Den har ett alldeles underbart omslag, min allra första bok. Superformgivaren Lotta Kühlhorn lyckades bildsätta berättelsen så på pricken. En kvinnas ansikte i speglad profil. Ena ansiktshalvan är i färg, och vänd mot en stjärnhimmel, den andra svart och bortvänd, som mot en okänd avgrund. Liv och död, hopp och sorg i en vacker symbios.

Just i dag är jag tokmallig.

Just i dag är jag kär.

I min bok.

I mig själv.

Och i Lotta Kühlhorn.

Måååååånga bilder blev det. Som det ska vara när man fotar en nyfödd. Inget konstigt med det.

Klockan 13.25 i dag, måndagen den 24 april 2017, kom det efterlängtade samtalet från min redaktör Clara Gustafsson: ”Den är här nu!” På frågan om hur vår lilla älskling mådde, försäkrade hon att alla sidor satt som de skulle, ingenting hade hamnat upp och ner och att hon var mer än nöjd.

Puh!

Själv kommer jag inte att kunna bläddra i min debutroman Vi ses i Disneyland förrän tidigast i morgon och det är nog inte förrän då jag fattar.

Fattar, på riktigt, att vem som helst kommer att kunna köpa, läsa och förfäras eller förtjusas av historien som jag burit på i många år, men som tog knappt 30 dagar att skriva när jag väl bestämde mig. (Nåja, i alla fall för att få ur mig ett råmanus som jag sedan vågade skicka in till förlag.)

Den 22 maj lämnar boken, enligt trovärdig källa (Norstedts), lagret för att levereras till butiker runt om i landet. Lagom till Kristi himmelfärdshelgen gissar jag att den finns i bokhandeln och då – äntligen –  kommer jag att få kvitto på vad ni läsare tycker, tänker och känner om min bebis.

Förhoppningsvis blir ni lika bedårade som jag och Clara.

Claras bildbevis på att min roman landat på Norstedts.

Ett av de här exemplaren är mitt, bara mitt!