Det hade gått fem år sedan flodvågskatastrofen när vi möttes under en pressresa till Tunisien 2009. Lottie Knutson var med som Fritidsresors presschef, jag jobbade för tidningen Amelia och skulle skriva resereportage om Frittes nya badhotellskoncept ”Splash”.

Att jag var starstruck är en underdrift. Efter hennes hjälteinsats under tsunamin 2004, snudd på idoliserade jag Lottie Knutson, vilket jag outade i den här krönikan i Aftonbladet Söndag för ett tag sedan.

Därför var jag lite spänd inför resan. Jag ville inte bli besviken. Upptäcka att hon var ignorant, självupptagen och dryg, istället för så där varm, inkännande och skarpsynt, som hon framstått när hela Sverige var i kris.

Till min lättnad var hon exakt lika chosefri som jag hade föreställt mig och trots att hennes uppdrag var att sälja sitt bolags förträfflighet till mig och de andra resejournalisterna, kändes hennes engagemang aldrig kladdigt eller påklistrat. Jag upplevde att hon var äkta och att hon var helt och hållet sig själv, utan att tulla på sin integritet, en nog så svår balansakt. Det var förmodligen en korrekt analys eftersom, som hon uttrycker det i Aftonbladet Söndags intervju: ”Jag har en besvärande oförmåga att förställa mig”.

Fortfarande, fem år efter den där veckan i Tunisien, fortsätter Lottie Knutson att vara en av mina främsta förebilder. Hon besitter ett alldeles särskilt sorts mod, hon törs sticka ut hakan och vara obekväm. Nu har hon dessutom vågat säga upp sig från toppjobbet som informationsdirektör på Fritidsresor efter drygt 15 år i koncernen, trots att hon är tveksam till att någon kommer att erbjuda henne en ny anställning, eftersom hon är ”alldeles för bråkig”.

Innan beslutet landade hade hon varit tjänstledig för att skriva boken ”Nödrop – när krisen kommer” (Albert Bonnier förlag), som föddes ur hennes erfarenheter från Gottrörakraschen 1991, (då Lottie jobbade på SAS och var den som tog emot det första larmsamtalet från Arlanda), tsunamin 2004 och askmolnet från den isländska vulkanen Eyjafjallajökull 2010.

Men boken, som publicerades tidigare i höstas, handlar inte bara om de stora incidenterna, utan om all sorts krishantering. Lottie Knutson menar att kriser kräver ett tydligt, nästan militäriskt ledarskap, samtidigt som man måste kunna erkänna: ”Vi vet för lite, men just nu gäller det här, vi kan ändra om det framkommer mer fakta”.

Hon delar också med sig av insikten att de inte är de gigantiska katastroferna som knäcker oss, för då är vi ”rätt hyggliga mot varandra”, utan det är de lågintensiva kriserna, utanförskap och mobbning, som är värst och svårast att hantera.

Varför är det så?

– För att det år då vi går på varandra. Under en stor olycka kavlar vi upp ärmarna och hugger i. Men i en nedbemanningssituation, till exempel, blir vi ofta osäkra och destruktiva, som råttor i en bur. Tyvärr är många chefer alltför ängsliga och vågar inte fatta obekväma beslut. De har ju en medarbetarundersökning att ta tänka på …

Du har ju precis sagt upp dig, var 50-årsdagen en sorts vattendelare för dig? 

– Ja, plus att jag skrev en hel bok om mod, då måste jag ju våga gå vidare, utmana mig själv igen och min nyfikenhet. 50 år är ju ingen ålder, det spelar ingen som helst roll hur gammal man är enligt kalendern, det är först när man har slutat vara nyfiken som man är gammal.

Om du skulle träffa på ditt 25-åriga jag, vad skulle du vilja säga till henne?

– Eftersom jag verkligen njöt av livet, jag umgicks med vänner, fikade, läste böcker och gick på teater, så skulle jag säga: ”Gud, vad bra att du utnyttjar din tid så bra! Fortsätt med det, för när du får barn, kommer du inte öppna en bok på 15 år.”

Vad ser du i kristallkulan? Vad gör du om 20 år?

– Då har jag förhopningsvis några barnbarn, jag reser mycket och är ännu mer nyfiken.

PERSONFAKTA

Namn: Lottie Knutson.

Ålder: 50 år (Lucious lady).

Familj: Gift med Mats, barnen Mikaela, 22, Mattias, 20, Linn, 12 och Elias, 8.

Bor: I Nacka.

Gör: Styrelseproffs, skribent, föreläsare.