Anna-Karin, Sofie, Åsa och jag. En otippad kvartett som hängde ihop. Jämt. Vi var alla fyra ljusblonda (Anna-Karin och Sofie såg dessutom snudd på klonade ut med sina välfönade pagefrisyrer, knivskarpa luggar och fäbless för kinaskor), men där tog likheterna slut.

Hur just vi blev ”best friends forever” är för mig en gåta, men från det att vi började i fröken Karin Öbergs klass 4c var vi en oskiljaktig fyrklöver som högaktningsfullt struntade i vad alla andra tyckte om oss.

Vi betraktades säkerligen som töntar av våra skolkamrater, vi som i högstadiet vägrade mascara och inte förstod vitsen med att hänga vid Tempomuren i centrala Östersund på helgerna i hopp om att få smaka hembränt.

Nej, vi tillbringade helgerna med näsan i Carl Butlers kokbok eller knatandes uppför en jämtländsk fjälltopp. Och under tiden följde vi varandras utveckling från tioåriga småtjejer, via första (andra och tredje) kärlekar, tågluffar och skoldanser, till nybakade 19-åriga studenter.

Den trygghet jag upplevde i vår lilla grupp under mina jobbigaste barn- och ungdomsår är svår att sätta ord på, men jag skulle önska att den fick upplevas av varje vilsen unge. Vi fyller alla 50 nästa år, men i varandras ögon är vi fortfarande tonåringar.

I dag är vår kontakt sporadisk. Jag umgås mest frekvent med A-K, men vet att jag, när som helst, kan ringa henne, Sofie eller Åsa, och att det inte behövs något kallpratande eller ursäkter för uteblivna samtal för att vi ska komma till väsentligheterna.

För vi är bästisar.

För alltid.

Studenten vid Wargentinsskolan, Östersund, juni 1984. Anna-Karin, jag, Sofie och Åsa hängde ihop i ur och skur.