Läkaren är så burdust ärlig att jag blir full i skratt, trots att hennes ord borde göra mig livrädd:

– Den där ser JÄVLIGT illa ut!

”Den” är ett födelsemärke som sitter precis till vänster om min ryggrad och som jag, av förklarliga skäl, inte har haft koll på.

Det har däremot min man, Dan. I drygt ett år har han, vid flertal tillfällen, bett mig få den bedömd av en specialist. Men trots Dans tjat har jag ignorerat den.

Ni vet hur det är. Det är alltid lite för mycket på jobbet, och cancer drabbar inte mig. Väl?

Specialisten kikar en gång till i förstoringsglaset, hummar och slår fast att märket ska bort. I dag. Hon gör en anteckning i journalen och jag hinner se orden: Dubbel förtur.

Dubbel.

Förtur.

Jag klär på mig, småchockad och brydd. Att få veta att fläcken, som jag haft, typ, jämt, kan vara cancerogen, är inget jag har förberett mig på. Jag har pallrat mig till Södermalms läkarhus för att få höra: ”Den är stor, svart och ojämn, men inget att oroa sig för”.

Det får jag alltså inte. Jag åker till jobbet och vid lunch ringer läkaren och säger att hon har en kirurg, beredd att operera på övertid, så kan jag komma tillbaka klockan 16?

Efter 19 dagars väntan får jag analyssvaret. Den bortskurna hudslamsan är mycket riktigt malign, men cancern har inte hunnit sprida sig. Jag behöver varken strålning eller cellgifter, men kommer att kallas igen inom en snar framtid eftersom kirurgen vill skära bort ytterligare en centimeter runt ärret ”för säkerhets skull”.

Allt det där hände i januari, alltså för snart ett år sedan. Sedan dess har jag varit på specialkoll två gånger, nu senast strax före jul. På sätt och vis är jag tacksam för mitt maligna märke, för nu har min läkare fullt fokus på varje lite fläck på min kropp, reagerar på varenda förändring. Inga otäcka prickar kommer att växa sig farliga, så länge jag dyker upp på mina återbesök.

I dag, på annandag jul 2014, tävlar bilder på frostnupna björkar mot solnedgångspalmer i mina Facebook- och Instagramflöden. Jag uppskattar att åtminstone en fjärdedel av mina sociala medier-kontakter tillbringar ledigheten i ett hett klimat och jag hoppas att ni alla solskyddar er. Min läkare hälsar:

– Det räcker inte med krämer, utan ni bör ha kläder på er och sitta i skuggan.

Nu vet ni det. Kanske inte vad ni vill höra, men sant, tyvärr.

Jag kom lindrigt undan, och upplevelsen har medfört en riktigt bra grej. Jag har verkligen inte någon ångest för att bli äldre. Alternativet är ju bra mycket dystrare.

Till sist: Var rädda om er. Missa inga mammografitider, PSA-tester eller cellprov. Och om er äkta hälft spanar in en suspekt fläck, kolla den.

Direkt.

Även om det råkar vara lite mycket på jobbet.