Älskade extrahull!

Han tittar bekymrat på mig och säger:

– Så många av mina patienter sitter i den där stolen och berättar exakt samma historia som du.

Med ”exakt samma historia” syftar läkaren på det jag just lättat mitt hjärta kring: Hur det verkar vara helt och hållet OMÖJLIGT för mig att gå ner ett enda hektogram. Anledningen är att jag sedan fyra år tillbaka har hypotyreos – underfunktion i sköldkörteln. Diagnosen gör att min förbränning är extremlåg och trots att jag medicinerar med syntetiskt sköldkörtelhormon pekar vågnålen på åtta kilon fler än jag önskar.

Nu är jag alltså på min årliga hälsokoll på endokrinologmottagningen och vittnar om hur urbota less jag är på situationen. Jag tränar tämligen mycket och äter sunt. Visst unnar jag mig ett par glas vin då och då, men varje vecka överskrider mina kalorier ut antalet som går in, det har jag app-bevis på. I somras med rejäl råge, då jag och maken vandrade runt hela Isle of Wight (13 mil) på fem dagar.

Om min figur krympte? Marginellt.

Jag får inte ihop ekvationen i min skalle. Hur är det möjligt, rent vetenskapligt?

Läkaren ser milt på mig:

– Det är tyvärr många kvinnor i din ålder som har samma problem som du och vi vet faktiskt inte varför.

Hans ord tröstar mig något. Han är specialist i invärtesmedicin och har alltså inte heller något facit. Han, som har examen i hur kroppens hormonsystem är funtat, mästrar mig inte, säger inte: ”Det är bara att äta mindre och röra på dig mer”, utan bekräftar att det här med viktbalans kan vara ett mysterium.

– Så du tycker att jag ska sluta noja? frågar jag.

– Ja, dina värden är toppen, du är frisk och lever hälsosamt.

– Är det till och med bra att ha några kriskilon när man blir äldre? undrar jag.

Läkaren nickar:

– Lite extrahull är underskattat. Det kan vara skillnaden mellan liv och död om du hamnar på sjukhus en längre tid. Det finns det forskning som visar.

Åh fan.

Plötsligt känns mina plushekton inte lika tunga. Plötsligt tänker jag att de är en tillgång. Plötsligt vill jag hojta: ”Extrahullet, I bloody love you!”

Nåja, jag ska åtminstone försöka.

ThinkstockPhotos-484749476

Muffinsmidja – who cares? Illustration: Thinkstock.

En bra näsa – på gott och ont

Romanen Parfymen av Patrick Süskind utspelar sig i 1700-talets Paris och handlar om Jean-Baptiste Grenouille, som föds utan kroppsdoft, men med ett extremt välutvecklat luktsinne. Gåvan gör honom befängt besatt av dofter och yrkesvalet är givet: Han blir parfymör.

Skärmavbild 2015-07-13 kl. 14.59.41

God bok. Det var min kompis, Fia Gulliksson, som tipsade mig om det här lilla litterära underverket. Läs den!

Liksom Grenouille har jag också en fabulöst välfungerande näsa och uppfattar dofter som andra aldrig upptäcker. I flera år sa jag till mina föräldrar att det ”luktade tuberkulos” i ett av deras badrum.

– Toka där, sa mamma medan hon sniffade pliktskyldigast i luften utan att förstå vad det var för lukt jag for efter.

Nej, för hon hade inte jobbat som vårdbiträde på infektionskliniken i Östersund där tuberkulospatienter låg i isolerade rum med sterila luftslussar och hostade upp slem som osade sjukdom. Samma obskyra odör som jag alltså vittrade  i mina föräldrars badrum. Några år senare ringde mamma och berättade: De hade en vattenskada. I tuberkulosbadrummet. Väggarna hade inte fuktspärrats vid renoveringen och lukten jag kände kom från dyblöta gipsskivor.

Under åren vi bodde i England sniffade jag fram tre gasläckor, två i vårt eget hem, den tredje lokaliserades hos radhusgrannarna. Jag kände den unkna äggodören genom väggarna och eftersom den familjen bestod av kedjerökare, var risken överhängande att hela längan hade exploderat, enligt besiktningsmannen från British Gas.

– Well done you, sa han, tydligt imponerad.

