Därför är du sömnlös vid fullmåne

Klockan är 03:34, jag ligger sömnlös utan att fatta varför, förrän jag slösurfar på sociala medier och görs uppmärksam på att det är natten mot fullmåne. Det är inte första gången det händer. Förra månaden var det likadant, jag var aptrött under kvällen, men när mitt vanliga sömntåg tuffade från stationen lämnades jag kvar på perrongen. Klarvaket utmattad. Och det kanske inte är så konstigt. Månens dragningskraft påverkar ju världshavens tidvatten, så varför inte oss människor också? Vi består, trots allt, till 60 procent av H2O.

Just vattenteorin håller inte professor Asta Pellinen Wannberg vid institutet för rymdfysik i Kiruna med om. Hon menar att månen hänger där den hänger och att dess gravitationskraft är konstant:

– Det enda som jag kan tänka mig är att sömnen störs av ljuset vid fullmåne. Annars tror jag mer att det beror på psykologiska faktorer, förväntar man sig dålig sömn vid fullmåne blir den alldeles säkert det, säger hon till svt.se.

Men Michael Smith, forskare vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, som studerat fenomenet, har konstaterat att hans försökspersoner sov ungefär 20 minuter kortare och hade svårare att somna vid fullmåne.

– Det tyder på att det kan finnas något slags inbyggd biologisk klocka som påverkas av månen, liknande den som styr vår dygnsrytm.

Enligt http://www.expressen.se visar vissa studier att det föds fler barn vid fullmåne och att människor i högre utsträckning också söker sig till sjukhus, vårdcentraler och psykmottagningar då gubben i månen är på fyllan. Och är det verkligen en slump att engelskans ord för ”galning” är ”lunatic”, efter det latinska ordet för måne – ”luna”?

Så om månen nu påverkar ebb, flod – så varför inte också vår psykiska hälsa? Tro vad du vill. Själv vet jag bara att jag blir komplett knäppknasig av sömnbrist och jag bävar inför natten, för då inträffar en alldeles särdeles spektakulär månhändelse. Den är inte bara full, utan också helröd: ”Blodmåne”, kallas det. Från klockan 02.10 och under fem timmar går det att se hur månen skiftar färg. Tydligast syns fenomenet tidigt på morgonen, mellan klockan 04.11 och 05.24. Då är månen som rödast. Händelsen är unik och har bara hänt fem gånger, enligt NASA: 1910, 1928, 1946, 1964 och 1982.

Om jag tänker ställa klockan? Nej.

Jag lär vara vaken ändå.

ThinkstockPhotos-470262082

I natt är månen inte bara full – den är blodig också. Foto: Thinkstock

Det är det lilla livet som är det stora

Två små ord. Det ena har tre bokstäver, det andra blott två. Ändå kan tillvaron helt förändras om du vågar byta ett ”nej” mot ett ”ja”. Det låter enkelt, men det kräver både övning och mod.

Själv är jag en typisk ”nejare”: Åka till New York? För dyrt. Ha 50-årspartaj? För råddigt.

Jag är familjen Scotts ekonom och förnuftiga röst, en tråkstämpel som jag vill ska blekna. Det är inte helt lätt, då min make går i gång på förändring och lägger fram den ena byta liv-idén efter den andra. Eftersom han gasar på så rejält, blir jag den som ställer sig på bromsen.

Men. Nu och då kryper verkligheten under huden. En nära anhörig blir sjuk. En god vän går bort – alldeles för tidigt. Det är då det blir smärtsamt uppenbart att livet inte går i repris. Att vi behöver vara här och nu, inte då och sedan. Att det gäller att säga ja oftare än vi säger nej.

Åka till New York? You bet. Fixa fest? Självklart!

Ändå är det inte en drömresa eller ett rejält kalas som ska till för att vi ska dö lyckliga (eller åtminstone inte ångerfulla). I sin senaste, mycket delade, kolumn ”Inför döden ångrar få att de inte simmat med delfiner”, skriver Ann Heberlein så klokt om vad som spelar roll, egentligen: ”Det är inte på semestern drömmar ska uppfyllas. Det är nu. När det blir mörkare på kvällarna, kyligare i luften och träden fäller sina löv. Det är nu du bestämmer vad du vill göra med ditt liv och hur du vill leva det. Varje dag från och med nu”.

