Att möta Magda Gad för första gången är drabbande. Hennes handslag är fast, leendet brett, ögonen granskande och hon har en integritet som känns, rent fysiskt. Hela hon signalerar styrka och trygg självständighet.
Vi träffades 2010 i Aftonbladets reception, då redaktionen fortfarande låg i Globen. Jag hade precis kommit tillbaka till tidningen efter två år på Amelia och Magda hade sagt upp sig från en redaktörstjänst på QX för ett sommarvikariat på Söndagsbilagan.
Redan där anade jag hennes mod. Inte ens då, för drygt fyra år sedan, var det många journalister som vågade lämna en fast tjänst för att följa sitt hjärta, sitt driv. Detta driv som är så typiskt för henne. Sedan hon slutade på Aftonbladet har hon (bland annat) varit i Etiopien med fotograf Maria Östlin för att rapportera om barnslavar, och tillsammans med fotograf Niclas Hammarström har hon gjort reportage om våldtäkt som vapen i Kongo, om ”världens farligaste land”, Honduras, och nu är de båda på väg hem från det ebolahärjade Liberia. Landet beskriver Magda så här i en av sina många berörande Facebookstatusar:
”Liberia, ett land av mörkgröna palmskogar, ljusgruna risfält, sockerrör som står och vajar som gigantiska vita dammvippor bredvid den röda jorden och över allt hänger den blårosa himmelen. Varför finns helvetet alltid där det är som vackrast?
En person jag träffade förra veckan dog i morse.
Ebola kills.
Kill ebola.”
Hon berättar att resan till Liberia är den viktigaste hon gjort i sitt liv, av olika anledningar:
– En är att den bild som målats upp hemma av ebolaepidemin är felaktig. Det pågår ett vanligt vardagsliv i Liberia, det är ingen zombiefilm. Man kan åka dit på semester och bo på fina hotell och sola på fantastiska stränder utan någon risk att smittas av ebola. Skräckbilden som målats upp påminner om okunskapen och paniken när hiv/aids bröt ut på 1980-talet. En annan är den extremt frustrerande insikten om att alla de miljarder dollar som pumpats in i Liberia inte når de mest utsatta – barnen som blev kvar. Barnen som på kort tid förlorat hela sina familjer och nu står ensamma utan någon och något och som ingen vill ta hand om på grund av rädsla och stigma. De behöver hjälp nu, de kan inte vänta på ett åtgärdsprogram som kanske kommer att implementeras om ett halvår – eller aldrig. Om barnfattigdom hotade att smitta västvärlden i likhet med ett dödligt virus skulle vi få se på andra hjälpinsatser. Nu kan omvärlden bara vända bort blicken.
Men Magda väjer inte. Hon har tvärtom startat en egen hjälpinsats för att hjälpa Liberias föräldralösa genom att dra igång en fadderverksamhet med hjälp av donationer från vänner och kolleger, som i sin tur har spridit budskapet vidare på Facebook. Tack vare Magda har nu barn som Miatta, 16, fått hoppet tillbaka. Miatta tvingas, sedan alla vuxna i hennes närhet har dött, ta ansvar för fyra yngre barn: Jenneh, 12, Musa, 5, Larmie, 1, och Hawa, 7 månader. Nu har de fem barnen åtminstone fått någonstans att bo och mat för dagen.
Vad driver dig?
– Att ge en röst till människor som inte har någon. Att vara ett ögonvittne och berätta för andra vad som händer bortom nyhetsrubrikerna. Att växa och utvecklas som människa.
Om du skulle träffa ditt 25-åriga jag, vad skulle du säga till henne?
– Tänk mer på dig själv. Lägg mer tid på det du verkligen vill göra i livet och mindre tid på saker som utseende och relationer som ändå inte ger något. Det finns inga hinder för det du verkligen vill göra – gör det bara.
Vad ser du i kristallkulan? Vad gör du om 20 år?
– Då är jag 59 år … Förhoppningsvis har jag ett hus vid havet och sitter och skriver på en bok och lyssnar på vågorna. Och har jag ännu inte hittat en livskamrat så hoppas jag verkligen att jag haft förnuft nog att skaffa mig en katt. Ryggsäcken står fortfarande packad i hallen, redo för nya äventyr, men jag lägger nog ännu mindre tid på saker som inte känns så viktiga, och mer tid på det som verkligen får dagarna att räknas.
”Jag drivs av att ge en röst till människor som inte har någon”, säger Magda Gad. FOTO: Maria Östlin.
Magda Gad
Ålder: 39.
Familj: Mamma och bror.
Bor: Södermalm, Stockholm.
Gör: Journalist.
Hemsida: Ingen, men man kan följa mig på Facebook.
Det är tack vare Magda Gad som Miatta, 16. Jenneh, 12, Musa, 5, Larmie, 1, och Hawa, 7 månader har mat för dagen och tak över huvudet. Vill du bidra? Alla slantar, små som stora är välkomna. FOTO: Niclas Hammarström.
Magda Gad och fotograf Niclas Hammarström har varit i Kongo, Honduras och nu senast, Liberia tillsammans. Magda väjer inte för någonting, men höll på att däcka i sviterna av denguefeber efter Hondurasresan: ”Honduras, är världens farligaste land, farligare än Syrien, Irak och Afghanistan. Man går inte ut på gatan där, inte någonstans, inte ens tio meter. Man åker hela tiden bil från dörr till dörr, håller sig inne efter mörkrets inbrott och tar med sig väpnat skydd om man ska in i de värsta gängområdena. Efter att ha överlevt i två veckor utan att bli skjuten på de platser som har världens högsta mordstatistik så höll jag på att dö – av en mygga. Jag fick denguefeber, en blödarfeber precis som ebola. Som tur var hade jag hunnit komma hem till Sverige när det värsta bröt ut. Jag blev inlagd, fick massa dropp och tillfrisknade.”
I Etiopien gjorde Magda reportage om barnslavar tillsammans med fotograf Maria Östlin. ”Barn säljs för 80 kronor och används för att väva och bära ved. Föräldrarna luras av människohandlare att barnen ska få komma till huvudstaden och få utbildning, och nappar på det erbjudandet eftersom de själva inte har råd att erbjuda detta. De flesta föräldrar får aldrig se sina barn igen. Vissa, speciellt unga flickor, säljs vidare som sexslavar till Gulfstaterna”. FOTO: Maria Östlin.
Erika Scott 