Blev nyss intervjuad om varför jag vill toppa formen inför 50-årsdagen och fick frågan hur jag tar mig över träningströsklarna.

Mitt svar är ganska enkelt: Jag är snäll mot mig själv. Om jag till exempel har planerat att springa en runda, men kroknar efter 300 meter (ni vet känslan när det bara är för motigt, trist och energin verkligen inte finns där), då går jag ett tag. Antingen får jag fart på benen igen efter ytterligare några hundra meter, eller så blir löpturen en promenad istället. Och det är ju bättre än att inte göra något alls. Så istället för att gräma mig för att jag inte lyckades vässa min kilometertid, klappar jag mig på axeln och säger: BRA DÄR!

Svårare än så är det inte. Jag hade en riktig svacka förra veckan. INGET var speciellt kul. Jag körde ett par fuskpass på gymmet (slötränade alltså, gäspande – sant – mig igenom övningarna), men även den träningen gav ju mer än om jag hade tv-seriesurfat i soffan hela kvällen.

Jag har accepterat att det går lite upp och ner med träningen. På samma sätt som livet är en berg- och dalbana. Bara för att du har en kämpig tisdag på jobbet så pallrar du ju dig iväg ändå på onsdagen, eller hur? Jag tänker på samma sätt om min träning. Visst, det kanske gick asdåligt i spåret i förrgår, men det betyder inte att dagens sex kilometer behöver bli lika tuffa.

Efter en ganska undermålig träningsvecka, gav jag mig alltså ut på en motvillig löptur i söndags kväll. Jag hade verkligen INGEN lust, men snörde på mig dojorna och riggade pannlampan. Och se: Mitt mentala mål var en kortrunda på fyra kilometer, men det gick så tokbra att jag tog två till av bara farten och fick det ännu en gång bekräftat att jag gillar att kuta i mörker. Det känns enklare, av någon märklig anledning.

Så nästa gång du halkar ner i ett formdike, gör som jag. Ge dig själv en mental kram. Du är duktig. Vare sig du promenerar, springer eller kör ett fuskpass på gymmet.

I morgon är en ny dag.

Och kväll.

Av någon anledning tycker jag att det går mycket lättare att springa i beckmörker.