Därför är du sömnlös vid fullmåne

Klockan är 03:34, jag ligger sömnlös utan att fatta varför, förrän jag slösurfar på sociala medier och görs uppmärksam på att det är natten mot fullmåne. Det är inte första gången det händer. Förra månaden var det likadant, jag var aptrött under kvällen, men när mitt vanliga sömntåg tuffade från stationen lämnades jag kvar på perrongen. Klarvaket utmattad. Och det kanske inte är så konstigt. Månens dragningskraft påverkar ju världshavens tidvatten, så varför inte oss människor också? Vi består, trots allt, till 60 procent av H2O.

Just vattenteorin håller inte professor Asta Pellinen Wannberg vid institutet för rymdfysik i Kiruna med om. Hon menar att månen hänger där den hänger och att dess gravitationskraft är konstant:

– Det enda som jag kan tänka mig är att sömnen störs av ljuset vid fullmåne. Annars tror jag mer att det beror på psykologiska faktorer, förväntar man sig dålig sömn vid fullmåne blir den alldeles säkert det, säger hon till svt.se.

Men Michael Smith, forskare vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, som studerat fenomenet, har konstaterat att hans försökspersoner sov ungefär 20 minuter kortare och hade svårare att somna vid fullmåne.

– Det tyder på att det kan finnas något slags inbyggd biologisk klocka som påverkas av månen, liknande den som styr vår dygnsrytm.

Enligt http://www.expressen.se visar vissa studier att det föds fler barn vid fullmåne och att människor i högre utsträckning också söker sig till sjukhus, vårdcentraler och psykmottagningar då gubben i månen är på fyllan. Och är det verkligen en slump att engelskans ord för ”galning” är ”lunatic”, efter det latinska ordet för måne – ”luna”?

Så om månen nu påverkar ebb, flod – så varför inte också vår psykiska hälsa? Tro vad du vill. Själv vet jag bara att jag blir komplett knäppknasig av sömnbrist och jag bävar inför natten, för då inträffar en alldeles särdeles spektakulär månhändelse. Den är inte bara full, utan också helröd: ”Blodmåne”, kallas det. Från klockan 02.10 och under fem timmar går det att se hur månen skiftar färg. Tydligast syns fenomenet tidigt på morgonen, mellan klockan 04.11 och 05.24. Då är månen som rödast. Händelsen är unik och har bara hänt fem gånger, enligt NASA: 1910, 1928, 1946, 1964 och 1982.

Om jag tänker ställa klockan? Nej.

Jag lär vara vaken ändå.

ThinkstockPhotos-470262082

I natt är månen inte bara full – den är blodig också. Foto: Thinkstock

Det blir sällan som man tänkt sig

Fyra dagar kvar. På fredag, den 18 september, infaller alltså Den Stora Dagen. Jag fyller 50. FEMTIO. Och nej, jag har fortfarande ingen åldersångest.

Men.

I den där toppkonditionen, som jag så fiffigt gav mig själv som utmaning för ett år sedan, är jag inte. Jag är faktiskt rejält otränad.

Min nedåtgående formkurva började i somras då jag fick en sugig muskelbristning i vaden. Hur jag ådrog mig den? Det kan du läsa här. Efter ett antal veckor, då jag mer eller mindre bara kunde hasa fram, drabbades jag av två elaka urinvägsinfektioner med pencillinkurer som följd och förra veckan blev jag tokförkyld. Så nej, den där ambitionen om att vara i mitt livs form på fredag, den blev inte ens en tummetott.

Lite sur är jag, och nog har tanken slagit mig att det är min kaxiga ”fcking fabulous”-attityd som straffar sig, men oavsett: Det ju bara att gilla läget. Min situation är, om något, ett i-landsproblem. Det är inte ett enda dugg synd om mig. Egentligen.

För själva bemärkelsedagen firar jag med familjen i London. Vi checkar in på ett lyxigt hotell och jag har köpt ett par splirrans nya Nike free run, så att jag ska kunna knata runt stan på fjäderlätta fötter.

