Den 27 september 2012 twittrade jag: ”Tillbringat 75 minuter i Tantolundens lergropar. Kånkat omkring på stridskamrat i form av Sture, 90 kilo. Jag är vid liv. Knappt. #älskanmt”.
Jag var helt frälst i ”extremträningen” Nordic military training (NMT) och har journaliskollegan Hillevi Wahl att tacka för det.
För när Hillevi själv var tämligen ny som NMT:are, missionerade hon ivrigt om träningsformen i sina Facebookstatusar och skrev till och med en bok, Extremt kul – du kan du vill du törs! (Kalla kulor förlag), om sin egen förvandling från ”soffpotatis till GI Jane”. När den landade i mitt postfack, sträckläste jag den på ett par dagar och blev oerhört sugen att testa.
Hillevi har skrivit sammanlagt elva böcker.
På prova på-dagen (75 minuter av blodsmak och hög puls, mixat med mjölksyra och lyckoendorfiner) blev jag för första gången bekant med ”jägarmarsch, ”björngång”, ”burpees” och insåg att ”jägarvila” har mycket lite gemensamt med ”paus”.
Det var inte bara grym träning, det var extremt kul också, precis som Hillevi lovar i sin bok och (det tuffa namnet till trots), oerhört tillåtande. Inom NMT praktiseras parollen: ALLA SKA MED – de flesta övningar bygger på samarbete och man hjälper alltid trötta kamrater att ta sig både över och under alla möjliga sorters hinder. Det är vackert, tryggt och inspirerande.
Lerig och lycklig! Efter ett NMT-pass flödar lyckoendorfinerna.
Under ett år körde jag två tuffa pass i veckan. I snöstorm, slask och 15 minusgrader. Jag har fortfarande en NMT-väst i garderoben, eftersom jag tänker att jag nog ska börja igen. Anledningen till att jag slutade kräla i lera, göra kullerbyttor och stå i plankan i ur och skur stavas ”Damkören Salvia”. Våra träningstider krockar dessvärre och det är svårare att byta körkamrater än att hitta alternativa sätt att svettas på.
Men min NMT-längtan finns kvar och är du sugen på att testa, så sladda in på NMT:s hemsida. Träningsformen finns numera på många ställen i landet och det går alltid att få komma på ett gratis prova på-pass.
Tillbaka till Hillevi. Hon, liksom jag, fyller 50 nästa år och hon har också lovat sig själv någonting: Att springa 50 lopp på lika många veckor.
Hur kom du på idén?
– Jag är inte en sådan där som gillar kalas, men jag ville fira min 50-åriga kropp på något sätt. När jag var ute och gick Roslagsleden i somras kom jag på det: Jag springer 50 lopp för att fira min underbara fantastiska kropp. För det är banne mig ingen självklarhet att man ska kunna springa och skutta när man är 50.
Så hur går det?
– Jo tack, det går bra. Jag hann springa mitt 13:e lopp, Tjurruset, innan ”kräkan” och alla andra höstsjukor tog över. Men snart är det dags för Stockholm tunnel run och Stockholm winter run. Och däremellan hoppas jag hitta lite sköna pannlampelopp i närområdet, eller det heter egentligen reflexbana. Man springer i becksvart skog med pannlampa på små pyttestigar och söker efter reflexer som någon sprayat på en sten eller träd.
Varför springer du så mycket?
– För att jag kan! Jag gick i 45 år och var fullkomligt övertygad om att jag inte kunde springa. Det var som en av de där sanningarna man bara vet om sig själv. Jag var 45 när jag började med Nordic military training, och där trodde instruktörerna tvärtom. De var fullkomligt övertygade om att jag kunde. Då glömde jag på något magiskt sätt att jag inte kunde springa. I början var det inte långt – kanske 100 meter. Och det var inte snyggt och det gick inte fort. Men jag sprang! Och kunde jag springa 100 meter så kanske jag kunde springa 200 meter, och kunde jag springa 200 meter kanske jag kunde springa 300 meter … Efter tre månader med militärträningen sprang jag mitt första lopp! Fem kilometer, och jag fick mitt livs första medalj. Det kändes som ett OS-guld! Nu är jag en sådan där som springer fjällmaraton som Björkliden Artic Mountain Marathon med full packning på ryggen, tre mil, fågelvägen! Och halvmaraton och Tjurruset och Tjejmilen, ja du ser ju. Jag som trodde att jag inte kunde springa …
Hur hinner du?
– Ha ha. Tänk, den frågan får jag alltid. När det gäller allt. Som att skriva elva böcker på tio år (plus alla e-böcker). Jag är bra på att prioritera, göra en sak i taget. Vara i nuet. Fokusera min kraft. Det är viktigt. Att kunna njuta av stunden, att kunna vila i sina segrar, det ger kraft och blir som en språngbräda mot nya utmaningar. Och framför allt vågar jag misslyckas.
Hur ser du på åldrande?
– Det är en fullkomligt naturlig och vacker del av livet. Jag är vansinnigt stolt över varenda rynka jag har.
Om du stötte på ditt 25-åriga jag, vad skulle du säga henne?
– Du kommer att hitta någon att älska, du kommer att få tre fantastiska barn, du kommer att få allt du drömt om och mer därtill. Allt kommer att falla på plats, allt kommer att bli bra.
Vad ser du i kristallkulan? Vad gör du om 20 år?
– Skriver en massa deckare, springer omkring och brottas i skogen med mina militärträningskompisar, har tre vuxna barn och, hoppas hoppas, kanske ett barnbarn? Jag kommer att bli världens coolaste farmor och mormor, jag bara vet det.
Författare, journalist, föreläsare – och inspiratör, vill jag tillägga. Hillevi Wahl kan konsten att peppa andra. Foto: Juliana Wiklund/morethanwords
PERSONFAKTA
Namn: Hillevi Wahl.
Ålder: 49 år (Lucious lady).
Familj: Gift med Gunnar, Elliot 11, Movitz 9 och Lykke 6. Plus en jakthund som lyssnar till namnet Vivi när hon känner för det.
Bor: På Kungsholmen i Stockholm och har ett sommarhus i Roslagen – min oas!
Gör: Journalist, författare och föreläsare.
Även i boken ”Våga! Allt sitter i huvudet”, beskriver Hillevi hur träningen har förändrat hennes liv.
Erika Scott 