Det är det lilla livet, att tillbringa tid med sina käraste, som är viktigast – inte simmandet med delfiner. Så håll om varandra. Säg: ”Jag älskar dig” ofta, ofta, för en dag är det för sent för allt. För kramar, för kalas och för drömresor.

Det är det enda vi kan vara säkra på.

ThinkstockPhotos-527798803

Foto: Thinkstock

 

 

 

I Flen finns inga midsommar-zombier

Att tillbringa midsommarafton i Stockholms innerstad är en mycket mysko upplevelse. Jag har gjort det två år på raken (2012 och 2013) och andra gången lovade jag mig själv: Aldrig mer.

Det är kusligt som efter en zombieattack. Staden är folktom, alla byggnader står kvar, men är tömda på liv. Visst, det sitter ett och annat picknickande kompisgäng i parkerna, men 99 procent av huvudstadens invånare har dragit utanför tullarna. De är ”på landet”.

ThinkstockPhotos-156300753

Vackert. Men folktomt. Att vistas i Stockholms innerstad på midsommarafton är apokalyptiskt. FOTO: Thinkstock.

Vi, som varken har lantställe eller släktingar att dundra in hos lagom till sillen, nubben och Små grodorna, har blivit kvar i stan. Hukat på balkongen (utom räckhåll för zombierna, man vet ju aldrig), dukat upp matjes, gräddfil och nypotatis. Intalat oss att det är helt okej: ”Det är ju bara en helg”. Fast det är det ju inte. Det är MIDSOMMAR. Då det ska grillas nyfångad abborre, sippas rosévin, badas från bryggor och fikas sju sorters kakor i syrénbersåar.

Och allt ska instagrammas. Helst med hashtaggen ”no filter”. Därför bestämde jag förra året att vi skulle tillbringa midsommarhelgen bortom betongen. Helst i ett litet torp utan internetuppkoppling. Så vi hyrde stuga i fabulösa Flen tillsammans med familjen Westerberg och gjorde allt sådant där svensksomrigt: Spelade minigolf, rodde över sjön, frossade i jordgubbar, skålade i bubbel, kliade myggbett och plockade fästingar. Och jag instagrammade allt. Fast med filter (blir ju ännu lite snyggare).

I år? Same procedure as last year: Flen – here we come!

IMG_5641

Idyll. I det här lilla torpet, strax utanför Flen är vi på midsommar.

IMG_5648

Talang. Frejas kompis, Bea, hängde med oss och visade sig vara rena minigolf-ässet. I år ska hon följa igen, och nu är jag extrasugen på att klå henne.

IMG_5653

Snöpligt. Jag ämnar ta revansch under minigolf-turneringen.

 

ThinkstockPhotos-179318207

I Flen är man utom räckhåll för eventuella zombieattacker. FOTO: Thinkstock.

6 krav jag har på Mors dag – du kan aldrig gissa vilka!

midsommarmat

Grattis alla morsor! Gärna tårta och rosé, men jag har några fler önskemål också. FOTO: Annika Broman

På söndag är det Mors dag. Hur visar du din uppskattning? Med en bukett blomster, genom att bjuda på brakmiddag eller slår du en pling och sjunger en trudelutt?

Hur mina egna ungar kommer att tackla datumet är jag oerhört nyfiken på, men anar att de har ägnat få (om ens några) tankar åt hur jag bör hedras.

Och de är i gott sällskap, läser jag på Nordiska museets hemsida. Inte ens författaren Cecilia Bååth-Holmberg, som instiftade Mors dag i Sverige 1919, hade tänkt igenom hur dagen borde högtidlighållas.

Året därpå rättade hon till sitt misstag och gav ut häftet Mors dag, med tydliga riktlinjer för firandet:

1. Svenska flaggan hissas från hemmets flaggstång.

2. Mor hälsas om morgonen med sång av barnen.

3. Hon bjudes, före uppstigandet, på gott kaffe och bröd, berett av barnen. Hon hedras med blommor och en liten gåva.

4. Henne beredes, så långt det är möjligt, vila och frihet från allt hushållsarbete den dagen. Barnen bädda, sopa, laga mat och diska.

5. Vid eftermiddagskaffet, eller på aftonen, hålles en liten högtidlighet, där far i huset medverkar.

6. Frånvarande barn hälsa Mor med brev eller telegram eller vykort, som särskilt gjorts och tillhandahålles för Mors dag.