Kanske hade jag, liksom romanfiguren Grenouille, kunnat bli parfymör, för lika besvärad som jag är av stanker, lika förtjust är jag i parfymer. Min personliga favorit just nu är Inflorescence Eau de Parfum av Byredo, som jag fick som en gåva av Söndags relationsexpert Malena Ivarsson för ett tag sedan. Varför? För att jag kommenterade den goda mixen av liljekonvalj, rosor, fresia och jasmin som hon doftade när vi lunchade tillsammans. Nästa gång vi sågs hade generösa Malena med sig en lyxig påse med parfymen och nu bär jag den snudd på varje dag.

Den är frisk och fräsch – och givetvis helt befriad från ägg- och tuberkulosinslag.

IMG_6613

Lyx. Det här vackra paketet fick jag alltså av omtänksamma Malena Ivarsson, som uppskattade att jag gillade hennes doft.

Skärmavbild 2015-07-13 kl. 14.57.50

Favorit! Vill du dofta som en sommaräng? Då är det här rätt parfym för dig. Och mig. Och Malena.

 

 

Innan ni bjuder mig på middag … 

Före en bjudning frågar jag alltid: ”Är ni allergiska mot något eller finns det något ni absolut inte tycker om att äta?”.

Undringen är inte Einstein-smart direkt, men garanterar att kvällen inte ska fallera på grund av att en, eller flera av gästerna, petar bort valda delar av måltiden.

Jag är själv är glutenintolerant och har vid flertal tillfällen missat att påpeka detta i förväg. Det gör mig inget, jag är van vid att skippa pastan, brödet eller den mjölredda såsen. Däremot generar det värden/värdinnan, oavsett hur mycket jag bedyrar att fadäsen är min, inte deras.

Andra matkänsliga individer är förmodligen bättre än jag på att informera om sina allergier, men de flesta är alltför artiga för att outa ingredienser som får dem att känna avsmak. Det är därför jag alltid förekommer, så att jag inte baserar en hel middag på en gästs hatingrediens.

Mina kolleger Kristofer och Gunilla, till exempel, skulle få spunk om de blev serverade chèvre chaud, eftersom getost i alla dess former får deras smaklökar att vilja begå harakiri. Det råkar jag känna till, eftersom en hätsk ”för eller emot chèvre”-debatt drar igång på redaktionen så fort någon näns säga ”bä”.

En annan kompis är inte bara minst lika ondsint inställd till den franska delikatessen, han fullkomligt hatar bläckfisk också. Passionerat.

Det hade jag aldrig vetat om jag inte frågat, och vår senaste tête à tête hade blivit en intressant sittning om jag hade haft calamari fritti på middagsmeny. Hade han smygspottat ut tentaklerna i servetten, eller artigt svalt och kastat upp i toan, månne?

Nu till alla er som planerar att laga middag till mig: Jag äter allt – utom gluten, konserverade fiskbullar, orm och ål. Vill ni göra mig riktigt lycklig, så bakar ni glutenfritt bröd. Gärna baguette, eftersom jag snudd på aldrig får njuta av riktigt frasiga frallor.

À bien tôt!

160995639

Mums! Eftersom jag är glutenintolerant kan jag sällan avnjuta riktigt pinfärskt bröd. Om det inte är bakat på glutenfria mjölsorter, förstås. FOTO: Thinkstock.

Gå en mil i Books skor – innan du dömer

Hon har ”talat ut” om sitt sexliv, opererat brösten i tv och frispråkigt berättat om allt från dödsfall i familjen till magsäcksförminskningar. En googling på ”Anna Book” resulterar i 215 000 träffar på 0,25 sekunder.

Imponerande, men inte särskilt konstigt. För hon väcker känslor, fru Book Toledano, inte minst när det gäller kampen mot de så envisa extrakilona. Så sent som i januari inträffade en incident på Instagram, som sedan gick att följa under #annabookgate på Twitter.

Att redogöra i detalj om hela förloppet, skulle ta resten av dagen, men i korthet: Anna gick i taket då en av hennes Insta-följare raljerade om Books eventuella alkoholkonsumtion, eftersom Anna hade lagt ut ett glas med något som såg ut att vara rödvin på en av sina så kallade ”foodstagram”-bilder. Anna replikerade chockerande skarpt, snudd på rättshaveristisk, något som fick cirka 400 av hennes följare att rasa i kommentarsfältet.

Att Book överreagerade är en underdrift, men som min brittiska svärmor brukar säga: ”Walk a mile in my shoes”. Fritt översatt: ”Du har ingen aning om vilka skavsår jag har, så var inte så fördömande”.

