Fyra dagar kvar. På fredag, den 18 september, infaller alltså Den Stora Dagen. Jag fyller 50. FEMTIO. Och nej, jag har fortfarande ingen åldersångest.

Men.

I den där toppkonditionen, som jag så fiffigt gav mig själv som utmaning för ett år sedan, är jag inte. Jag är faktiskt rejält otränad.

Min nedåtgående formkurva började i somras då jag fick en sugig muskelbristning i vaden. Hur jag ådrog mig den? Det kan du läsa här. Efter ett antal veckor, då jag mer eller mindre bara kunde hasa fram, drabbades jag av två elaka urinvägsinfektioner med pencillinkurer som följd och förra veckan blev jag tokförkyld. Så nej, den där ambitionen om att vara i mitt livs form på fredag, den blev inte ens en tummetott.

Lite sur är jag, och nog har tanken slagit mig att det är min kaxiga ”fcking fabulous”-attityd som straffar sig, men oavsett: Det ju bara att gilla läget. Min situation är, om något, ett i-landsproblem. Det är inte ett enda dugg synd om mig. Egentligen.

För själva bemärkelsedagen firar jag med familjen i London. Vi checkar in på ett lyxigt hotell och jag har köpt ett par splirrans nya Nike free run, så att jag ska kunna knata runt stan på fjäderlätta fötter.

Dessutom har ju inte min hälsosatsning något bäst före-datum, tvärtom. Det är det ju bara att fortsätta där muskelbristningen och sjukdomseländena satte stopp. Lever jag lika länge som mina förfäder, har jag minst 40 år kvar att hurta på.

What’s the hurry, liksom?

Pillerpolare. Dök in på Apoteket i lördags och laddade upp med de här. Faktum är att dagen därpå vaknade jag betydligt osnorigare.

Skokompisar. De här godingarna hoppas jag ska hålla mig skavsårsfri i London. Foto: Sportamore.