Snabba lördagskycklingen

Visserligen äter vi mycket vegetariskt, men ibland hamnar kycklingfilé på matbordet även hemma hos oss. Det här receptet är synnerligen snabbt och enkelt. Dessutom: Stora som små tycker att resultatet är supersmarrigt. Det är lite spettkänsla över det, men jag skippar faktiskt pinnarna, som mest är en presentationsgrej, och ugnsbakar i en form. Smidigt!

Börja med marinaden: 

2/3 dl soja (till det här receptet använder jag den starka sorten, Mrs Cheng’s mushroom soy.

3 msk ketchup, alt 2 msk tomatpuré + 1 msk honung

1,5 tsk ingefärspulver

1,5 tsk paprikapulver

1 solo vitlök, eller 2 rejäla vitlöksklyftor

Skär 1 kg kycklingfilé, gärna lår (ta bort fettet) i lämpliga munsbitar  och lägg bitarna i marinaden. Låt stå ett tag. Lägg sedan kycklingen i en smord ugnsfast form, och strö sesamfrö över.

Baka i ugn 180 grader (jag har varmluft) i cirka 20 minuter.

Jag serverade med hemgjort potatismos och en sallad, med riven parmesanost. Dessutom ringlade jag balsamico över. Självklart blir det gott med ris till också.

Bon appétit!

IMG_7425

Vill du ha en festligare uppläggning, kan du baka kycklingen på bambuspett, men jag tycker det här går så snabbt och är kladdfritt, dessutom.

 

 

 

Hur korkad får man vara?

Ibland undrar jag hur jag är funtad. Jag köpte nya löparskor. På nätet. Föll för färgen (ceriserosa, vad annars?) och eftersom skorna var för de med pronerande löpsteg såg jag mig vara av den pronerande sorten. Så jag klickade hem dojorna, trots att mina förra skor hade varit helt neutrala och funkat finemang.

Redan efter första springturen fick jag ont i tår och knän, men gav jag mig? Icke. Jag körde på, tänkte ”det blir nog bättre”.

Tjenare.

Mårten Nylén, min magiske PT, skickade mig till Janne Forsman på Runner’s store. Janne (som för övrigt är född 1965, som jag, och därmed en lucious lad) är ortopedskotekniker och har 27 års erfarenhet av att fixa folks onda leder, och det räckte med några steg på löpbandet, för att han skulle konstatera:

– Du har ju ett perfekt steg. Helt neutralt. Hur tänkte du?

Ja. Hm. Inte alls. Faktiskt.

Tio minuter senare lämnade jag butiken med ett par splirrans nya Saucony Triumph och med Jannes ord ringande i öronen: ”Du har ju ett perfekt steg”.

Nu ska jag bara kuta Stockholm tunnel run på en helt perfekt tid också.

IMG_7337

Janne Forsman hittar du till och med december 2014 på Runner’s store, Regeringssgatan 26 i Stockholm. I januari börjar han jobba på Team Olmed i Solna. Jannes hemsida: http://www.jfotteknik.se

 

IMG_7336

Det blev herrmodellen av Saucony Triumph. De fanns inte i ceriserosa. Det får gå.

 

 

Hillevi hjälpte mig över hindren

Den 27 september 2012 twittrade jag: ”Tillbringat 75 minuter i Tantolundens lergropar. Kånkat omkring på stridskamrat i form av Sture, 90 kilo. Jag är vid liv. Knappt. #älskanmt”.

Jag var helt frälst i ”extremträningen” Nordic military training (NMT) och har journaliskollegan Hillevi Wahl att tacka för det.

För när Hillevi själv var tämligen ny som NMT:are, missionerade hon ivrigt om träningsformen i sina Facebookstatusar och skrev till och med en bok, Extremt kul – du kan du vill du törs! (Kalla kulor förlag), om sin egen förvandling från ”soffpotatis till GI Jane”. När den landade i mitt postfack, sträckläste jag den på ett par dagar och blev oerhört sugen att testa.