Dessutom har ju inte min hälsosatsning något bäst före-datum, tvärtom. Det är det ju bara att fortsätta där muskelbristningen och sjukdomseländena satte stopp. Lever jag lika länge som mina förfäder, har jag minst 40 år kvar att hurta på.

What’s the hurry, liksom?

IMG_0308

Pillerpolare. Dök in på Apoteket i lördags och laddade upp med de här. Faktum är att dagen därpå vaknade jag betydligt osnorigare.

Skärmavbild 2015-09-14 kl. 16.59.26

Skokompisar. De här godingarna hoppas jag ska hålla mig skavsårsfri i London. Foto: Sportamore.

 

 

Innan ni bjuder mig på middag … 

Före en bjudning frågar jag alltid: ”Är ni allergiska mot något eller finns det något ni absolut inte tycker om att äta?”.

Undringen är inte Einstein-smart direkt, men garanterar att kvällen inte ska fallera på grund av att en, eller flera av gästerna, petar bort valda delar av måltiden.

Jag är själv är glutenintolerant och har vid flertal tillfällen missat att påpeka detta i förväg. Det gör mig inget, jag är van vid att skippa pastan, brödet eller den mjölredda såsen. Däremot generar det värden/värdinnan, oavsett hur mycket jag bedyrar att fadäsen är min, inte deras.

Andra matkänsliga individer är förmodligen bättre än jag på att informera om sina allergier, men de flesta är alltför artiga för att outa ingredienser som får dem att känna avsmak. Det är därför jag alltid förekommer, så att jag inte baserar en hel middag på en gästs hatingrediens.

Mina kolleger Kristofer och Gunilla, till exempel, skulle få spunk om de blev serverade chèvre chaud, eftersom getost i alla dess former får deras smaklökar att vilja begå harakiri. Det råkar jag känna till, eftersom en hätsk ”för eller emot chèvre”-debatt drar igång på redaktionen så fort någon näns säga ”bä”.

En annan kompis är inte bara minst lika ondsint inställd till den franska delikatessen, han fullkomligt hatar bläckfisk också. Passionerat.

Det hade jag aldrig vetat om jag inte frågat, och vår senaste tête à tête hade blivit en intressant sittning om jag hade haft calamari fritti på middagsmeny. Hade han smygspottat ut tentaklerna i servetten, eller artigt svalt och kastat upp i toan, månne?

Nu till alla er som planerar att laga middag till mig: Jag äter allt – utom gluten, konserverade fiskbullar, orm och ål. Vill ni göra mig riktigt lycklig, så bakar ni glutenfritt bröd. Gärna baguette, eftersom jag snudd på aldrig får njuta av riktigt frasiga frallor.

À bien tôt!

160995639

Mums! Eftersom jag är glutenintolerant kan jag sällan avnjuta riktigt pinfärskt bröd. Om det inte är bakat på glutenfria mjölsorter, förstås. FOTO: Thinkstock.

Gå en mil i Books skor – innan du dömer

Hon har ”talat ut” om sitt sexliv, opererat brösten i tv och frispråkigt berättat om allt från dödsfall i familjen till magsäcksförminskningar. En googling på ”Anna Book” resulterar i 215 000 träffar på 0,25 sekunder.

Imponerande, men inte särskilt konstigt. För hon väcker känslor, fru Book Toledano, inte minst när det gäller kampen mot de så envisa extrakilona. Så sent som i januari inträffade en incident på Instagram, som sedan gick att följa under #annabookgate på Twitter.

Att redogöra i detalj om hela förloppet, skulle ta resten av dagen, men i korthet: Anna gick i taket då en av hennes Insta-följare raljerade om Books eventuella alkoholkonsumtion, eftersom Anna hade lagt ut ett glas med något som såg ut att vara rödvin på en av sina så kallade ”foodstagram”-bilder. Anna replikerade chockerande skarpt, snudd på rättshaveristisk, något som fick cirka 400 av hennes följare att rasa i kommentarsfältet.