Så nu vet ni, Joel och Freja (och alla ni andra med ofullständiga planer) vad vi mödrar förväntar oss. Personligen ser jag särskilt mycket fram emot punkt nummer fem, och min make Dans insats. Blir det ett koreograferat sång- och dansnummer, månntro?

Hur jag firar min mamma? Eftersom vi bor 60 mil ifrån varandra håller jag mig till sexan och skickar en digital hälsning:

– Grattis morsan, du är grym.

Skärmavbild 2015-05-28 kl. 15.15.35

Min mamma, Eva, är grym.

Fifty shades – än sen då?

Det var en premiär jag inte kunde motstå. Hajpen kring filmen (slog förköpsrekord med 125 000 sålda biljetter i Sverige) har ju varit enorm. Även om jag anade att bioversionen av Fifty shades of Grey skulle bli skämskuddedålig tackade jag ja, till min väninna Susannes stora glädje:

”På Fifty shades of Grey med Fifty fit and fcking fabulous #tungvrickare”, instagrammade hon förtjust när vi bubbelminglade bland kändisar, journalister och pr-personer i Rigolettos foajé.

IMG_8188

Kul att mingla är det i alla fall. Särskilt när jag får göra det med min härliga väninna Susanne Ellingsworth (som jobbar på Expressen btw – kärlek över gränserna).

Jag, som har läst första boken, men kroknade en bit in i andra delen av EL James succétrilogi, visste vad jag hade att vänta. Det gjorde förvisso säkert alla andra i salongen också, för ingen kan ha undgått att 50 nyanser-serien handlar om BDSM-sex. Och viss bjöds det på lite smek, pisk och smisk.

En hel del naken kvinnokropp. En del halvnaken manskropp.

Inga nakna kön.

Den manliga huvudkaraktären, Christian Grey (32-årige Jamie Dornan), glider omkring iklädd enbart jeans i ”lekrummet”, medan Anastasia Steel (Dakota Johnson, 25) är spritt språngande, samt upphängd, alternativt fastpänd och flämtande av förväntan.

Erotiskt? Kinky? Sensuellt?

Inte ett dugg. Jag håller med Aftonbladets filmkritiker Jan-Olov Andersson som i sin recension skriver att sexscenerna inte får det ”att rycka i baguetten”. Nu är jag personligen inte utrustad med någon baguette, men pirrade det till?

Nej.

Inte en enda gång.

Varför, kan man undra? Anastasia Steele och Christian Grey är visserligen ett vackert par. Men storyn är för tunn, för floskelbelastad (vanlig, naiv tjej möter snorrik affärsman, som kräver äganderätt), för osannolik för att jag ska gå igång.

Skärmavbild 2015-02-13 kl. 18.03.13

Dakota Johnson spelar rollen av Anastasia Steele som är oskuld när hon möter Mr Grey. Foto: UIP

För att inte tala om det förminskande i att den 21-åriga Anastasia Steele fortfarande är oskuld när hon möter den ”The dominant”, Mr Grey, och går med på att bli ”The Submissive”.

Skärmavbild 2015-02-13 kl. 18.04.06

Anastasia Steele vill ha en riktig relation, men Christian Grey hävdar att han är oförmögen att älska: ”I don’t do romance”. FOTO: UIP

Författaren, journalisten och sexrådgivaren Katerina Janouch summerar mina känslor: ”Att Ana är oskuld är också en tydlig symbolik, det är en REN och KYSK flicka som får den romantiska belöningen i en rik, mäktig snubbe. Och kanske är det detta som stör mig mest.”, skriver hon på sin blogg.

Ja, Ana må låta sig förföras via pisksex, men porträtteras ändå som en pryd liten flicka. Hon avslöjar sin åtrå genom att bita sig, omedvetet (!), i läppen vilket – så klart – ger Mr Grey sådant dunkande kåtslag att han måste ta henne bakifrån där och då.

På sin hemsida beskriver EL James sina böcker som ”adult romance”, och majoriteten av hennes läsare är också i medelåldern, men i all sin gränslöshet är Fifty shades-sexet så prydligt, så rent, så oskuldsfullt. Så osannolikt.

Så svårt att känna igen sig i.

