

– För att det år då vi går på varandra. Under en stor olycka kavlar vi upp ärmarna och hugger i. Men i en nedbemanningssituation, till exempel, blir vi ofta osäkra och destruktiva, som råttor i en bur. Tyvärr är många chefer alltför ängsliga och vågar inte fatta obekväma beslut. De har ju en medarbetarundersökning att ta tänka på …

Du har ju precis sagt upp dig, var 50-årsdagen en sorts vattendelare för dig? 

– Ja, plus att jag skrev en hel bok om mod, då måste jag ju våga gå vidare, utmana mig själv igen och min nyfikenhet. 50 år är ju ingen ålder, det spelar ingen som helst roll hur gammal man är enligt kalendern, det är först när man har slutat vara nyfiken som man är gammal.

Om du skulle träffa på ditt 25-åriga jag, vad skulle du vilja säga till henne?

– Eftersom jag verkligen njöt av livet, jag umgicks med vänner, fikade, läste böcker och gick på teater, så skulle jag säga: ”Gud, vad bra att du utnyttjar din tid så bra! Fortsätt med det, för när du får barn, kommer du inte öppna en bok på 15 år.”

Vad ser du i kristallkulan? Vad gör du om 20 år?

– Då har jag förhopningsvis några barnbarn, jag reser mycket och är ännu mer nyfiken.

PERSONFAKTA

Namn: Lottie Knutson.

Ålder: 50 år (Lucious lady).

Familj: Gift med Mats, barnen Mikaela, 22, Mattias, 20, Linn, 12 och Elias, 8.

Bor: I Nacka.

Gör: Styrelseproffs, skribent, föreläsare.

 

Skärmavbild 2014-11-30 kl. 16.49.09

Nyfiken på livet. Fritidsresors förra kommunikationsdirektör, Lottie Knutson, är aktuell med en bok om modigt ledarskap och säger att 50 inte är något annat än en siffra. ”Det är när man slutar vara nyfiken som man är gammal”. FOTO: Veronica Kindblad.

 

Skärmavbild 2014-11-30 kl. 17.13.20

Boken ”Nödrop – när krisen kommer” (Albert Bonnier förlag), hade release tidigare i höstas och har redan sålt slut, två gånger. Nu kommer den snart i tredje tryckupplagan.

 

 

 

 

 

 

 

 

Vikten av att inte släppa taget

Förra veckan var jag låg. Jag hade ryggskottskänning, vilket helt sänkte träningslusten. Dessutom var jag galet trött. Tänkte att det beror på årstiden och att det inte är så konstigt att man bara vill krypa till kojs direkt efter jobbet när det känns som att vi i Sverige lever inuti en stor svart sopsäck för tillfället.

En känsla som är välbefogad, då SMHI i går bekräftade att solen varit ovanligt osynlig under november. I Stockholm har den visat sig i två timmar de senaste veckorna, i Växjö bara en och i Borlänge tre. Kiruna, däremot, toppar listan med 36 timmar och närmar sig sitt rekord på 40 timmar. Grattis till er!

Möjligen kan min trötthet också ha berott på lite järnbrist. Vi äter ju väldigt lite kött i vår familj nu för tiden, och förutom att jag varit fullkomligt lealös har mina naglar börjat skiva sig, jag har kalla händer och fötter, och lider ofta av huvudvärk. Så sedan i lördags har jag tagit ett järntillskott per dag och voilà – redan i dag har jag varit mycket piggare. 

Dessutom hade jag förmånen att få träna med Mårten Nylén under eftermiddagen och som vanligt skuttade jag från passet, fullständigt utpumpad, men glad som en lärka. Att få pepp av honom är magiskt. Mårten är inte bara en fantastisk PT – han är klok också och när jag säger att jag är besviken på min egen prestation den senaste veckan, vänder han på det och undrar:

– Vad har du lyckats med?

– Jag har sprungit tre gånger.

– Det är ju fantastiskt!

– Men jag har inte tränat någon styrka. Alls. Det är dåligt, säger jag och pekar på mina, som jag tycker, försvagade armar.

– Det tar du igen, så här snabbt säger Mårten, knäpper med fingrarna och fortsätter:

– Misstaget som de flesta gör, är att de alltid jämför sig med när de presterade som bäst. Men det kan man inte. Det går upp och ner. Det viktiga är att inte ge upp och släppa taget.

Jag förstår vad han menar. Jag ser en ribbstol framför mig, där jag är på god väg upp till toppen. Plötsligt tappar jag greppet och hasar ner några ribbor. Där dinglar jag ett tag, tills jag hittar styrkan och börjar sega mig uppåt igen.

Just nu? Jag är inte uppe vid taket än. Men jag sitter inte heller på golvet. Jag hänger och dinglar.

Och jag tänker inte släppa taget.

IMG_7447

Mårten ingjuter hopp.

 

 

De döda får mig att vilja leva

IMG_7258

Det blev en fin minnesstund för saknade själar i St Görans kyrka under Alla helgons dag.

I går, på Alla helgons dag, sjöng jag tillsammans med ”min” kör Salvia i St Görans kyrka i Stockholm under en vacker minnesstund, tillägnad de församlingsbor som gått bort under året.

Alla fick sitt fullständiga namn uppläst, dödsdatumet uppmärksammat och också hur många år hen fått vandra på jorden. För varje avliden placerades ett tänt ljus på altarringen så att de bildade en vacker, flämtande cirkel och överallt i kyrkorummet fladdrade lågor likt dansande själar.

Runt 400 namn fanns med på listan, det tog en stund att nämna alla och under tiden hann jag fundera på allt mellan – bokstavligen – himmel och jord. Som hur viktigt det är med ritualer, oavsett om man är troende eller inte och att Alla helgons dag känns som en mycket mer angelägen högtid än Halloween (som jag personligen tycker är ett ganska förskräckligt firande). Och jag noterade att förvånansvärt många av de som dött det senaste året hade fått leva i över ett sekel och att bara några få, tack och lov, gått bort på tok för tidig.

Men. För varje namn som prickades av på listan, ökade en kategori oroväckande: De några och 60. Alldeles för många var människor, som visserligen var på väg mot ålderdomen, men ändå var alldeles för unga för att ha somnat in i evigheten.

Och då slogs jag av ännu en insikt: Om elva år fyller jag 60. Jag, som är yngsta syskonet. Jag, som ser en 16-åring i spegeln. Jag, som fortfarande funderar på vad jag ska göra när jag blir stor.

Jag kanske aldrig blir det. Stor. På riktigt. Färdig för det ”riktiga” livet. Kanske hinner livet bli färdigt med mig först?

Vem vet? Ingen av oss har kontroll över just det, men vi kan alla bestämma oss för en sak: Att inte skjuta upp någonting, utan att leva. Nu och här. För det här ÄR det riktiga livet.

Och det är skört. Oj, vad det är skört.

 

IMG_7266

Personligen föredrar jag Allhelgona före Halloween. Att stanna upp och reflektera en stund istället för att ta ställning till ”bus eller godis”, är för mig mer värdefullt.