Att Book överreagerade är en underdrift, men som min brittiska svärmor brukar säga: ”Walk a mile in my shoes”. Fritt översatt: ”Du har ingen aning om vilka skavsår jag har, så var inte så fördömande”.

Nu vet vi alla vad som har skavt hos Anna i större delen av hennes vuxna liv. Övervikten. Visst, hon har själv valt att vara öppen med sin problematik, så hon bör lägga band på sin lättkränkthet på sociala medier. Men jag har i alla fall lättare att förstå henne när jag läser att människor har kallat henne ”fet som en gris” och att hon inte ens vågar låna toan på Mc Donalds av rädsla för ryktesspridning om att hon moffar i sig snabbmat.

– Folk tror att jag äter pizza varje dag, säger hon i Hanna Radtkes intervju i senaste Aftonbladet Söndag.

Inget kunde vara mer fel. För med hjälp av Biggest loser-fenomenet Hristos Adonianis, gör hon nu extremt sunda mat- och motionsval. Hristos hjälper henne att toppa formen, dels för att hon ska springa Tjejmilen i september, dels för att hon siktar på finalplats i Let’s dance jubileums­program som går i luften den här veckan.

IMG_8849

Toppar formen. Hristos Adonianis vann inte bara Biggest loser 2014, utan även Felicia Books hjärta. Nu tränar Anna med sin blivande svärson och menar att han är en av få som, på riktigt, kan relatera till hennes viktsituation. Ur senaste Aftonbladet Söndag (i butik till och med 9/5).

Förra gången Anna Book dansade i tv var 2006. Då blev hon omåttligt poppis och knep en imponerande silvermedalj.

Själv önskar jag henne stort lycka till. Med dansen, löpningen – och med allt som skaver.

 

Mat är en trixig drog att sluta med

Jag är en riktig sucker för viktminsknings-tv och ett av mina favoritprogram i kategorin är Extreme makeover weight loss, som sänds på TV4 play.

Det är enormt fascinerande att se hur extremöverviktiga människor rasar 50 – 100 kilo på ett år och får både hälsa och viljan att leva tillbaka.

Till sin hjälp har de den stentuffe (fast mycket vänlige) personlige tränaren Chris Powell som flyttar in, rensar kylskåpet från skräpmat och snabba kolhydrater och pushar dem fysiskt till bristningsgränsen.

När han lämnar sina protegéer efter ”fas 1” är det med orden: ”Lycka till och nu finns det inga ursäkter”.

Sannerligen. Inte nog med att varje deltagare fått ett lyxigt hemmagym installerat, Chris följer dem på avstånd via övervakningskameror och kontoutdrag på allt de handlar i snabbköpet.

Ändå faller många av dem i fuskfällan. Tar en drive in-burgare på vägen hem och väljer att smygäta godis i garaget istället för att plåga sig igenom en powerwalk.

Och det är inte så konstigt, för mat är en trixig drog att sluta med. Annat missbruk kan man ”bara” att lägga av med. Ingen behöver kokain eller sprit, men vi måste ju äta för att leva.

Kalorismusslet syns direkt vid nästa invägning och Chris tvingas banna sina bantare: ”The scales never lies”. För det är först när hjärnan är med i matchen – när tv-­deltagarna förstår att PT-polisen Powell är ett redskap, ingen genväg till drömvikten – som kiloraset tar riktig fart.

Skärmavbild 2015-04-14 kl. 12.00.49

Ashley Johnson var med i Extreme makeover weight loss under 2012. Foto: ABC

Skärmavbild 2015-04-14 kl. 12.02.04

Rekordbantaren Alex Respess fick ett helt nytt liv efter programmet. Foto: ABC

Nu är det ju en försvinnande liten del av befolkningen som har en Powell vid sin sida och tack och lov är det också en minoritet som har samma gigantiska övervikt att ta itu med som hans klienter. 