Slutsatsen, som jag ingalunda är ensam om, är att kvinnor i allmänhet, och vi medelålders i synnerhet, är sorgligt svältfödda på erotiska beskrivningar ur ett kvinnligt perspektiv. Det finns en helt outnyttjad litteraturnisch, som skulle kunna generera storkovan till den författare som tar sig an att gestalta den feminina sexualiteten realistiskt.

Som beskriver den utan skam, utan floskler. Utan romance-genrens rosa filter, där kvinnorna alltid är stereotypt undersköna och männen muskulösa.

Kom igen – överraska mig!

Skit samma om det handlar om pisk, smisk, bondage eller vanligt ”vaniljsex”, så länge det är någorlunda trovärdigt.

skulle det pirra till.

Och rycka i en och annan baguette.

Carnival mask over white

Sexuella beskrivningar som känns äkta, och vuxna skulle sälja. Ännu mer. FOTO: Thinkstock.

 

Formsvacka? Var snäll mot dig själv – och testa mörkerlöpning!

Blev nyss intervjuad om varför jag vill toppa formen inför 50-årsdagen och fick frågan hur jag tar mig över träningströsklarna.

Mitt svar är ganska enkelt: Jag är snäll mot mig själv. Om jag till exempel har planerat att springa en runda, men kroknar efter 300 meter (ni vet känslan när det bara är för motigt, trist och energin verkligen inte finns där), då går jag ett tag. Antingen får jag fart på benen igen efter ytterligare några hundra meter, eller så blir löpturen en promenad istället. Och det är ju bättre än att inte göra något alls. Så istället för att gräma mig för att jag inte lyckades vässa min kilometertid, klappar jag mig på axeln och säger: BRA DÄR!

Svårare än så är det inte. Jag hade en riktig svacka förra veckan. INGET var speciellt kul. Jag körde ett par fuskpass på gymmet (slötränade alltså, gäspande – sant – mig igenom övningarna), men även den träningen gav ju mer än om jag hade tv-seriesurfat i soffan hela kvällen.

Jag har accepterat att det går lite upp och ner med träningen. På samma sätt som livet är en berg- och dalbana. Bara för att du har en kämpig tisdag på jobbet så pallrar du ju dig iväg ändå på onsdagen, eller hur? Jag tänker på samma sätt om min träning. Visst, det kanske gick asdåligt i spåret i förrgår, men det betyder inte att dagens sex kilometer behöver bli lika tuffa.

Efter en ganska undermålig träningsvecka, gav jag mig alltså ut på en motvillig löptur i söndags kväll. Jag hade verkligen INGEN lust, men snörde på mig dojorna och riggade pannlampan. Och se: Mitt mentala mål var en kortrunda på fyra kilometer, men det gick så tokbra att jag tog två till av bara farten och fick det ännu en gång bekräftat att jag gillar att kuta i mörker. Det känns enklare, av någon märklig anledning.

Så nästa gång du halkar ner i ett formdike, gör som jag. Ge dig själv en mental kram. Du är duktig. Vare sig du promenerar, springer eller kör ett fuskpass på gymmet.

I morgon är en ny dag.

Och kväll.

IMG_7559

Av någon anledning tycker jag att det går mycket lättare att springa i beckmörker.

 

 

 

 

Taggad av tunneln

I lördags var det så äntligen dags. Jag och drygt 34 000 andra löpare invigde Stockholms nya biltunnlar i Norra länken genom att springa en 10-kilometersbana med start och mål i Värtahamnen. I förväg hade det snackats mycket om ”en gång i livet”-upplevelse och när vi väl stod på startlinjen kändes det verkligen som att vi skulle uppleva något speciellt.

För mig var det mitt andra millopp någonsin – jag sprang Tjejmilen i september – och med hälften karlar i startfållan var stämningen påtagligt mer laddad än den var på Gärdet för drygt två månader sedan. För mig var det en ny erfarenhet att trängas med hetsiga ”sub 40”-snubbar, som (kändes det som) inte skulle tveka att dundra rakt över mig, om jag skulle råka snubbla.

Eftersom jag hade förmånen att få springa med mina Schibstedkolleger och bli uppvärmningspeppad av professionella löparcoacher från Urban tribes, hade jag fått lite förhandsinfo om banan och vilka förväntningar vi kunde ha: Räkna med en seg, backig mil och att plussa på cirka tio procent på bästa tid.

