Musiken som sänker hindren

Låt mig presentera: Aftonbladets trapphus.

Vackert. Modernt.

IMG_7233

Men.

Trapporna är asjobbiga. Jag har inga problem att köra järnet på gymmet eller i löpspåret, men att stå i jobbentrén och veta att jag ska knata tre våningar suger snudd på livsluften ur mig. Få saker får mig mer andfådd än de där trappstegen, fråga mig inte varför (och nej, det har inget med arbetsplatsen att göra, jag älskar mitt jobb).

För att inte ta latmaskvägen varje gång har jag en pakt med mig själv: Om inte hissen står och väntar, MÅSTE jag gå.

Hissen står aldrig och väntar.

Så jag hasar, pustar och stånkar.

Fast inte i dag. I dag hände det otroliga. Jag inte bara flög med spänstiga kliv, jag traskade en våning för mycket av bara farten.

Det tackar jag KT Tunstall för. Med hennes medryckande låt, ”Suddenly I see”, i hörlurarna var trappan inget hinder.

Her face is a map of the world, is a map of the world
You can see she’s a beautiful girl, she’s a beautiful girl
And everything around her is a silver pool of light
People who surround her feel the benefit of it, it makes you calm
She holds you captivated in her palm

Suddenly I see
(Suddenly I see)
This is what I wanna be
Suddenly I see
(Suddenly I see)
Why the hell it means so much to me

Sladda in på Youtube eller Spotify och lyssna, så klarar du alla (nåja) hinder, du också.

Trevlig torsdag!
Skärmavbild 2014-10-30 kl. 13.15.22

KT Tunstall albumdebuterade 2004 med ”Eye to the telescope”. Förutom ”Suddenly I see” blev också spåret ”Black horse and the cherry tree” en stor hit.

 

Allt är möjligt, bara viljan finns

Natten innan vi ska ses kan jag inte sova. Om det beror på att jag är spänd inför vårt möte, för att jag drack en dubbel espresso efter middagen eller på grund av att skollediga tonåringar har förvandlats till vampyrer och nattslamrar som fladdermöss på speed, vet jag inte. Bara att när klockan ringer 05.45 har jag sovit i, typ, tre timmar.

Ändå skuttar jag upp. Drar på mig träningstajtsen och kastar mig upp på cykeln. Trampar iväg, tokladdad. För jag ska få köra ett morgonpass med Mårten Nylén, en av Sveriges i särklass populäraste personliga tränare.

Det är han som peppade årets Biggest loser-vinnare, Hristos Adoniadis, att gå ner sanslösa 79 kilo på fyra och en halv månad. Det är också till honom som stjärnorna vänder sig när de behöver komma i toppform. Svenske hollywoodhunken Joel Kinnaman, till exempel, gymmar med Mårten så fort han är hemma i Stockholm. Det var även Mårten som fick rapparen Wyclef Jean i sann ”ninjaform” under fem höstveckor förra året och bland hans många kändisfans finns Jessica Almenäs, Darin, Marie Serneholt, Petter, Jasmin Kara, RedOne och Neneh Cherry – samt ett gäng andra celebriteter som han inte vill avslöja.

Jag rullar in på gymmet prick klockan sju och möts av en leende Mårten. Medan jag precis har gnuggat sömnkornen ur ögonen, har han redan varit i gång i drygt två timmar. Det vet jag, eftersom jag är en av hans 56 000 Instagramföljare och har sett inlägget han postade vid fem-rycket där han gör en spänstig kampsportspark ett par meter upp i luften.

Innan passet börjar frågar Mårten vilka mål jag har med min träning. Vill jag bli stark, snygg, få en superkropp, löpa ett lopp?
Eh, jo lite av allt, tack! Men det är väl inte att tänka på?
– Allt är möjligt, bara du vill, säger Mårten och tillägger:

– Och inte har så bråttom. Du vill ändra din livsstil, inte få en snabbfix. Hjärnan måste hänga med också.

Nu har jag tränat med Mårten (som för övrigt är 39 år och därmed kvalificerar sig som en ”hangaround”) sedan i juli. Om jag fått resultat? Absolut. Om jag löpt ett lopp? Jajemen, tog Tjejmilen på 65 minuter och ska kuta Tunnelloppet den 22 november, med ambitionen att vässa tiden något (om tårna håller, tant har lite ont i hallux valgusarna), men kanske viktigast av allt: Jag har inte bråttom. Jag låter saker ta tid och är snäll mot mig själv. Jag har, med Mårtens hjälp ”tweakat” mina vanor till det bättre, men har egentligen inga förbud. För, som Mårten säger:

– Det är inte vad du gör två dagar i veckan (äter godis, slappar på soffan, dricker ett par glas vin), som spelar roll. Det viktigaste är hur du lever de andra fem.