Icke desto mindre, de flesta av oss som försöker förändra vår livsstil har dagar, kanske veckor, då det är extra tungt att hålla i tränings- och kostrutinerna. Om detta har jag skrivit ett antal gånger, bland annat i det här inlägget där min egen superinspiratör Mårten Nylén, uttrycker sig så klokt. 

Det är också därför, tror jag, som så många följer må bra-bloggar (typ den här) och Instgramkonton med hälsofokus. För all pepp är bra pepp, inte sant?

Men själva jobbet, det måste vi alla göra själva.

Skärmavbild 2015-04-14 kl. 11.57.37

Att kicka en drogvana är nog så svårt. Ännu svårare är om fixen är mat. Vi kan ju inte sluta äta helt och hållet. Foto: Anna Tärnhuvud

 

 

 

 

Nej, jag tränar inte för mycket

ThinkstockPhotos-459097117

Foto: Thinkstock.

Vi har inte setts på sex månader, nu har vi lunchdejt och så fort min väninna får syn på mig utbrister hon: ”Men GUD, vad du TRÄNAR!”. Utropet följs av: ”HUR har du TID?” och: ”Det kan inte vara BRA att hålla på så där”.

Eftersom hon följer mig på Facebook och Instagram, är hon väl insatt i mina förehavanden, och kan inte låta bli att syna mig uppifrån och ner. När hon kan konstatera att jag inte blivit Twiggy-tunn, utan har ungefär samma figur som senast vi sågs, slappnar hon av en smula.

– Men vad har du som MÅL? frågar hon lite senare när vi hugger in på den inkokta laxen.
– Pja, att må bra, svarar jag.
– Hur då? På vilket sätt? Vill du gå ner i vikt, liksom?

Nej, inte nödvändigtvis. förklarar jag. Snarare vill jag hålla vikten, eftersom just det har varit lite klurigt de senaste åren, på grund av en underfungerande sköldkörtel och trilskande kvinnohormoner.

– Fast du håller ju på att bli helt besatt, eller hur? envisas hon i en lite taggigare ton och det är tydligt att min motionsmängd provocerar, något som jag har märkt även hos andra i bekantskapskretsen.

Ännu en gång får jag förklara mig, sätta mina work out-vanor i rätt proportion. Jag berättar att jag försöker röra mig två timmar, fem dagar i veckan. All rörelse räknas, det må vara promenader, gym- eller löppass. Dygnet har ju 24 timmar, så i 22 av dem sitter jag framför jobbdatorn, i tv-soffan eller sover. I det perspektivet är det inte särskilt mycket att vika 120 minuter då och då åt hälsan. Väninnan hummar medhåll innan hon undrar:

– Men, vad har du för deadline?

Det är då jag inser. Jag har ingen. Resan är målet. Min nya livsstil är visserligen sprungen ur en önskan att vara i hyfsad form när jag fyller 50 i höst, så mitt projekt hade en början, men har inget slut. För det är ju inte så att jag på min 50-årsdag den 18 september, kommer att utbrista: Färdig!

Nej, jag kommer att hålla i gång så gott jag kan, så länge jag lever.

Snacka om deadline.

IMG_8175

Min nya livsstil är inte en quick fix, utan en förändring som jag vill hålla i livet ut.

 Read the English version here.

 

Älskade bönor!

Eftersom min familj numera äter mest vegetarisk mat, gäller det att se till att vi alla får i oss tillräckligt med protein. Så att hitta på recept som baseras på linsor och bönor är en ständig utmaning.

Det här är en supergod böngratäng som är lika enkel som snabb att göra.