I mitt fall skulle det innebära att jag skulle gå i mål på 65 min + 6,5 min = 71, 5 minuter och med de förutsättningarna kutade jag iväg. Det gick hyfsat. Jag malde på i en, två och tre kilometer, även om jag kroknade lite redan i den första 500-metersbacken och tänkte: ”Måtte det inte bli så många sådana här”. Men det blev det. Hur många, minns jag inte, men jag kommer absolut ihåg att jag hade det tufft vid sjukilometer-markeringen, att de sista 300 metrarna var skoningslösa – en enda lång uppförsbacke – precis när man kommit ut ur tunneln, sett ljuset och skylten med ordet ”MÅL”.

Men då, minsann, då var det som att den gråa novemberdagern fick fart på fötterna, för på något konstigt vis tog tävlingsinstinkten över och jag spurtade över mållinjen medan publiken klappade, tjoade och hejade. På mig.

Min tid? 1:04:32. En halv minut bättre än min Tjejmilen-prestation. Om jag var nöjd? Japp. Omåttlig. Så pass att redan har bestämt mig för att springa Stockholm Winterrun den 31 januari 2015.

Ses vi där?

bild

Här är det en hel mil kvar innan vi ser ljuset i tunneln. Foto: Hanna Radtke.

 

bild (7)

Jag och min kollega Hanna Radtke kunde inte låta bli att beundra de vackra stensatta väggarna när vi väntade vid startlinjen. Gissar att vi var de enda som hade tankarna på inredningen. FOTO: Hanna Radtke.

bild (2)

Jag, Hanna och våra konkurrenter i startgrupp 4 i väntan på startskottet.

bild (5)

Efter loppet var det ett lämmeltåg av löpare i gula västar och gröna goodiebags som strömmade mot Gärdets tunnelbana. FOTO: Hanna Radtke.

Hon heter Magda Gad och är en mycket modig människa

Att möta Magda Gad för första gången är drabbande. Hennes handslag är fast, leendet brett, ögonen granskande och hon har en integritet som känns, rent fysiskt. Hela hon signalerar styrka och trygg självständighet.

Vi träffades 2010 i Aftonbladets reception, då redaktionen fortfarande låg i Globen. Jag hade precis kommit tillbaka till tidningen efter två år på Amelia och Magda hade sagt upp sig från en redaktörstjänst på QX för ett sommarvikariat på Söndagsbilagan.

Redan där anade jag hennes mod. Inte ens då, för drygt fyra år sedan, var det många journalister som vågade lämna en fast tjänst för att följa sitt hjärta, sitt driv. Detta driv som är så typiskt för henne. Sedan hon slutade på Aftonbladet har hon (bland annat) varit i Etiopien med fotograf Maria Östlin för att rapportera om barnslavar, och tillsammans med fotograf Niclas Hammarström har hon gjort reportage om våldtäkt som vapen i Kongo, om ”världens farligaste land”, Honduras, och nu är de båda på väg hem från det ebolahärjade Liberia. Landet beskriver Magda så här i en av sina många berörande Facebookstatusar:

”Liberia, ett land av mörkgröna palmskogar, ljusgruna risfält, sockerrör som står och vajar som gigantiska vita dammvippor bredvid den röda jorden och över allt hänger den blårosa himmelen. Varför finns helvetet alltid där det är som vackrast?
En person jag träffade förra veckan dog i morse.
Ebola kills.
Kill ebola.”

Hon berättar att resan till Liberia är den viktigaste hon gjort i sitt liv, av olika anledningar:

– En är att den bild som målats upp hemma av ebolaepidemin är felaktig. Det pågår ett vanligt vardagsliv i Liberia, det är ingen zombiefilm. Man kan åka dit på semester och bo på fina hotell och sola på fantastiska stränder utan någon risk att smittas av ebola. Skräckbilden som målats upp påminner om okunskapen och paniken när hiv/aids bröt ut på 1980-talet. En annan är den extremt frustrerande insikten om att alla de miljarder dollar som pumpats in i Liberia inte når de mest utsatta – barnen som blev kvar. Barnen som på kort tid förlorat hela sina familjer och nu står ensamma utan någon och något och som ingen vill ta hand om på grund av rädsla och stigma. De behöver hjälp nu, de kan inte vänta på ett åtgärdsprogram som kanske kommer att implementeras om ett halvår – eller aldrig. Om barnfattigdom hotade att smitta västvärlden i likhet med ett dödligt virus skulle vi få se på andra hjälpinsatser. Nu kan omvärlden bara vända bort blicken.

