Lottie Knutson – en inspirerande ”bråkstake”

Det hade gått fem år sedan flodvågskatastrofen när vi möttes under en pressresa till Tunisien 2009. Lottie Knutson var med som Fritidsresors presschef, jag jobbade för tidningen Amelia och skulle skriva resereportage om Frittes nya badhotellskoncept ”Splash”.

Att jag var starstruck är en underdrift. Efter hennes hjälteinsats under tsunamin 2004, snudd på idoliserade jag Lottie Knutson, vilket jag outade i den här krönikan i Aftonbladet Söndag för ett tag sedan.

Därför var jag lite spänd inför resan. Jag ville inte bli besviken. Upptäcka att hon var ignorant, självupptagen och dryg, istället för så där varm, inkännande och skarpsynt, som hon framstått när hela Sverige var i kris.

Till min lättnad var hon exakt lika chosefri som jag hade föreställt mig och trots att hennes uppdrag var att sälja sitt bolags förträfflighet till mig och de andra resejournalisterna, kändes hennes engagemang aldrig kladdigt eller påklistrat. Jag upplevde att hon var äkta och att hon var helt och hållet sig själv, utan att tulla på sin integritet, en nog så svår balansakt. Det var förmodligen en korrekt analys eftersom, som hon uttrycker det i Aftonbladet Söndags intervju: ”Jag har en besvärande oförmåga att förställa mig”.

Fortfarande, fem år efter den där veckan i Tunisien, fortsätter Lottie Knutson att vara en av mina främsta förebilder. Hon besitter ett alldeles särskilt sorts mod, hon törs sticka ut hakan och vara obekväm. Nu har hon dessutom vågat säga upp sig från toppjobbet som informationsdirektör på Fritidsresor efter drygt 15 år i koncernen, trots att hon är tveksam till att någon kommer att erbjuda henne en ny anställning, eftersom hon är ”alldeles för bråkig”.

Innan beslutet landade hade hon varit tjänstledig för att skriva boken ”Nödrop – när krisen kommer” (Albert Bonnier förlag), som föddes ur hennes erfarenheter från Gottrörakraschen 1991, (då Lottie jobbade på SAS och var den som tog emot det första larmsamtalet från Arlanda), tsunamin 2004 och askmolnet från den isländska vulkanen Eyjafjallajökull 2010.

Men boken, som publicerades tidigare i höstas, handlar inte bara om de stora incidenterna, utan om all sorts krishantering. Lottie Knutson menar att kriser kräver ett tydligt, nästan militäriskt ledarskap, samtidigt som man måste kunna erkänna: ”Vi vet för lite, men just nu gäller det här, vi kan ändra om det framkommer mer fakta”.

Hon delar också med sig av insikten att de inte är de gigantiska katastroferna som knäcker oss, för då är vi ”rätt hyggliga mot varandra”, utan det är de lågintensiva kriserna, utanförskap och mobbning, som är värst och svårast att hantera.

Varför är det så?

– För att det år då vi går på varandra. Under en stor olycka kavlar vi upp ärmarna och hugger i. Men i en nedbemanningssituation, till exempel, blir vi ofta osäkra och destruktiva, som råttor i en bur. Tyvärr är många chefer alltför ängsliga och vågar inte fatta obekväma beslut. De har ju en medarbetarundersökning att ta tänka på …

Du har ju precis sagt upp dig, var 50-årsdagen en sorts vattendelare för dig? 

– Ja, plus att jag skrev en hel bok om mod, då måste jag ju våga gå vidare, utmana mig själv igen och min nyfikenhet. 50 år är ju ingen ålder, det spelar ingen som helst roll hur gammal man är enligt kalendern, det är först när man har slutat vara nyfiken som man är gammal.

Om du skulle träffa på ditt 25-åriga jag, vad skulle du vilja säga till henne?

– Eftersom jag verkligen njöt av livet, jag umgicks med vänner, fikade, läste böcker och gick på teater, så skulle jag säga: ”Gud, vad bra att du utnyttjar din tid så bra! Fortsätt med det, för när du får barn, kommer du inte öppna en bok på 15 år.”

Vad ser du i kristallkulan? Vad gör du om 20 år?

– Då har jag förhopningsvis några barnbarn, jag reser mycket och är ännu mer nyfiken.

PERSONFAKTA

Namn: Lottie Knutson.

Ålder: 50 år (Lucious lady).

