Mat är en trixig drog att sluta med

Jag är en riktig sucker för viktminsknings-tv och ett av mina favoritprogram i kategorin är Extreme makeover weight loss, som sänds på TV4 play.

Det är enormt fascinerande att se hur extremöverviktiga människor rasar 50 – 100 kilo på ett år och får både hälsa och viljan att leva tillbaka.

Till sin hjälp har de den stentuffe (fast mycket vänlige) personlige tränaren Chris Powell som flyttar in, rensar kylskåpet från skräpmat och snabba kolhydrater och pushar dem fysiskt till bristningsgränsen.

När han lämnar sina protegéer efter ”fas 1” är det med orden: ”Lycka till och nu finns det inga ursäkter”.

Sannerligen. Inte nog med att varje deltagare fått ett lyxigt hemmagym installerat, Chris följer dem på avstånd via övervakningskameror och kontoutdrag på allt de handlar i snabbköpet.

Ändå faller många av dem i fuskfällan. Tar en drive in-burgare på vägen hem och väljer att smygäta godis i garaget istället för att plåga sig igenom en powerwalk.

Och det är inte så konstigt, för mat är en trixig drog att sluta med. Annat missbruk kan man ”bara” att lägga av med. Ingen behöver kokain eller sprit, men vi måste ju äta för att leva.

Kalorismusslet syns direkt vid nästa invägning och Chris tvingas banna sina bantare: ”The scales never lies”. För det är först när hjärnan är med i matchen – när tv-­deltagarna förstår att PT-polisen Powell är ett redskap, ingen genväg till drömvikten – som kiloraset tar riktig fart.

Skärmavbild 2015-04-14 kl. 12.00.49

Ashley Johnson var med i Extreme makeover weight loss under 2012. Foto: ABC

Skärmavbild 2015-04-14 kl. 12.02.04

Rekordbantaren Alex Respess fick ett helt nytt liv efter programmet. Foto: ABC

Nu är det ju en försvinnande liten del av befolkningen som har en Powell vid sin sida och tack och lov är det också en minoritet som har samma gigantiska övervikt att ta itu med som hans klienter. 

Icke desto mindre, de flesta av oss som försöker förändra vår livsstil har dagar, kanske veckor, då det är extra tungt att hålla i tränings- och kostrutinerna. Om detta har jag skrivit ett antal gånger, bland annat i det här inlägget där min egen superinspiratör Mårten Nylén, uttrycker sig så klokt. 

Det är också därför, tror jag, som så många följer må bra-bloggar (typ den här) och Instgramkonton med hälsofokus. För all pepp är bra pepp, inte sant?

Men själva jobbet, det måste vi alla göra själva.

Skärmavbild 2015-04-14 kl. 11.57.37

Att kicka en drogvana är nog så svårt. Ännu svårare är om fixen är mat. Vi kan ju inte sluta äta helt och hållet. Foto: Anna Tärnhuvud

 

 

 

 

En bra start är en god början

Det spöregnar på årets andra dag, ändå är jag smått euforisk över att vi äntligen har tippat över på rätt sida om årsskiftet. Jag vet att många tycker att januari och februari är tokigt tröga och trista månader, men för mig är november och december mycket jobbigare. Då är det mörkt, grått (om man inte bor i en snörik norrlandskommun) och galet mycket på jobbet. Allt, precis allt, ska ju vara ”klart” före jul.

Nu, däremot, trots att det bara gått drygt en vecka sedan vintersolståndet, är ljuset helt annorlunda. Vagt, visst, men lovande. Och ett helt nytt år ligger framför oss. Orört. Redo att fyllas med bra upplevelser.

Jag ger inga nyårslöften, men bestämde redan i somras för att bli snällare mot mig själv. Prioritera min egen hälsa, göra sådant som ger energi och tacka nej till det som suger kraft. Jag följer alltså flygvärdinnornas råd och sätter på min egen syrgasmask först. Om jag kan andas, ökar chanserna för att jag kan hjälpa andra.

Det borde vara en självklarhet, egentligen, men svårare än det låter. I år fyller jag 50 och fascineras dagligen över hur lång tid det tar att bli en hel person. Jag håller fortfarande på att vänja mig vid att sätta mig själv i främsta rummet – utan att få dåligt samvete. En av mina föresatser är att röra på mig minst två timmar om dagen och den vanligaste frågan jag får är: ”Hur hinner du?”.