Men Magda väjer inte. Hon har tvärtom startat en egen hjälpinsats för att hjälpa Liberias föräldralösa genom att dra igång en fadderverksamhet med hjälp av donationer från vänner och kolleger, som i sin tur har spridit budskapet vidare på Facebook. Tack vare Magda har nu barn som Miatta, 16, fått hoppet tillbaka. Miatta tvingas, sedan alla vuxna i hennes närhet har dött, ta ansvar för fyra yngre barn: Jenneh, 12, Musa, 5, Larmie, 1, och Hawa, 7 månader. Nu har de fem barnen åtminstone fått någonstans att bo och mat för dagen.

Vad driver dig?

– Att ge en röst till människor som inte har någon. Att vara ett ögonvittne och berätta för andra vad som händer bortom nyhetsrubrikerna. Att växa och utvecklas som människa.

Om du skulle träffa ditt 25-åriga jag, vad skulle du säga till henne?

– Tänk mer på dig själv. Lägg mer tid på det du verkligen vill göra i livet och mindre tid på saker som utseende och relationer som ändå inte ger något. Det finns inga hinder för det du verkligen vill göra – gör det bara.

Vad ser du i kristallkulan? Vad gör du om 20 år?

– Då är jag 59 år … Förhoppningsvis har jag ett hus vid havet och sitter och skriver på en bok och lyssnar på vågorna. Och har jag ännu inte hittat en livskamrat så hoppas jag verkligen att jag haft förnuft nog att skaffa mig en katt. Ryggsäcken står fortfarande packad i hallen, redo för nya äventyr, men jag lägger nog ännu mindre tid på saker som inte känns så viktiga, och mer tid på det som verkligen får dagarna att räknas.

Skärmavbild 2014-11-18 kl. 16.18.35

”Jag drivs av att ge en röst till människor som inte har någon”, säger Magda Gad. FOTO: Maria Östlin.

PERSONFAKTA
Magda Gad
Ålder: 39.
Familj: Mamma och bror.
Bor: Södermalm, Stockholm.
Gör: Journalist.
Hemsida: Ingen, men man kan följa mig på Facebook.
FOTNOT: Vill du bidra till Magdas insamling? Sätt in en slant på hennes konto i SEB: 5206 00 513 55 och mejla ditt namn, samt summan till gad_media@hotmail.com. Du kommer inte att ångra dig.
Skärmavbild 2014-11-17 kl. 10.54.28

Det är tack vare Magda Gad som Miatta, 16. Jenneh, 12, Musa, 5, Larmie, 1, och Hawa, 7 månader har mat för dagen och tak över huvudet. Vill du bidra? Alla slantar, små som stora är välkomna. FOTO: Niclas Hammarström.

IMG_2068

Magda Gad och fotograf Niclas Hammarström har varit i Kongo, Honduras och nu senast, Liberia tillsammans. Magda väjer inte för någonting, men höll på att däcka i sviterna av denguefeber efter Hondurasresan: ”Honduras, är världens farligaste land, farligare än Syrien, Irak och Afghanistan. Man går inte ut på gatan där, inte någonstans, inte ens tio meter. Man åker hela tiden bil från dörr till dörr, håller sig inne efter mörkrets inbrott och tar med sig väpnat skydd om man ska in i de värsta gängområdena. Efter att ha överlevt i två veckor utan att bli skjuten på de platser som har världens högsta mordstatistik så höll jag på att dö – av en mygga. Jag fick denguefeber, en blödarfeber precis som ebola. Som tur var hade jag hunnit komma hem till Sverige när det värsta bröt ut. Jag blev inlagd, fick massa dropp och tillfrisknade.”

Skärmavbild 2014-11-18 kl. 16.30.16

I Etiopien gjorde Magda reportage om barnslavar tillsammans med fotograf Maria Östlin. ”Barn säljs för 80 kronor och används för att väva och bära ved. Föräldrarna luras av människohandlare att barnen ska få komma till huvudstaden och få utbildning, och nappar på det erbjudandet eftersom de själva inte har råd att erbjuda detta. De flesta föräldrar får aldrig se sina barn igen. Vissa, speciellt unga flickor, säljs vidare som sexslavar till Gulfstaterna”. FOTO: Maria Östlin.