Familj: Gift med Mats, barnen Mikaela, 22, Mattias, 20, Linn, 12 och Elias, 8.

Bor: I Nacka.

Gör: Styrelseproffs, skribent, föreläsare.

 

Skärmavbild 2014-11-30 kl. 16.49.09

Nyfiken på livet. Fritidsresors förra kommunikationsdirektör, Lottie Knutson, är aktuell med en bok om modigt ledarskap och säger att 50 inte är något annat än en siffra. ”Det är när man slutar vara nyfiken som man är gammal”. FOTO: Veronica Kindblad.

 

Skärmavbild 2014-11-30 kl. 17.13.20

Boken ”Nödrop – när krisen kommer” (Albert Bonnier förlag), hade release tidigare i höstas och har redan sålt slut, två gånger. Nu kommer den snart i tredje tryckupplagan.

 

 

 

 

 

 

 

 

Taggad av tunneln

I lördags var det så äntligen dags. Jag och drygt 34 000 andra löpare invigde Stockholms nya biltunnlar i Norra länken genom att springa en 10-kilometersbana med start och mål i Värtahamnen. I förväg hade det snackats mycket om ”en gång i livet”-upplevelse och när vi väl stod på startlinjen kändes det verkligen som att vi skulle uppleva något speciellt.

För mig var det mitt andra millopp någonsin – jag sprang Tjejmilen i september – och med hälften karlar i startfållan var stämningen påtagligt mer laddad än den var på Gärdet för drygt två månader sedan. För mig var det en ny erfarenhet att trängas med hetsiga ”sub 40”-snubbar, som (kändes det som) inte skulle tveka att dundra rakt över mig, om jag skulle råka snubbla.

Eftersom jag hade förmånen att få springa med mina Schibstedkolleger och bli uppvärmningspeppad av professionella löparcoacher från Urban tribes, hade jag fått lite förhandsinfo om banan och vilka förväntningar vi kunde ha: Räkna med en seg, backig mil och att plussa på cirka tio procent på bästa tid.

I mitt fall skulle det innebära att jag skulle gå i mål på 65 min + 6,5 min = 71, 5 minuter och med de förutsättningarna kutade jag iväg. Det gick hyfsat. Jag malde på i en, två och tre kilometer, även om jag kroknade lite redan i den första 500-metersbacken och tänkte: ”Måtte det inte bli så många sådana här”. Men det blev det. Hur många, minns jag inte, men jag kommer absolut ihåg att jag hade det tufft vid sjukilometer-markeringen, att de sista 300 metrarna var skoningslösa – en enda lång uppförsbacke – precis när man kommit ut ur tunneln, sett ljuset och skylten med ordet ”MÅL”.

Men då, minsann, då var det som att den gråa novemberdagern fick fart på fötterna, för på något konstigt vis tog tävlingsinstinkten över och jag spurtade över mållinjen medan publiken klappade, tjoade och hejade. På mig.

Min tid? 1:04:32. En halv minut bättre än min Tjejmilen-prestation. Om jag var nöjd? Japp. Omåttlig. Så pass att redan har bestämt mig för att springa Stockholm Winterrun den 31 januari 2015.

Ses vi där?

bild

Här är det en hel mil kvar innan vi ser ljuset i tunneln. Foto: Hanna Radtke.

 

bild (7)

Jag och min kollega Hanna Radtke kunde inte låta bli att beundra de vackra stensatta väggarna när vi väntade vid startlinjen. Gissar att vi var de enda som hade tankarna på inredningen. FOTO: Hanna Radtke.

bild (2)

Jag, Hanna och våra konkurrenter i startgrupp 4 i väntan på startskottet.

bild (5)

Efter loppet var det ett lämmeltåg av löpare i gula västar och gröna goodiebags som strömmade mot Gärdets tunnelbana. FOTO: Hanna Radtke.

Därför är grådager bättre än ingen dager alls

Det är inte någon nyhet, direkt, att november har varit osedvanligt solfattig och deppigt mörk. Detta har fått mina vänner i sociala medier att gå bananas med statusuppdateringar om hur zombieslöa de är.

Anledningen till att vi människor blir så sega när ljuset avtar har att göra med en liten filur i hjärnan som heter tallkottkörteln, eller epifysen. Det lärde jag mig i morse när jag promenerade till jobbet och lyssnade på en P1-intervju med Mattias Lundberg, docent i psykologi vid Umeå universitet.