Du behöver (till en form som är cirka 20 x 30 cm):
2 pkt blandade bönor (jag använder Zetas 380 g/pkt)
1 gul lök, hackad
1 solo vitlök, eller 2 stora klyftor
1 pkt kokosgrädde, 250 ml (alt 2 dl vispgrädde)
2 tsk fiberhusk
3 msk havre- eller bovetemjöl
1 pkt majs (Go green, 280 g)
1 pkt gröna ärtor (Go green, 280 g)
Salt och vitpeppar
2,5 dl smakrik ost, riven

Så gör du: 
Skölj bönorna i durkslag tills de slutat skumma, mixa med stavmixer tillsammans med lök, vitlök och kokosgrädde (eller grädde) till en smet (behöver inte vara helt slät). Blanda i husk och bovetemjöl, majs och gröna ärtor. Smaksätt med salt och peppar. Olja en gratängform och bred ut smeten. Toppa med riven ost. Gratinera i 200 gr, cirka 45 minuter.

Lycka till!

ThinkstockPhotos-464832687

Linser och bönor är en fenomenal proteinkälla. Visste du att bruna bönor innehåller nästan lika mycket protein (19 g/100 g) som rostbiff (22 g/100 g) och lax (21 g/100 g)?

Grönsaksburgare – gott & nyttigt

IMG_8308

Tyvärr hann jag inte baka brödet också, utan fuskade med Frias glutenfria hamburgerbröd.

De här burgarna, eller biffarna, är supersmarriga. Jag fick inspiration av boken Green kitchen travels, men har tweakat det receptet lite. Varsågoda!

4 morötter, rivna
1 zucchini, riven
200 g halloumiost, riven
2 ägg
1 solo vitlök, pressad (eller 2 klyftor)
2 tsk fiberhusk
2 dl havregryn
2 msk havremjöl
1,5 tsk salt
2 msk pumpafrön
Sesamfrön, på ett fat
Kokosolja att steka i

Blanda alla ingredienser utom sesamfrön och olja. Forma biffar med händerna (det är lite kladdigt) vänd i sesamfrön och stek tills gyllenbruna.
Servera som vanliga burgare med bröd, sallad, tomat och någon god bearnaisessås, hamburgerdressing, eller mangoraja. Jag blandade bostongurka med lätt-crème fraiche och det blev urgott. Toppa med alfa alfa-groddar.

IMG_8313

Det blir rätt många burgare, runt 12 stycken. Det går så klart att servera med en god potatisgratäng och/eller sallad om man inte vill lägga dem i bröd.

 

Use it, or lose it!

Det började som en ruggig känsla i kroppen, men jag hävdade bestämt: ”Det är bara en lågintensiv förkylning, den är på sluttampen”.

Efter fem dagar kroknade jag och hade gjort det mest förbjudna: Tryckt i mig Treo och Alvedon, gått på som vanligt (minus träning – hostade för mycket), under en arbetsvecka, vilket resulterade i att jag till slut segnade ner i sängen.

Jag är nämligen fast övertygad om att du bör lyssna på kroppens allra första sjuksignaler. Stannar du hemma från dag ett, blir du frisk fortare. Nu gjorde jag tvärtom. Tryckte undan symtomen, förvissad om att jag som var så stark, så vältränad, inte var sjuk. Inte på riktigt.

Nåväl. I går – exakt 14 dagar efter senaste träningspasset – var jag tillräckligt kry för att kunna knata till gymmet. Det märkliga var att på två ynka veckor hade min självbild förändrats fundamentalt. Från att se mig som en person som tränar varje dag, till att tänka att jag nog inte kan, inte pallar. Min hjärna gjorde mig till och med osäker på vad jag skulle packa i träningsväskan. Hade jag med mig allt? Hänglås, dojor, pluppen till dörren? Vattenflaskan, var förvarade jag den? Och vilka tajts och tränings-bh föredrar jag nu igen?

Hur knäppt som helst. Mitt motstånd hade vuxit till ett monster, som jag tvingades resonera med: ”Är jag verkligen tillräckligt frisk? Kommer jag att orka? Kanske blir förkylningen värre?”.

Det blev ingen work out som går till historien, direkt. Jag sprang en kvart i medeltempo på bandet, fortsatte med benböj, utfall, bänkpress, rodd och situps. Trots att jag knappt blev svettig, var det fullständigt tillräckligt för mig. Det fanns inte en chans att jag skulle kunna pressa mig, eller maxa vikter och repetitioner.