Halleluja!

Fortsättning följer.

IMG_6718

Jag är precis lika glad och peppad efter ett pass med Mårten som den här bilden antyder. Älskar boxning!

Ps. Om du är Plus-kund på Aftonbladet, får du ett toppenbra träningsschema, signerat av Mårten, om du klickar här.

 

 

 

Det är alltid lite lugnt före och efter stormen

Note to self: Kryssa inte över Östersjön om inte fartyget är stort som ett as. Och nej, det hjälper inte att vakna upp till den här vyn. 

IMG_7166

Så här såg det ut i morse, när vi anlände till Stockholm efter en ryslig sjösjukenatt ombord på Tallink Siljas M/S Romantika.

Jag har precis kvicknat till efter en dag i dvala. Om ni har följt mig under på helgen på Facebook och Instagram vet ni redan att jag, maken, vår son och en av hans kompisar har varit på en fredag till söndag-kryssning, tur och retur till Tallinn.

Mysigt.

Och vedervärdigt.

Mysigt för att vi har hängt med ungdomarna.

IMG_7178

Resans ljuspunkter. Joel och hans bästa polare, Johannes, ville hänga med oss gamlingar. En del av tiden i alla fall.

Vedervärdigt, eftersom det stormade på Östersjön både på dit- och hemresan (hur korkade får man vara – boka kryssning i oktober???), trots att havet var spegelblankt både när vi la ut från Värtan i fredags och från Tallinns hamn i går kväll.

IMG_7127

Skenet bedrar, tror mig.

Under utfarten krängde Tallink Siljas M/S Romantika så mycket att jag fick, på riktigt, dödsångest. Skrovet smällde, gnisslade, kved och vågorna hamrade mot fönstren. Trots att jämförelsen kändes olämplig, med tanke på att 20-årsdagen precis passerat, var det fullständigt omöjligt att hålla tankarna borta från Estoniakatastrofen, och för första gången förstod jag hur riktigt flygrädda personer måste känna under en turbulent flygning.

Hemresan var inte lika våldsam, men nu rullade fartyget istället, vilket gjorde att både maken och jag gick till kojs vid 19.30-tiden, bleka om nosen, trots sjösjuketabletter. Hur natten förlöpte vill ni inte veta, tro mig, men någon romantik blev det inte, fartygsnamnet, och den här ”lovey-dovey”-bilden till trots.

IMG_7158

I fredags innan Östersjön visade sin rätta sida, tyckte jag och min man, Dan, att det här med kryssning var ganska härligt. Foto: Peter Knutson.

Om jag knystar ”kryssning” igen – skjut mig.

 

Lugn – din struliga tonåring gör bara sitt för mänskligheten

Det är föräldraskapets paradox: När barnen är små tycker vi det är tröstlöst jobbigt att de vägrar sova förbi femrycket, att de alltid vill bli burna och att de aldrig lämnar oss i fred (vem har inte blivit förföljd av en krypande bebis ända in på toaletten?).

Som päron till tonåringar pyr irritationen över att ungdomarna verkar kunna sova HUR LÄNGE SOM HELST, att det är stört omöjligt att lyfta dem från diverse olämpliga situationer, och att det krävs åtminstone en utlandsresa för att de EVENTUELLT ska kunna tänka sig att umgås med oss. …

Ja, jag överdriver. En smula. Men visst är det intressant hur hjälplösa små pyren plötsligt förvandlas till finniga varelser som, trots sin fåordighet, lyckas visa att pappas och mammas åsikter är hjälplöst mossiga och ”såååå pinsamma”?

Från att vi har varit deras idoler, förebilder och hjältar degraderas vi (över en natt känns det som) till mänskliga bankomater, som driver någon sorts gratis hotellverksamhet med all inclusive-bortskämda gäster. Gäster, som rumlar runt om nätterna, utsätter sig för onödiga risker och beter sig (ur vårt vuxenperspektiv sett) bra korkat.

Det vi morsor och farsor glömmer bort är att frigörelseprocessen är biologiskt betingad. Att våra ungars riskbenägenhet beror på att de, utan att tänka för mycket på konsekvenserna, ska lämna boet för att våga sig så långt bort från familjen som möjligt, i jakt på en genetiskt olik partner – allt för att minimera risken för inavel.

Så nästa gång du tycker att din tonåring beter sig onödigt dumt, tänk att hen gör det för mänskligheten.

Skärmavbild 2014-10-02 kl. 11.47.18

Serien ”Zits” av Jerry Scott och Jim Borgman illustrerar på pricken hur det är att leva med tonåringar.