Han förklarade att det är epifysen som producerar hormonet melatonin (även kallat sömnhormon), som i sin tur reglerar vår dygnsrytm. Hur hög halt melatonin som körteln producerar hänger i sin tur ihop med hur mycket dagsljus ögat släpper in. Ju mindre ljus, desto mer sömnhormon från tallkottkörteln.

Det är alltså därför vi, under dagar som i dag, då det aldrig blir riktigt ljust ute, blir fullkomligt utmattade. Så hur kan man råda bot på det? Jo, allra bäst är att tanka det lilla ljus som finns och tydligen är det naturliga dagsljuset ”det bästa ljus vi har”. Till och med i dag, ger en kvarts promenad under lunchen mer energi än du kanske kan ana.

Docent Lundberg tipsade också om att vistas i ”ljusa miljöer”, som simhallar och bibliotek, om man inte har möjlighet att få i sig det mer kvalitativa dagsljuset.

Alltså: Tagga ner tallkottkörteln – promenera, simma, läs! Alternativt, gå i ide, så ses vi någon gång i mars.

Trevlig fredag!

IMG_7466

Min promenadutsikt i morse. Det var nätt och jämnt ljust ute, men det lär räcka för att få tallkottkörteln att dämpa produktionen av trötthormonet melatonin.

 

Hon heter Magda Gad och är en mycket modig människa

Att möta Magda Gad för första gången är drabbande. Hennes handslag är fast, leendet brett, ögonen granskande och hon har en integritet som känns, rent fysiskt. Hela hon signalerar styrka och trygg självständighet.

Vi träffades 2010 i Aftonbladets reception, då redaktionen fortfarande låg i Globen. Jag hade precis kommit tillbaka till tidningen efter två år på Amelia och Magda hade sagt upp sig från en redaktörstjänst på QX för ett sommarvikariat på Söndagsbilagan.

Redan där anade jag hennes mod. Inte ens då, för drygt fyra år sedan, var det många journalister som vågade lämna en fast tjänst för att följa sitt hjärta, sitt driv. Detta driv som är så typiskt för henne. Sedan hon slutade på Aftonbladet har hon (bland annat) varit i Etiopien med fotograf Maria Östlin för att rapportera om barnslavar, och tillsammans med fotograf Niclas Hammarström har hon gjort reportage om våldtäkt som vapen i Kongo, om ”världens farligaste land”, Honduras, och nu är de båda på väg hem från det ebolahärjade Liberia. Landet beskriver Magda så här i en av sina många berörande Facebookstatusar:

”Liberia, ett land av mörkgröna palmskogar, ljusgruna risfält, sockerrör som står och vajar som gigantiska vita dammvippor bredvid den röda jorden och över allt hänger den blårosa himmelen. Varför finns helvetet alltid där det är som vackrast?
En person jag träffade förra veckan dog i morse.
Ebola kills.
Kill ebola.”

Hon berättar att resan till Liberia är den viktigaste hon gjort i sitt liv, av olika anledningar:

– En är att den bild som målats upp hemma av ebolaepidemin är felaktig. Det pågår ett vanligt vardagsliv i Liberia, det är ingen zombiefilm. Man kan åka dit på semester och bo på fina hotell och sola på fantastiska stränder utan någon risk att smittas av ebola. Skräckbilden som målats upp påminner om okunskapen och paniken när hiv/aids bröt ut på 1980-talet. En annan är den extremt frustrerande insikten om att alla de miljarder dollar som pumpats in i Liberia inte når de mest utsatta – barnen som blev kvar. Barnen som på kort tid förlorat hela sina familjer och nu står ensamma utan någon och något och som ingen vill ta hand om på grund av rädsla och stigma. De behöver hjälp nu, de kan inte vänta på ett åtgärdsprogram som kanske kommer att implementeras om ett halvår – eller aldrig. Om barnfattigdom hotade att smitta västvärlden i likhet med ett dödligt virus skulle vi få se på andra hjälpinsatser. Nu kan omvärlden bara vända bort blicken.

Men Magda väjer inte. Hon har tvärtom startat en egen hjälpinsats för att hjälpa Liberias föräldralösa genom att dra igång en fadderverksamhet med hjälp av donationer från vänner och kolleger, som i sin tur har spridit budskapet vidare på Facebook. Tack vare Magda har nu barn som Miatta, 16, fått hoppet tillbaka. Miatta tvingas, sedan alla vuxna i hennes närhet har dött, ta ansvar för fyra yngre barn: Jenneh, 12, Musa, 5, Larmie, 1, och Hawa, 7 månader. Nu har de fem barnen åtminstone fått någonstans att bo och mat för dagen.

