”Vi ses i Disneyland” ska få ett syskon. Råmanuset till uppföljaren är inskickat till min agent Carina Deschamps och nu väntar jag. På att få börja peta, ändra, skruva, disponera om.

Slipa.

Förbättra och förfina.

Förgylla.

Efter att ha levt med ett manus i huvudet under ett drygt år och ägnat nästan varje ledig minut åt att vässa intrig och dialog är det tomt. Visserligen är det skönt att inte ha en ständig inre deadlinepress, men saknaden efter mina romankaraktärer och deras mer eller mindre skruvade liv är förvånansvärt stor.

Det har gått 25 dagar sedan jag satte punkt.

TJUGOFEM. LÅNGA. DAGAR.

En evighet i min värld. Jag som jobbar på kvällstidning är van vid att skriva ett mycket bestämt antal tecken och sedan få se dem i tryck inom några dagar.

Med böcker är det annorlunda. Så klart, jag fattar det.

Ändå. 

Jag längtar tills kapitlen är inbundna och står på hyllan hos Sveriges bokhandlare.

Hoppas ni gör det också.