Skärmavbild 2014-11-06 kl. 14.35.34

Hillevi har skrivit sammanlagt elva böcker.

På prova på-dagen (75 minuter av blodsmak och hög puls, mixat med mjölksyra och lyckoendorfiner) blev jag för första gången bekant med ”jägarmarsch, ”björngång”, ”burpees” och insåg att ”jägarvila” har mycket lite gemensamt med ”paus”.

Det var inte bara grym träning, det var extremt kul också, precis som Hillevi lovar i sin bok och (det tuffa namnet till trots), oerhört tillåtande. Inom NMT praktiseras parollen: ALLA SKA MED – de flesta övningar bygger på samarbete och man hjälper alltid trötta kamrater att ta sig både över och under alla möjliga sorters hinder. Det är vackert, tryggt och inspirerande.

Skärmavbild 2014-11-06 kl. 09.28.41

Lerig och lycklig! Efter ett NMT-pass flödar lyckoendorfinerna.

Under ett år körde jag två tuffa pass i veckan. I snöstorm, slask och 15 minusgrader. Jag har fortfarande en NMT-väst i garderoben, eftersom jag tänker att jag nog ska börja igen. Anledningen till att jag slutade kräla i lera, göra kullerbyttor och stå i plankan i ur och skur stavas ”Damkören Salvia”. Våra träningstider krockar dessvärre och det är svårare att byta körkamrater än att hitta alternativa sätt att svettas på.

Men min NMT-längtan finns kvar och är du sugen på att testa, så sladda in på NMT:s hemsida. Träningsformen finns numera på många ställen i landet och det går alltid att få komma på ett gratis prova på-pass.

Tillbaka till Hillevi. Hon, liksom jag, fyller 50 nästa år och hon har också lovat sig själv någonting: Att springa 50 lopp på lika många veckor.

Hur kom du på idén?

– Jag är inte en sådan där som gillar kalas, men jag ville fira min 50-åriga kropp på något sätt. När jag var ute och gick Roslagsleden i somras kom jag på det: Jag springer 50 lopp för att fira min underbara fantastiska kropp. För det är banne mig ingen självklarhet att man ska kunna springa och skutta när man är 50.

Så hur går det?

– Jo tack, det går bra. Jag hann springa mitt 13:e lopp, Tjurruset, innan ”kräkan” och alla andra höstsjukor tog över. Men snart är det dags för Stockholm tunnel run och Stockholm winter run. Och däremellan hoppas jag hitta lite sköna pannlampelopp i närområdet, eller det heter egentligen reflexbana. Man springer i becksvart skog med pannlampa på små pyttestigar och söker efter reflexer som någon sprayat på en sten eller träd.

Varför springer du så mycket? 

– För att jag kan! Jag gick i 45 år och var fullkomligt övertygad om att jag inte kunde springa. Det var som en av de där sanningarna man bara vet om sig själv. Jag var 45 när jag började med Nordic military training, och där trodde instruktörerna tvärtom. De var fullkomligt övertygade om att jag kunde. Då glömde jag på något magiskt sätt att jag inte kunde springa. I början var det inte långt – kanske 100 meter. Och det var inte snyggt och det gick inte fort. Men jag sprang! Och kunde jag springa 100 meter så kanske jag kunde springa 200 meter, och kunde jag springa 200 meter kanske jag kunde springa 300 meter … Efter tre månader med militärträningen sprang jag mitt första lopp! Fem kilometer, och jag fick mitt livs första medalj. Det kändes som ett OS-guld! Nu är jag en sådan där som springer fjällmaraton som Björkliden Artic Mountain Marathon med full packning på ryggen, tre mil, fågelvägen! Och halvmaraton och Tjurruset och Tjejmilen,  ja du ser ju. Jag som trodde att jag inte kunde springa …

Hur hinner du?