Nu vet vi alla vad som har skavt hos Anna i större delen av hennes vuxna liv. Övervikten. Visst, hon har själv valt att vara öppen med sin problematik, så hon bör lägga band på sin lättkränkthet på sociala medier. Men jag har i alla fall lättare att förstå henne när jag läser att människor har kallat henne ”fet som en gris” och att hon inte ens vågar låna toan på Mc Donalds av rädsla för ryktesspridning om att hon moffar i sig snabbmat.

– Folk tror att jag äter pizza varje dag, säger hon i Hanna Radtkes intervju i senaste Aftonbladet Söndag.

Inget kunde vara mer fel. För med hjälp av Biggest loser-fenomenet Hristos Adonianis, gör hon nu extremt sunda mat- och motionsval. Hristos hjälper henne att toppa formen, dels för att hon ska springa Tjejmilen i september, dels för att hon siktar på finalplats i Let’s dance jubileums­program som går i luften den här veckan.

IMG_8849

Toppar formen. Hristos Adonianis vann inte bara Biggest loser 2014, utan även Felicia Books hjärta. Nu tränar Anna med sin blivande svärson och menar att han är en av få som, på riktigt, kan relatera till hennes viktsituation. Ur senaste Aftonbladet Söndag (i butik till och med 9/5).

Förra gången Anna Book dansade i tv var 2006. Då blev hon omåttligt poppis och knep en imponerande silvermedalj.

Själv önskar jag henne stort lycka till. Med dansen, löpningen – och med allt som skaver.

 

Mat är en trixig drog att sluta med

Jag är en riktig sucker för viktminsknings-tv och ett av mina favoritprogram i kategorin är Extreme makeover weight loss, som sänds på TV4 play.

Det är enormt fascinerande att se hur extremöverviktiga människor rasar 50 – 100 kilo på ett år och får både hälsa och viljan att leva tillbaka.

Till sin hjälp har de den stentuffe (fast mycket vänlige) personlige tränaren Chris Powell som flyttar in, rensar kylskåpet från skräpmat och snabba kolhydrater och pushar dem fysiskt till bristningsgränsen.

När han lämnar sina protegéer efter ”fas 1” är det med orden: ”Lycka till och nu finns det inga ursäkter”.

Sannerligen. Inte nog med att varje deltagare fått ett lyxigt hemmagym installerat, Chris följer dem på avstånd via övervakningskameror och kontoutdrag på allt de handlar i snabbköpet.

Ändå faller många av dem i fuskfällan. Tar en drive in-burgare på vägen hem och väljer att smygäta godis i garaget istället för att plåga sig igenom en powerwalk.

Och det är inte så konstigt, för mat är en trixig drog att sluta med. Annat missbruk kan man ”bara” att lägga av med. Ingen behöver kokain eller sprit, men vi måste ju äta för att leva.

Kalorismusslet syns direkt vid nästa invägning och Chris tvingas banna sina bantare: ”The scales never lies”. För det är först när hjärnan är med i matchen – när tv-­deltagarna förstår att PT-polisen Powell är ett redskap, ingen genväg till drömvikten – som kiloraset tar riktig fart.

Skärmavbild 2015-04-14 kl. 12.00.49

Ashley Johnson var med i Extreme makeover weight loss under 2012. Foto: ABC

Skärmavbild 2015-04-14 kl. 12.02.04

Rekordbantaren Alex Respess fick ett helt nytt liv efter programmet. Foto: ABC

Nu är det ju en försvinnande liten del av befolkningen som har en Powell vid sin sida och tack och lov är det också en minoritet som har samma gigantiska övervikt att ta itu med som hans klienter. 

Icke desto mindre, de flesta av oss som försöker förändra vår livsstil har dagar, kanske veckor, då det är extra tungt att hålla i tränings- och kostrutinerna. Om detta har jag skrivit ett antal gånger, bland annat i det här inlägget där min egen superinspiratör Mårten Nylén, uttrycker sig så klokt. 

Det är också därför, tror jag, som så många följer må bra-bloggar (typ den här) och Instgramkonton med hälsofokus. För all pepp är bra pepp, inte sant?

Men själva jobbet, det måste vi alla göra själva.

Skärmavbild 2015-04-14 kl. 11.57.37

Att kicka en drogvana är nog så svårt. Ännu svårare är om fixen är mat. Vi kan ju inte sluta äta helt och hållet. Foto: Anna Tärnhuvud

 

 

 

 

Nej, jag tränar inte för mycket

ThinkstockPhotos-459097117

Foto: Thinkstock.