Jo: På vardagarna stiger jag upp klockan 0600, är ute med hunden från 0630 till 0715 ungefär. Sedan springer jag cirka 45 minuter på lunchen, alternativt kör jag lika många minuter på gymmet efter jobbet.

Summa summarum: 1,5 timme. Resterande 30 minuter fylls av promenad till eller från jobbet och annan vardagsmotion. Det är inte kärnfysik. Två timmar i rörelse är inte mycket, särskilt när man tänker på att jag spenderar 22 av dygnets timmar i soffan, vid arbetsbordet, eller i sängen. Ju.

Under julledigheten fick jag inte in lika mycket träning som jag hade önskat. På åtta dagar lyckades jag komma ut på fyra löppass, men inget på gymmet. Ändå. Det är fyra fler pass än vid samma tid förra året, så jag försöker att fokusera på det, istället för den motion som inte blev av. Eller som den fantastiske inspiratören Mårten Nylén skulle ha uttryckt det (se mer av honom i det här TV4-inslaget):

– Det är ingen idé att försöka förändra gårdagen. Varje ny dag är en ny chans!

Om det skrev jag i det här inlägget från i november – då det var mörkt, grått – och galet mycket på jobbet. Nu har vi ett nytt år framför oss. Orört. Redo att fyllas med bra upplevelser.

Personligen ska jag dra på mig träningstajtsen och sticka till gymmet. Vad ska du göra?

185428127

Wiiii! Det är ingen idé att gräma sig över gårdagen. Varje dag är en ny chans. FOTO: Thinkstock.

 

 

 

Vikten av att inte släppa taget

Förra veckan var jag låg. Jag hade ryggskottskänning, vilket helt sänkte träningslusten. Dessutom var jag galet trött. Tänkte att det beror på årstiden och att det inte är så konstigt att man bara vill krypa till kojs direkt efter jobbet när det känns som att vi i Sverige lever inuti en stor svart sopsäck för tillfället.

En känsla som är välbefogad, då SMHI i går bekräftade att solen varit ovanligt osynlig under november. I Stockholm har den visat sig i två timmar de senaste veckorna, i Växjö bara en och i Borlänge tre. Kiruna, däremot, toppar listan med 36 timmar och närmar sig sitt rekord på 40 timmar. Grattis till er!

Möjligen kan min trötthet också ha berott på lite järnbrist. Vi äter ju väldigt lite kött i vår familj nu för tiden, och förutom att jag varit fullkomligt lealös har mina naglar börjat skiva sig, jag har kalla händer och fötter, och lider ofta av huvudvärk. Så sedan i lördags har jag tagit ett järntillskott per dag och voilà – redan i dag har jag varit mycket piggare. 

Dessutom hade jag förmånen att få träna med Mårten Nylén under eftermiddagen och som vanligt skuttade jag från passet, fullständigt utpumpad, men glad som en lärka. Att få pepp av honom är magiskt. Mårten är inte bara en fantastisk PT – han är klok också och när jag säger att jag är besviken på min egen prestation den senaste veckan, vänder han på det och undrar:

– Vad har du lyckats med?

– Jag har sprungit tre gånger.

– Det är ju fantastiskt!

– Men jag har inte tränat någon styrka. Alls. Det är dåligt, säger jag och pekar på mina, som jag tycker, försvagade armar.

– Det tar du igen, så här snabbt säger Mårten, knäpper med fingrarna och fortsätter:

– Misstaget som de flesta gör, är att de alltid jämför sig med när de presterade som bäst. Men det kan man inte. Det går upp och ner. Det viktiga är att inte ge upp och släppa taget.

Jag förstår vad han menar. Jag ser en ribbstol framför mig, där jag är på god väg upp till toppen. Plötsligt tappar jag greppet och hasar ner några ribbor. Där dinglar jag ett tag, tills jag hittar styrkan och börjar sega mig uppåt igen.

Just nu? Jag är inte uppe vid taket än. Men jag sitter inte heller på golvet. Jag hänger och dinglar.

Och jag tänker inte släppa taget.

IMG_7447

Mårten ingjuter hopp.

 

 

Hur korkad får man vara?

Ibland undrar jag hur jag är funtad. Jag köpte nya löparskor. På nätet. Föll för färgen (ceriserosa, vad annars?) och eftersom skorna var för de med pronerande löpsteg såg jag mig vara av den pronerande sorten. Så jag klickade hem dojorna, trots att mina förra skor hade varit helt neutrala och funkat finemang.

Redan efter första springturen fick jag ont i tår och knän, men gav jag mig? Icke. Jag körde på, tänkte ”det blir nog bättre”.