IMG_8239

Situps under protest.

Och det var nog tur, för i dag har jag värre träningsvärk än på många månader, så i dag har jag vilat, men i morgon ska jag upp i sadeln igen. Jag saknar säkerligen motivation och lust även då, men vill få in vanan igen, så att träningen blir lika självklar som tandborstning – för, det är så sant, så sant: Use it or lose it!

Aldrig har jag förstått det uttrycket bättre än nu.

177549479

Det kan vara motigt att hitta motivationen. Foto: Thinkstock.

 

Så hur ”extremfit” är jag nu då?

I fredags var det avslutningXtremfits bootcamp. Vi började med att göra samma fystest som vi gjorde för fyra veckor sedan. Ni som har läst om mitt första möte med Mr Xtremfit, Romeo Sundin, vet att mitt främsta mål var att kunna göra en godkänd armhävning (på tå, med haka och bröstkorg i golvet – ingen halvmesyr, alltså).

Jag gjorde två. En förbättring på hela 200 procent! Övriga framsteg ser ni på protokollet här nedan, vissa mer modesta än andra. Jägarvilan får jag jobba på, helt klart.

IMG_8131

Utveckling. Vissa övningar kräver mer input än andra …

Om jag är nöjd?

Absolut, men också rejält frustrerad över att det är så otippat tungt att göra korrekta armhävningar. Hur svårt kan det vara? Visst, många kvinnor upplever samma problem som jag, men nu har jag gett mig fanken på att bli armstarkare. Det är något väldigt förnedrande över att inte orka lyfta sin egen kropp, och mitt nästa mål är att fixa tio stycken. I söndags tog jag hjälp av maken på gymmet. Han lyckades få mig att maxa bänkpress, rodd, dips och chins. Efteråt skakade armar och händer, men det gjorde bara att jag kände mig jättetaggad.

IMG_8143

Med maken som PT. Inte dumt alls.

Men. Den här veckan måste jag ta det lugnt. Dels på grund av en lågintensiv förkylning som sänker mig, dels för att jag opererade bort ytterligare ett födelsemärke i går. I december skrev jag om min hudcancer, som upptäcktes för ganska precis ett år sedan. Jag tog bort två fläckar då, varav den ena var malign och den andra helt ofarlig. Däremot har nu den ”ofarliga” börjat växa tillbaka, vilket fick min hudläkare att ta bort den direkt, för att få den analyserad. Utifall att. Den är förmodligen inte farlig, jag är inte orolig, bara irriterad över att inte få träna högintensivt förrän stygnen tagits bort.

Då kommer jag att hänga i lokalen på Kungsholmen minst tre gånger i veckan, är planen, och om jag får vara frisk, hoppas jag ha nått mitt mål på tio push ups inom en rimlig framtid.

IMG_8132

Efter fystestet i fredags fick vi rookies testa träningen som medlemmar ägnar sig åt. Hm.

Under viloperioden passar jag därför på att göra en så kallad ”tredagars-cleanse” med kallpressade grönsaks- och fruktjuicer från svenska Juica. Inspirationen har jag fått av detoxproffset och branschkollegan Charlotta Flinkenberg, vars Facebook- och Instagramstatusar var anledningen till att jag blev sugen på att anmäla mig till Xtremefit också. Fortsätt att peppa oss andra, Charlotta!

IMG_8154

Juica levererar till dörren och den här laddningen, gånger tre, fick jag hem i går kväll. Jag kör varianten ”Mjukstart”, för oss som inte ”cleansat” förut.

Hur det går med fastan ska jag be att få återkomma till, men just nu, halvvägs igenom dag ett, rätt så bra.

Skål!

IMG_8159

Första sippen i morse smakade rejält. Lite syrligt och med en häftig kick av ingefära. Fick mig att vakna till, kan man säga. Mums!