Vi har inte setts på sex månader, nu har vi lunchdejt och så fort min väninna får syn på mig utbrister hon: ”Men GUD, vad du TRÄNAR!”. Utropet följs av: ”HUR har du TID?” och: ”Det kan inte vara BRA att hålla på så där”.

Eftersom hon följer mig på Facebook och Instagram, är hon väl insatt i mina förehavanden, och kan inte låta bli att syna mig uppifrån och ner. När hon kan konstatera att jag inte blivit Twiggy-tunn, utan har ungefär samma figur som senast vi sågs, slappnar hon av en smula.

– Men vad har du som MÅL? frågar hon lite senare när vi hugger in på den inkokta laxen.
– Pja, att må bra, svarar jag.
– Hur då? På vilket sätt? Vill du gå ner i vikt, liksom?

Nej, inte nödvändigtvis. förklarar jag. Snarare vill jag hålla vikten, eftersom just det har varit lite klurigt de senaste åren, på grund av en underfungerande sköldkörtel och trilskande kvinnohormoner.

– Fast du håller ju på att bli helt besatt, eller hur? envisas hon i en lite taggigare ton och det är tydligt att min motionsmängd provocerar, något som jag har märkt även hos andra i bekantskapskretsen.

Ännu en gång får jag förklara mig, sätta mina work out-vanor i rätt proportion. Jag berättar att jag försöker röra mig två timmar, fem dagar i veckan. All rörelse räknas, det må vara promenader, gym- eller löppass. Dygnet har ju 24 timmar, så i 22 av dem sitter jag framför jobbdatorn, i tv-soffan eller sover. I det perspektivet är det inte särskilt mycket att vika 120 minuter då och då åt hälsan. Väninnan hummar medhåll innan hon undrar:

– Men, vad har du för deadline?

Det är då jag inser. Jag har ingen. Resan är målet. Min nya livsstil är visserligen sprungen ur en önskan att vara i hyfsad form när jag fyller 50 i höst, så mitt projekt hade en början, men har inget slut. För det är ju inte så att jag på min 50-årsdag den 18 september, kommer att utbrista: Färdig!

Nej, jag kommer att hålla i gång så gott jag kan, så länge jag lever.

Snacka om deadline.

IMG_8175

Min nya livsstil är inte en quick fix, utan en förändring som jag vill hålla i livet ut.

 Read the English version here.

 

Älskade bönor!

Eftersom min familj numera äter mest vegetarisk mat, gäller det att se till att vi alla får i oss tillräckligt med protein. Så att hitta på recept som baseras på linsor och bönor är en ständig utmaning.

Det här är en supergod böngratäng som är lika enkel som snabb att göra.

Du behöver (till en form som är cirka 20 x 30 cm):
2 pkt blandade bönor (jag använder Zetas 380 g/pkt)
1 gul lök, hackad
1 solo vitlök, eller 2 stora klyftor
1 pkt kokosgrädde, 250 ml (alt 2 dl vispgrädde)
2 tsk fiberhusk
3 msk havre- eller bovetemjöl
1 pkt majs (Go green, 280 g)
1 pkt gröna ärtor (Go green, 280 g)
Salt och vitpeppar
2,5 dl smakrik ost, riven

Så gör du: 
Skölj bönorna i durkslag tills de slutat skumma, mixa med stavmixer tillsammans med lök, vitlök och kokosgrädde (eller grädde) till en smet (behöver inte vara helt slät). Blanda i husk och bovetemjöl, majs och gröna ärtor. Smaksätt med salt och peppar. Olja en gratängform och bred ut smeten. Toppa med riven ost. Gratinera i 200 gr, cirka 45 minuter.

Lycka till!

ThinkstockPhotos-464832687

Linser och bönor är en fenomenal proteinkälla. Visste du att bruna bönor innehåller nästan lika mycket protein (19 g/100 g) som rostbiff (22 g/100 g) och lax (21 g/100 g)?

Grönsaksburgare – gott & nyttigt

IMG_8308

Tyvärr hann jag inte baka brödet också, utan fuskade med Frias glutenfria hamburgerbröd.

De här burgarna, eller biffarna, är supersmarriga. Jag fick inspiration av boken Green kitchen travels, men har tweakat det receptet lite. Varsågoda!