– Ha ha. Tänk, den frågan får jag alltid. När det gäller allt. Som att skriva elva böcker på tio år (plus alla e-böcker). Jag är bra på att prioritera, göra en sak i taget. Vara i nuet. Fokusera min kraft. Det är viktigt. Att kunna njuta av stunden, att kunna vila i sina segrar, det ger kraft och blir som en språngbräda mot nya utmaningar. Och framför allt vågar jag misslyckas.

Hur ser du på åldrande?

– Det är en fullkomligt naturlig och vacker del av livet. Jag är vansinnigt stolt över varenda rynka jag har.

Om du stötte på ditt 25-åriga jag, vad skulle du säga henne? 
– Du kommer att hitta någon att älska, du kommer att få tre fantastiska barn, du kommer att få allt du drömt om och mer därtill. Allt kommer att falla på plats, allt kommer att bli bra.
Vad ser du i kristallkulan? Vad gör du om 20 år? 
– Skriver en massa deckare, springer omkring och brottas i skogen med mina militärträningskompisar, har tre vuxna barn och, hoppas hoppas, kanske ett barnbarn? Jag kommer att bli världens coolaste farmor och mormor, jag bara vet det.
Pressbild-Hillevi-Fotograf-Juliana-Wiklund-Morethanwords.se_ (1)

Författare, journalist, föreläsare – och inspiratör, vill jag tillägga. Hillevi Wahl kan konsten att peppa andra. Foto: Juliana Wiklund/morethanwords

PERSONFAKTA

Namn: Hillevi Wahl.

Ålder: 49 år (Lucious lady).

Familj: Gift med Gunnar, Elliot 11, Movitz 9 och Lykke 6. Plus en jakthund som lyssnar till namnet Vivi när hon känner för det.

Bor: På Kungsholmen i Stockholm och har ett sommarhus i Roslagen – min oas!

Gör: Journalist, författare och föreläsare.
vaga---allt-sitter-i-huvudet-en-smart-orienteringskurs-i-livsforandring

Även i boken ”Våga! Allt sitter i huvudet”, beskriver Hillevi hur träningen har förändrat hennes liv.

Min trendiga diagnos

På knagglig spanska frågar jag affärsbiträdet om ”pan sin gluten”, varpå hon, bokstavligen, tar mig på en guidad tur i den mallorcanska supermercadon för att visa mig alla korvar, skinkor och bröd, som är tydligt märkta med den glutenfria matsymbolen.

Jag häpnar. Det är bara ett par år sedan som samma fråga bemöttes med ett undrande: ”Que?”, och jag fick nöja mig med att knapra riskakor på semestern. Nu har måhända Spanien också ett växande antal medborgare som fått diagnosen celiaki – den medicinska termen för glutenintolerans.

Eller så har de bara fattat att den glutenfria trenden är här för att stanna. För det är inte bara vi som faktiskt blir sjuka av att äta vetemjöl, korn och råg, som numera anammar en glutenfri diet. I Hollywood snackas det om ”The new star diet craze”, sedan A-listkändisar som Jennifer Aniston och Zooey Deshanel bannlyst baguetterna vid frukostbordet. ”Go gluten free”, har också blivit ett mantra bland initierade ”foodies” – mateliten som applicerar ett upplyst tänkande kring vad de stoppar i munnen.

För tennisesset Novak Djokovic är det mer än ett tänk. Det är hans metod för att bli bäst i världen. Sedan han slutade äta gluten har han blivit lättare, snabbare och vaknar mer fokuserad på morgnarna, skriver han i sin bok Serve to win som kom förra hösten.

Skärmavbild 2014-11-04 kl. 15.17.35

Och för er som tror att glutenfritt är lika med trist, tänk om. I dag bjöd min kollega, Johan Gunnarsson, på en supersmarrig äppelkaka, bakad på kokos- och mandelmjöl, receptet får ni längre ner. Han har, för övrigt en egen matblogg, Johans matvärld, där han delar med sig av recept. nyheter och fiffiga knep.

