När kommer uppföljaren?

Frågan i rubriken får jag snudd på dagligen. Svaret är: Jag vet inte. Visserligen är tvåan påbörjad, jag har kommit några futtiga kapitel in i handlingen men den där tidsluckan som jag behöver för att få ur mig en större mängd text finns inte just nu. Jag är inte så duktig att jag orkar jobba heltid och sedan skriva på kvällar, nätter och helger (jag känner några sådana), utan jag behöver sova och vila på min arbetsfria tid.

Att ”Vi ses i Disneyland” äntligen fick liv efter cirka tolv år i den så kallade byrålådan berodde helt och hållet på att jag frigjorde tid för skapandet. Förra våren var jag tjänstledig i några veckor för att ge skrivande en ärlig chans och under tiden hanterade jag det som ett heltidsjobb. 20 arbetsdagar räckte för att jag skulle komma halvvägs och en förläggare var sedan tidigare intresserad av manuset och ville läsa den första hälften.

– Jag är inte övertygad, sa hen och jag kontrade med att fråga när hen skulle börja läsa manus igen efter sommaren.

– 15 augusti, blev svaret.

Datumet blev min deadline, vilket passade utmärkt. Jag hade redan bestämt mig för att vika en del av semestern för att få romanen klar, eftersom jag visste att den annars sannolikt skulle åka tillbaka in i den där lådan på obestämd tid.

Alltså. Måndagen den 15 augusti hade förläggaren ett råmanus av ”Vi ses i Disneyland” i sin mejl-inbox. När jag räknade antal dagar jag faktiskt hade suttit och skrivit på boken fick jag ihop dem till 30.

En del blir provocerade av att det gick så kvickt, men tänk efter. Det är faktiskt drygt en månads heltidsjobb om du jobbar fem dagar i veckan. Inte en helt orimlig arbetsbörda. Görligt, i alla fall för mig, som även i vanliga fall sysslar med text. Är det något jag är bra på är att vara disciplinerad och sätta mig vid datorn och börja skriva. Vad som helst får komma, det går finemang att ändra och vässa efteråt, men grundstoryn behöver ut.

Så vad tyckte förläggaren?

Hen var fortfarande inte övertygad och tackade nej, vilket var en stor besvikelse förstås och givetvis tvivlade jag på att historien höll. Förläggaren som jag beundrade och som hade fått första tjing ville ju inte ha den.

Jag deppade i ett par dagar innan jag skickade manuset till ett gäng andra förlag. Fem var rejält intresserade och två ville skriva kontrakt direkt. Blev jag mallig? En aning. Och rädd. Att skriva och släppa en bok är bland det läskigaste jag har gjort.

Hur snart jag blir klar med nästa, vet jag som sagt inte än. Det jag är förvissad om är att jag behöver ge mig själv tid och så småningom – när jag kommit minst halvvägs – en skarp deadline från en förläggare.

Det funkade ju första gången.

IMG_9671

Ettan är referenslitteratur till tvåan.

 

 

IMG_9699

Vissa dagar öppnas inte datorn. Det är så bara. Trots skrivdisciplin hakar det upp sig ibland. Liksom som det kan göra på jobbet.

IMG_9703

Då kan man lika gärna gå ut och plocka blommor.

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s