Tjenare.

Mårten Nylén, min magiske PT, skickade mig till Janne Forsman på Runner’s store. Janne (som för övrigt är född 1965, som jag, och därmed en lucious lad) är ortopedskotekniker och har 27 års erfarenhet av att fixa folks onda leder, och det räckte med några steg på löpbandet, för att han skulle konstatera:

– Du har ju ett perfekt steg. Helt neutralt. Hur tänkte du?

Ja. Hm. Inte alls. Faktiskt.

Tio minuter senare lämnade jag butiken med ett par splirrans nya Saucony Triumph och med Jannes ord ringande i öronen: ”Du har ju ett perfekt steg”.

Nu ska jag bara kuta Stockholm tunnel run på en helt perfekt tid också.

IMG_7337

Janne Forsman hittar du till och med december 2014 på Runner’s store, Regeringssgatan 26 i Stockholm. I januari börjar han jobba på Team Olmed i Solna. Jannes hemsida: http://www.jfotteknik.se

 

IMG_7336

Det blev herrmodellen av Saucony Triumph. De fanns inte i ceriserosa. Det får gå.

 

 

Allt är möjligt, bara viljan finns

Natten innan vi ska ses kan jag inte sova. Om det beror på att jag är spänd inför vårt möte, för att jag drack en dubbel espresso efter middagen eller på grund av att skollediga tonåringar har förvandlats till vampyrer och nattslamrar som fladdermöss på speed, vet jag inte. Bara att när klockan ringer 05.45 har jag sovit i, typ, tre timmar.

Ändå skuttar jag upp. Drar på mig träningstajtsen och kastar mig upp på cykeln. Trampar iväg, tokladdad. För jag ska få köra ett morgonpass med Mårten Nylén, en av Sveriges i särklass populäraste personliga tränare.

Det är han som peppade årets Biggest loser-vinnare, Hristos Adoniadis, att gå ner sanslösa 79 kilo på fyra och en halv månad. Det är också till honom som stjärnorna vänder sig när de behöver komma i toppform. Svenske hollywoodhunken Joel Kinnaman, till exempel, gymmar med Mårten så fort han är hemma i Stockholm. Det var även Mårten som fick rapparen Wyclef Jean i sann ”ninjaform” under fem höstveckor förra året och bland hans många kändisfans finns Jessica Almenäs, Darin, Marie Serneholt, Petter, Jasmin Kara, RedOne och Neneh Cherry – samt ett gäng andra celebriteter som han inte vill avslöja.

Jag rullar in på gymmet prick klockan sju och möts av en leende Mårten. Medan jag precis har gnuggat sömnkornen ur ögonen, har han redan varit i gång i drygt två timmar. Det vet jag, eftersom jag är en av hans 56 000 Instagramföljare och har sett inlägget han postade vid fem-rycket där han gör en spänstig kampsportspark ett par meter upp i luften.

Innan passet börjar frågar Mårten vilka mål jag har med min träning. Vill jag bli stark, snygg, få en superkropp, löpa ett lopp?
Eh, jo lite av allt, tack! Men det är väl inte att tänka på?
– Allt är möjligt, bara du vill, säger Mårten och tillägger:

– Och inte har så bråttom. Du vill ändra din livsstil, inte få en snabbfix. Hjärnan måste hänga med också.

Nu har jag tränat med Mårten (som för övrigt är 39 år och därmed kvalificerar sig som en ”hangaround”) sedan i juli. Om jag fått resultat? Absolut. Om jag löpt ett lopp? Jajemen, tog Tjejmilen på 65 minuter och ska kuta Tunnelloppet den 22 november, med ambitionen att vässa tiden något (om tårna håller, tant har lite ont i hallux valgusarna), men kanske viktigast av allt: Jag har inte bråttom. Jag låter saker ta tid och är snäll mot mig själv. Jag har, med Mårtens hjälp ”tweakat” mina vanor till det bättre, men har egentligen inga förbud. För, som Mårten säger:

– Det är inte vad du gör två dagar i veckan (äter godis, slappar på soffan, dricker ett par glas vin), som spelar roll. Det viktigaste är hur du lever de andra fem.

Halleluja!

Fortsättning följer.

IMG_6718

Jag är precis lika glad och peppad efter ett pass med Mårten som den här bilden antyder. Älskar boxning!

Ps. Om du är Plus-kund på Aftonbladet, får du ett toppenbra träningsschema, signerat av Mårten, om du klickar här.