Så det har hänt en del sedan 1992 då jag fick veta att jag har celiaki. Då var det många som ansåg att glutenintolerans var lite av ett hittepå, inte minst humorgänget Lorry, som gillade att driva med diagnosen.

Men jag är inte bitter.

Jag har ju fått drygt 20 års försprång av upplyst ätande.

IMG_7313

I dag bjöd min kollega, Johan Gunnarsson, på den här utsökta hembakta äppelkakan till eftermiddagasfikat. Glutenfri? But, of course!

Johans smarriga amerikanska äppelkaka

Du behöver: 

170 g smör
2 1/2 dl socker
3 ägg
1 dl vatten
2 dl mandelmjöl
2 dl kokosmjöl (plus lite att bröa formen med)
1 msk fiberhusk
1 1/2 tsk bakpulver
1 msk färskpressad lime
1+1 tsk kanel
1+1 msk strösocker
6 små äpplen eller 4 stora
Så gör du: 
Vispa ihop rumsvarmt smör socker ordentligt. Tillsätt ett ägg i taget under vispning.
Blanda mandelmjöl, kokosmjöl, fiberhusk och bakpulver i en bunke. Blanda sedan mjölmixen med smör-socker-blandningen och vattnet, se till att det blir en jämn (men ganska trög) smet. Smöra en rund bakform och ”bröa” med kokosmjöl så att det täcker formen. Häll i smeten och jämna till den.
Skala äpplena, ta bort kärnhusen och skär till tunna skivor. Blanda äppelskivorna med 1 tsk kanel och 1 msk strösocker och tryck ner äppelskivorna i smeten i formen. Avsluta med att strö 1 tsk kanel och 1 msk socker över hela konkadången. Grädda i ugnen, 175 grader, i knappt 1 timme.
IMG_6790

Här är han, kakbagaren och Söndags matredaktör, Johan Gunnarsson. Han är inte bara en fena på käk, vi lunchjoggar ihop också!

 

Musiken som sänker hindren

Låt mig presentera: Aftonbladets trapphus.

Vackert. Modernt.

IMG_7233

Men.

Trapporna är asjobbiga. Jag har inga problem att köra järnet på gymmet eller i löpspåret, men att stå i jobbentrén och veta att jag ska knata tre våningar suger snudd på livsluften ur mig. Få saker får mig mer andfådd än de där trappstegen, fråga mig inte varför (och nej, det har inget med arbetsplatsen att göra, jag älskar mitt jobb).

För att inte ta latmaskvägen varje gång har jag en pakt med mig själv: Om inte hissen står och väntar, MÅSTE jag gå.

Hissen står aldrig och väntar.

Så jag hasar, pustar och stånkar.

Fast inte i dag. I dag hände det otroliga. Jag inte bara flög med spänstiga kliv, jag traskade en våning för mycket av bara farten.

Det tackar jag KT Tunstall för. Med hennes medryckande låt, ”Suddenly I see”, i hörlurarna var trappan inget hinder.

Her face is a map of the world, is a map of the world
You can see she’s a beautiful girl, she’s a beautiful girl
And everything around her is a silver pool of light
People who surround her feel the benefit of it, it makes you calm
She holds you captivated in her palm

Suddenly I see
(Suddenly I see)
This is what I wanna be
Suddenly I see
(Suddenly I see)
Why the hell it means so much to me

Sladda in på Youtube eller Spotify och lyssna, så klarar du alla (nåja) hinder, du också.

Trevlig torsdag!
Skärmavbild 2014-10-30 kl. 13.15.22

KT Tunstall albumdebuterade 2004 med ”Eye to the telescope”. Förutom ”Suddenly I see” blev också spåret ”Black horse and the cherry tree” en stor hit.