Vad driver dig?

– Att ge en röst till människor som inte har någon. Att vara ett ögonvittne och berätta för andra vad som händer bortom nyhetsrubrikerna. Att växa och utvecklas som människa.

Om du skulle träffa ditt 25-åriga jag, vad skulle du säga till henne?

– Tänk mer på dig själv. Lägg mer tid på det du verkligen vill göra i livet och mindre tid på saker som utseende och relationer som ändå inte ger något. Det finns inga hinder för det du verkligen vill göra – gör det bara.

Vad ser du i kristallkulan? Vad gör du om 20 år?

– Då är jag 59 år … Förhoppningsvis har jag ett hus vid havet och sitter och skriver på en bok och lyssnar på vågorna. Och har jag ännu inte hittat en livskamrat så hoppas jag verkligen att jag haft förnuft nog att skaffa mig en katt. Ryggsäcken står fortfarande packad i hallen, redo för nya äventyr, men jag lägger nog ännu mindre tid på saker som inte känns så viktiga, och mer tid på det som verkligen får dagarna att räknas.

Skärmavbild 2014-11-18 kl. 16.18.35

”Jag drivs av att ge en röst till människor som inte har någon”, säger Magda Gad. FOTO: Maria Östlin.

PERSONFAKTA
Magda Gad
Ålder: 39.
Familj: Mamma och bror.
Bor: Södermalm, Stockholm.
Gör: Journalist.
Hemsida: Ingen, men man kan följa mig på Facebook.
FOTNOT: Vill du bidra till Magdas insamling? Sätt in en slant på hennes konto i SEB: 5206 00 513 55 och mejla ditt namn, samt summan till gad_media@hotmail.com. Du kommer inte att ångra dig.
Skärmavbild 2014-11-17 kl. 10.54.28

Det är tack vare Magda Gad som Miatta, 16. Jenneh, 12, Musa, 5, Larmie, 1, och Hawa, 7 månader har mat för dagen och tak över huvudet. Vill du bidra? Alla slantar, små som stora är välkomna. FOTO: Niclas Hammarström.

IMG_2068

Magda Gad och fotograf Niclas Hammarström har varit i Kongo, Honduras och nu senast, Liberia tillsammans. Magda väjer inte för någonting, men höll på att däcka i sviterna av denguefeber efter Hondurasresan: ”Honduras, är världens farligaste land, farligare än Syrien, Irak och Afghanistan. Man går inte ut på gatan där, inte någonstans, inte ens tio meter. Man åker hela tiden bil från dörr till dörr, håller sig inne efter mörkrets inbrott och tar med sig väpnat skydd om man ska in i de värsta gängområdena. Efter att ha överlevt i två veckor utan att bli skjuten på de platser som har världens högsta mordstatistik så höll jag på att dö – av en mygga. Jag fick denguefeber, en blödarfeber precis som ebola. Som tur var hade jag hunnit komma hem till Sverige när det värsta bröt ut. Jag blev inlagd, fick massa dropp och tillfrisknade.”

Skärmavbild 2014-11-18 kl. 16.30.16

I Etiopien gjorde Magda reportage om barnslavar tillsammans med fotograf Maria Östlin. ”Barn säljs för 80 kronor och används för att väva och bära ved. Föräldrarna luras av människohandlare att barnen ska få komma till huvudstaden och få utbildning, och nappar på det erbjudandet eftersom de själva inte har råd att erbjuda detta. De flesta föräldrar får aldrig se sina barn igen. Vissa, speciellt unga flickor, säljs vidare som sexslavar till Gulfstaterna”. FOTO: Maria Östlin.

 

Vikten av att inte släppa taget

Förra veckan var jag låg. Jag hade ryggskottskänning, vilket helt sänkte träningslusten. Dessutom var jag galet trött. Tänkte att det beror på årstiden och att det inte är så konstigt att man bara vill krypa till kojs direkt efter jobbet när det känns som att vi i Sverige lever inuti en stor svart sopsäck för tillfället.

En känsla som är välbefogad, då SMHI i går bekräftade att solen varit ovanligt osynlig under november. I Stockholm har den visat sig i två timmar de senaste veckorna, i Växjö bara en och i Borlänge tre. Kiruna, däremot, toppar listan med 36 timmar och närmar sig sitt rekord på 40 timmar. Grattis till er!