4 morötter, rivna
1 zucchini, riven
200 g halloumiost, riven
2 ägg
1 solo vitlök, pressad (eller 2 klyftor)
2 tsk fiberhusk
2 dl havregryn
2 msk havremjöl
1,5 tsk salt
2 msk pumpafrön
Sesamfrön, på ett fat
Kokosolja att steka i

Blanda alla ingredienser utom sesamfrön och olja. Forma biffar med händerna (det är lite kladdigt) vänd i sesamfrön och stek tills gyllenbruna.
Servera som vanliga burgare med bröd, sallad, tomat och någon god bearnaisessås, hamburgerdressing, eller mangoraja. Jag blandade bostongurka med lätt-crème fraiche och det blev urgott. Toppa med alfa alfa-groddar.

IMG_8313

Det blir rätt många burgare, runt 12 stycken. Det går så klart att servera med en god potatisgratäng och/eller sallad om man inte vill lägga dem i bröd.

 

Use it, or lose it!

Det började som en ruggig känsla i kroppen, men jag hävdade bestämt: ”Det är bara en lågintensiv förkylning, den är på sluttampen”.

Efter fem dagar kroknade jag och hade gjort det mest förbjudna: Tryckt i mig Treo och Alvedon, gått på som vanligt (minus träning – hostade för mycket), under en arbetsvecka, vilket resulterade i att jag till slut segnade ner i sängen.

Jag är nämligen fast övertygad om att du bör lyssna på kroppens allra första sjuksignaler. Stannar du hemma från dag ett, blir du frisk fortare. Nu gjorde jag tvärtom. Tryckte undan symtomen, förvissad om att jag som var så stark, så vältränad, inte var sjuk. Inte på riktigt.

Nåväl. I går – exakt 14 dagar efter senaste träningspasset – var jag tillräckligt kry för att kunna knata till gymmet. Det märkliga var att på två ynka veckor hade min självbild förändrats fundamentalt. Från att se mig som en person som tränar varje dag, till att tänka att jag nog inte kan, inte pallar. Min hjärna gjorde mig till och med osäker på vad jag skulle packa i träningsväskan. Hade jag med mig allt? Hänglås, dojor, pluppen till dörren? Vattenflaskan, var förvarade jag den? Och vilka tajts och tränings-bh föredrar jag nu igen?

Hur knäppt som helst. Mitt motstånd hade vuxit till ett monster, som jag tvingades resonera med: ”Är jag verkligen tillräckligt frisk? Kommer jag att orka? Kanske blir förkylningen värre?”.

Det blev ingen work out som går till historien, direkt. Jag sprang en kvart i medeltempo på bandet, fortsatte med benböj, utfall, bänkpress, rodd och situps. Trots att jag knappt blev svettig, var det fullständigt tillräckligt för mig. Det fanns inte en chans att jag skulle kunna pressa mig, eller maxa vikter och repetitioner.

IMG_8239

Situps under protest.

Och det var nog tur, för i dag har jag värre träningsvärk än på många månader, så i dag har jag vilat, men i morgon ska jag upp i sadeln igen. Jag saknar säkerligen motivation och lust även då, men vill få in vanan igen, så att träningen blir lika självklar som tandborstning – för, det är så sant, så sant: Use it or lose it!

Aldrig har jag förstått det uttrycket bättre än nu.

177549479

Det kan vara motigt att hitta motivationen. Foto: Thinkstock.

 

Gröna kroketter med smak av Mellanöstern

IMG_8047Det här receptet fick jag inspiration till från Coops tidning Mersmak, men eftersom jag bara hade grunden (spenaten, broccolin och fetaosten), så blev det en helt ny rätt, med ingredienser som jag hade hemma.

Så gör du:

Skär 2 broccoli i små bitar och mixa med 3 ägg. Tillsätt 3-4 msk röd pesto och 2 msk mald spiskummin, 150 g smulad fetaost, 2 dl hackade valnötter, 150 g hackad, färsk spenat, 2 dl glutenfritt ströbröd och salt efter smak.

Forma kroketter med hjälp av två matskedar och klicka ut på plåt klädd med bakpapper. Grädda i cirka 20 min, 200 grader.

Servera med sallad, vildrisblandning smaksatt med gurkmeja, sås på ajvar relish och naturell kvarg, samt en klick lingonsylt och – så klart stekt halloumi. Toppa gärna med blåbär, citronolja och balsamvinäger.

Smaklig spis!