 

Bästisar för alltid

Anna-Karin, Sofie, Åsa och jag. En otippad kvartett som hängde ihop. Jämt. Vi var alla fyra ljusblonda (Anna-Karin och Sofie såg dessutom snudd på klonade ut med sina välfönade pagefrisyrer, knivskarpa luggar och fäbless för kinaskor), men där tog likheterna slut.

Hur just vi blev ”best friends forever” är för mig en gåta, men från det att vi började i fröken Karin Öbergs klass 4c var vi en oskiljaktig fyrklöver som högaktningsfullt struntade i vad alla andra tyckte om oss.

Vi betraktades säkerligen som töntar av våra skolkamrater, vi som i högstadiet vägrade mascara och inte förstod vitsen med att hänga vid Tempomuren i centrala Östersund på helgerna i hopp om att få smaka hembränt.

Nej, vi tillbringade helgerna med näsan i Carl Butlers kokbok eller knatandes uppför en jämtländsk fjälltopp. Och under tiden följde vi varandras utveckling från tioåriga småtjejer, via första (andra och tredje) kärlekar, tågluffar och skoldanser, till nybakade 19-åriga studenter.

Den trygghet jag upplevde i vår lilla grupp under mina jobbigaste barn- och ungdomsår är svår att sätta ord på, men jag skulle önska att den fick upplevas av varje vilsen unge. Vi fyller alla 50 nästa år, men i varandras ögon är vi fortfarande tonåringar.

I dag är vår kontakt sporadisk. Jag umgås mest frekvent med A-K, men vet att jag, när som helst, kan ringa henne, Sofie eller Åsa, och att det inte behövs något kallpratande eller ursäkter för uteblivna samtal för att vi ska komma till väsentligheterna.

För vi är bästisar.

För alltid.

IMG_2803

Studenten vid Wargentinsskolan, Östersund, juni 1984. Anna-Karin, jag, Sofie och Åsa hängde ihop i ur och skur.

De döda får mig att vilja leva

IMG_7258

Det blev en fin minnesstund för saknade själar i St Görans kyrka under Alla helgons dag.

I går, på Alla helgons dag, sjöng jag tillsammans med ”min” kör Salvia i St Görans kyrka i Stockholm under en vacker minnesstund, tillägnad de församlingsbor som gått bort under året.

Alla fick sitt fullständiga namn uppläst, dödsdatumet uppmärksammat och också hur många år hen fått vandra på jorden. För varje avliden placerades ett tänt ljus på altarringen så att de bildade en vacker, flämtande cirkel och överallt i kyrkorummet fladdrade lågor likt dansande själar.

Runt 400 namn fanns med på listan, det tog en stund att nämna alla och under tiden hann jag fundera på allt mellan – bokstavligen – himmel och jord. Som hur viktigt det är med ritualer, oavsett om man är troende eller inte och att Alla helgons dag känns som en mycket mer angelägen högtid än Halloween (som jag personligen tycker är ett ganska förskräckligt firande). Och jag noterade att förvånansvärt många av de som dött det senaste året hade fått leva i över ett sekel och att bara några få, tack och lov, gått bort på tok för tidig.

Men. För varje namn som prickades av på listan, ökade en kategori oroväckande: De några och 60. Alldeles för många var människor, som visserligen var på väg mot ålderdomen, men ändå var alldeles för unga för att ha somnat in i evigheten.

Och då slogs jag av ännu en insikt: Om elva år fyller jag 60. Jag, som är yngsta syskonet. Jag, som ser en 16-åring i spegeln. Jag, som fortfarande funderar på vad jag ska göra när jag blir stor.

Jag kanske aldrig blir det. Stor. På riktigt. Färdig för det ”riktiga” livet. Kanske hinner livet bli färdigt med mig först?

Vem vet? Ingen av oss har kontroll över just det, men vi kan alla bestämma oss för en sak: Att inte skjuta upp någonting, utan att leva. Nu och här. För det här ÄR det riktiga livet.

Och det är skört. Oj, vad det är skört.

 

IMG_7266

Personligen föredrar jag Allhelgona före Halloween. Att stanna upp och reflektera en stund istället för att ta ställning till ”bus eller godis”, är för mig mer värdefullt.