Möjligen kan min trötthet också ha berott på lite järnbrist. Vi äter ju väldigt lite kött i vår familj nu för tiden, och förutom att jag varit fullkomligt lealös har mina naglar börjat skiva sig, jag har kalla händer och fötter, och lider ofta av huvudvärk. Så sedan i lördags har jag tagit ett järntillskott per dag och voilà – redan i dag har jag varit mycket piggare. 

Dessutom hade jag förmånen att få träna med Mårten Nylén under eftermiddagen och som vanligt skuttade jag från passet, fullständigt utpumpad, men glad som en lärka. Att få pepp av honom är magiskt. Mårten är inte bara en fantastisk PT – han är klok också och när jag säger att jag är besviken på min egen prestation den senaste veckan, vänder han på det och undrar:

– Vad har du lyckats med?

– Jag har sprungit tre gånger.

– Det är ju fantastiskt!

– Men jag har inte tränat någon styrka. Alls. Det är dåligt, säger jag och pekar på mina, som jag tycker, försvagade armar.

– Det tar du igen, så här snabbt säger Mårten, knäpper med fingrarna och fortsätter:

– Misstaget som de flesta gör, är att de alltid jämför sig med när de presterade som bäst. Men det kan man inte. Det går upp och ner. Det viktiga är att inte ge upp och släppa taget.

Jag förstår vad han menar. Jag ser en ribbstol framför mig, där jag är på god väg upp till toppen. Plötsligt tappar jag greppet och hasar ner några ribbor. Där dinglar jag ett tag, tills jag hittar styrkan och börjar sega mig uppåt igen.

Just nu? Jag är inte uppe vid taket än. Men jag sitter inte heller på golvet. Jag hänger och dinglar.

Och jag tänker inte släppa taget.

IMG_7447

Mårten ingjuter hopp.

 

 

Snabba lördagskycklingen

Visserligen äter vi mycket vegetariskt, men ibland hamnar kycklingfilé på matbordet även hemma hos oss. Det här receptet är synnerligen snabbt och enkelt. Dessutom: Stora som små tycker att resultatet är supersmarrigt. Det är lite spettkänsla över det, men jag skippar faktiskt pinnarna, som mest är en presentationsgrej, och ugnsbakar i en form. Smidigt!

Börja med marinaden: 

2/3 dl soja (till det här receptet använder jag den starka sorten, Mrs Cheng’s mushroom soy.

3 msk ketchup, alt 2 msk tomatpuré + 1 msk honung

1,5 tsk ingefärspulver

1,5 tsk paprikapulver

1 solo vitlök, eller 2 rejäla vitlöksklyftor

Skär 1 kg kycklingfilé, gärna lår (ta bort fettet) i lämpliga munsbitar  och lägg bitarna i marinaden. Låt stå ett tag. Lägg sedan kycklingen i en smord ugnsfast form, och strö sesamfrö över.

Baka i ugn 180 grader (jag har varmluft) i cirka 20 minuter.

Jag serverade med hemgjort potatismos och en sallad, med riven parmesanost. Dessutom ringlade jag balsamico över. Självklart blir det gott med ris till också.

Bon appétit!

IMG_7425

Vill du ha en festligare uppläggning, kan du baka kycklingen på bambuspett, men jag tycker det här går så snabbt och är kladdfritt, dessutom.

 

 

 

En ovanligt ful matbild på en särdeles god lunch

Min make bakar scones som är så galet goda att de platsar på Londonhotellet The Ritz lyxiga afternoon tea-meny. Dans bullar blir höga, fluffiga och alldeles lagom sega, medan min variant av de brittiska bakverken resulterar i torra, platta bröd som har en bitter eftersmak av bakpulver.

Varför?

Min teori är att, både vad gäller att få till en saftig sockerkaka, eller en perfekt rosa stek, krävs både talang och fingertoppskänsla. Dans gåva är bakning, medan jag är hyfsat duktig på att laga mat. Särskilt vass är jag i den egna paradgrenen ”cupboard cooking”, som går ut på att jag måste sno ihop en måltid utan att ta en vända till snabbköpet först. Jag får bara använda ingredienser som redan finns i skafferiet och kör alltså en sorts egen version av tv-programmet Här är ditt kylskåp. Jag piffar till med mynta, tar en klutt tomatpuré, mixar sött med salt.

Att experimentera i matlagning, skrämmer mig således inte ett enda dugg. Men bakning? Det är ju kemi! Öppnas ugnsluckan blir kakan platt. Överdoserar du yttepytte av bikarbonat/hjortronsalt/bakpulver får du slänga hela skapelsen och börja om.

Kanske är det därför som jag är så oerhört imponerad av programmet Hela Sverige bakar. För där kreeras söta läckerheter under domarduon Birgitta Rasmussons och Johan Sörbergs kritiska blickar och då allt görs på tid, finns det inget utrymme för misstag. Ett bränt bröd? Du är körd.

Programledaren Tilde de Paula berättade i Aftonbladet Söndag att pressen ibland blir för mycket för deltagarna och hon har sett svimningar, näsblod och tårar under inspelningarna. Vinnaren, Alexandra Larsson, grät mycket riktigt av lättnad och glädje, när hon kammade hem titeln Årets hemmabagare 2014 för ett par veckor sedan.

Foto: TV4.

Foto: TV4.

Med detta sagt: Ring inte mig inför nästa säsong. Jag föredrar att lalla på bland grytorna i mitt eget kök – Dan, däremot, nappar nog!

Jag kompenserar med en bild på min halvätna lunch och ett egensnickrat recept.

IMG_7286

Vegoivrare som jag är, bjuder jag här på spenatbollar. De är så goda att jag smackade i mig större delen av portionen innan jag hade sinnesnärvaro att fota dem …

SUPERSMARRIGA SPENATMOJÄNGER  (4 port)

Tina ett paket frusen, hackad spenat (ca 500 g)

Mixa med 1 pkt kikärtor (jag använder Zetas ekologiska 380 g) sköljda i vatten tills de slutar skumma.

Pressa i 1 solo vitlök eller 2 rejäla vitlöksklyftor

Blanda i cirka 2 dl riven parmesanost (det är inte så viktigt hur mycket, men du behöver tillräckligt för att binda i hop smeten).

Tillsätt 1 msk fiberhusk (finns i glutenfria hyllan)

Smaksätt med salt och lite vitpeppar

Forma till bollar (jag använder en glasskopa) och klutta ut på en plåt klädd med bakplåtspapper

Baka i 200 g i cirka 35-40 minuter (du ser när de är klara, de ska bli lite, lite bruna).

Voilà – servera med vildrisblandning, sallad och min favoritsås: Arlas gourmet crème fraiche med saffran- och tomatsmak.

 

Bästisar för alltid

Anna-Karin, Sofie, Åsa och jag. En otippad kvartett som hängde ihop. Jämt. Vi var alla fyra ljusblonda (Anna-Karin och Sofie såg dessutom snudd på klonade ut med sina välfönade pagefrisyrer, knivskarpa luggar och fäbless för kinaskor), men där tog likheterna slut.

Hur just vi blev ”best friends forever” är för mig en gåta, men från det att vi började i fröken Karin Öbergs klass 4c var vi en oskiljaktig fyrklöver som högaktningsfullt struntade i vad alla andra tyckte om oss.

Vi betraktades säkerligen som töntar av våra skolkamrater, vi som i högstadiet vägrade mascara och inte förstod vitsen med att hänga vid Tempomuren i centrala Östersund på helgerna i hopp om att få smaka hembränt.

Nej, vi tillbringade helgerna med näsan i Carl Butlers kokbok eller knatandes uppför en jämtländsk fjälltopp. Och under tiden följde vi varandras utveckling från tioåriga småtjejer, via första (andra och tredje) kärlekar, tågluffar och skoldanser, till nybakade 19-åriga studenter.

Den trygghet jag upplevde i vår lilla grupp under mina jobbigaste barn- och ungdomsår är svår att sätta ord på, men jag skulle önska att den fick upplevas av varje vilsen unge. Vi fyller alla 50 nästa år, men i varandras ögon är vi fortfarande tonåringar.

I dag är vår kontakt sporadisk. Jag umgås mest frekvent med A-K, men vet att jag, när som helst, kan ringa henne, Sofie eller Åsa, och att det inte behövs något kallpratande eller ursäkter för uteblivna samtal för att vi ska komma till väsentligheterna.

För vi är bästisar.

För alltid.

IMG_2803

Studenten vid Wargentinsskolan, Östersund, juni 1984. Anna-Karin, jag, Sofie och Åsa hängde ihop i ur och skur.

Go meat free – it’s Monday!

Strax efter jul såg jag och maken Netflix-dokumentären Forks over knives, och blev mer eller mindre vegetarianer över en natt. Mer i detalj om varför vi bestämde oss för att dra ner på alla sorters köttprodukter kan ni läsa i min krönika i Aftonbladet Söndag, men det som fascinerar mest är att många i bekantskapskretsen verkligen undrar vad vi äter. Egentligen.

Jag brukar svara: ”Allt som inte kan simma, krypa, gå eller har en mamma eller pappa, typ” (ett citat snott ur dokumentären). Skämt åsido: Att sno ihop maträtter baserade på varor från växtriket är faktiskt inte jättekrångligt. Det handlar mer om att göra en tankekullerbytta och öppna sinnet för annat än kombon biff, sås och potatis.

Och man behöver ju inte gå all in, för den som vill göra skillnad för sig själv och miljön, räcker det långt att haka på rörelsen Meat free Mondays.

Så byt ut köttfärsen mot linser till kvällens middag, för här har du världens enklaste recept. Smaklig spis!

IMG_6818

Byt färsen mot linser i bullarna. Mumsigt och bra för både miljö och kropp.

Erikas goda linsbollar (4 portioner)

Mina recept är inte helt vetenskapliga. Jag ”höftar fram” dem, så det är helt okej att ta både mer och mindre av ingredienserna. Våga smaka av och kör på känsla! 

Du behöver:

1 rödlök (hackad)

2 vitlöksklyftor, alt 1 solo vitlök (pressad) 

2 pkt röda linser (kokta)

4 soltorkade tomater i olja

2 msk tomatpuré

1 dl crème fraiche

1,5 dl havregryn

salt och vitpeppar

riven ost, smakrik, lagrad

Så gör du: Fräs rödlöken och vitlöken i lite olja, mixa (med stavmixer) med linserna, crème fraiche, soltorkade tomater och tomatpuré till en smet. Blanda i havregrynen (du kan behöva lite mer eller mindre, beroende på vilken konsistens du vill ha) och smaksätt med salt och peppar. Rulla till bollar, eller om smeten är lösare: Klicka ut på plåt (med bakplåtspapper), toppa med god lagrad riven ost (gärna Västerbotten), grädda i 30-40 min, 200 grader.

Servera med kokt ris (jag brukar använda Coops vildrismix) eller quinoa, och en sallad. Jag gillar att toppa med blåbär, mango eller jordgubbar, beroende på vad som finns i butik. Arlas gourmet crème fraiche smaksatt med saffran och tomat är också sjukt gott till. Smaklig spis!

Skärmavbild 2014-11-10 kl. 18.34.54

 

Skärmavbild 2014-11-10 kl. 14.44.53

Jag brukar få frågan om vilka linser jag använder. Jag gillar de här. De behöver inte kokas, utan jag bara sköljer dem i ett durkslag tills de slutar ”skumma” (ni kommer förstå vad jag menar).

Kuta mer – för din knopps skull

En sund själ i en sund kropp, sägs det. Och att vi alla mår bättre av att ränna runt i ett elljusspår än av att ligga framför tv:n och moffa chips, är väl inte en ”stoppa pressarna”-nyhet, direkt.

Du vet redan att regelbunden motion inte bara minskar ditt midjemått, utan också risken att du ska drabbas av högt blodtryck, hjärtinfarkt, bröst- och tjocktarmscancer, ledvärk och benskörhet, eller hur?

Men visste du att flåsiga fyspass även kan förebygga sjukdomar som Alzheimers? Jo, en brittisk studie från universitetet i Cambridge visar att medelålders människor som inte rör på sig regelbundet löper 82 procent större risk att bli dementa senare i livet.

82 procent! Rynkor bryr jag mig inte om, men är det något som jag gruvar mig för, är det att jag ska bli en ännu virrigare variant av mig själv.

Siffran blåser bort allt joggingmotstånd, även en dag som denna då luften är rå och molnen snuddar trätopparna. För jag vill inte bara ha en sund själ och kropp, utan också en fungerande knopp.

Även när jag är 95.

200259790-001

Det räcker med tre intensiva 20-minuterspass (som aerobics, löpning eller fotboll), eller fem halvtimmespromenader i veckan för att förebygga demens. Foto: David de Lossy/Thinkstock