Det blir sällan som man tänkt sig

Fyra dagar kvar. På fredag, den 18 september, infaller alltså Den Stora Dagen. Jag fyller 50. FEMTIO. Och nej, jag har fortfarande ingen åldersångest.

Men.

I den där toppkonditionen, som jag så fiffigt gav mig själv som utmaning för ett år sedan, är jag inte. Jag är faktiskt rejält otränad.

Min nedåtgående formkurva började i somras då jag fick en sugig muskelbristning i vaden. Hur jag ådrog mig den? Det kan du läsa här. Efter ett antal veckor, då jag mer eller mindre bara kunde hasa fram, drabbades jag av två elaka urinvägsinfektioner med pencillinkurer som följd och förra veckan blev jag tokförkyld. Så nej, den där ambitionen om att vara i mitt livs form på fredag, den blev inte ens en tummetott.

Lite sur är jag, och nog har tanken slagit mig att det är min kaxiga ”fcking fabulous”-attityd som straffar sig, men oavsett: Det ju bara att gilla läget. Min situation är, om något, ett i-landsproblem. Det är inte ett enda dugg synd om mig. Egentligen.

För själva bemärkelsedagen firar jag med familjen i London. Vi checkar in på ett lyxigt hotell och jag har köpt ett par splirrans nya Nike free run, så att jag ska kunna knata runt stan på fjäderlätta fötter.

Dessutom har ju inte min hälsosatsning något bäst före-datum, tvärtom. Det är det ju bara att fortsätta där muskelbristningen och sjukdomseländena satte stopp. Lever jag lika länge som mina förfäder, har jag minst 40 år kvar att hurta på.

What’s the hurry, liksom?

IMG_0308

Pillerpolare. Dök in på Apoteket i lördags och laddade upp med de här. Faktum är att dagen därpå vaknade jag betydligt osnorigare.

Skärmavbild 2015-09-14 kl. 16.59.26

Skokompisar. De här godingarna hoppas jag ska hålla mig skavsårsfri i London. Foto: Sportamore.

 

 

Use it, or lose it!

Det började som en ruggig känsla i kroppen, men jag hävdade bestämt: ”Det är bara en lågintensiv förkylning, den är på sluttampen”.

Efter fem dagar kroknade jag och hade gjort det mest förbjudna: Tryckt i mig Treo och Alvedon, gått på som vanligt (minus träning – hostade för mycket), under en arbetsvecka, vilket resulterade i att jag till slut segnade ner i sängen.

Jag är nämligen fast övertygad om att du bör lyssna på kroppens allra första sjuksignaler. Stannar du hemma från dag ett, blir du frisk fortare. Nu gjorde jag tvärtom. Tryckte undan symtomen, förvissad om att jag som var så stark, så vältränad, inte var sjuk. Inte på riktigt.

Nåväl. I går – exakt 14 dagar efter senaste träningspasset – var jag tillräckligt kry för att kunna knata till gymmet. Det märkliga var att på två ynka veckor hade min självbild förändrats fundamentalt. Från att se mig som en person som tränar varje dag, till att tänka att jag nog inte kan, inte pallar. Min hjärna gjorde mig till och med osäker på vad jag skulle packa i träningsväskan. Hade jag med mig allt? Hänglås, dojor, pluppen till dörren? Vattenflaskan, var förvarade jag den? Och vilka tajts och tränings-bh föredrar jag nu igen?

Hur knäppt som helst. Mitt motstånd hade vuxit till ett monster, som jag tvingades resonera med: ”Är jag verkligen tillräckligt frisk? Kommer jag att orka? Kanske blir förkylningen värre?”.

Det blev ingen work out som går till historien, direkt. Jag sprang en kvart i medeltempo på bandet, fortsatte med benböj, utfall, bänkpress, rodd och situps. Trots att jag knappt blev svettig, var det fullständigt tillräckligt för mig. Det fanns inte en chans att jag skulle kunna pressa mig, eller maxa vikter och repetitioner.

IMG_8239

Situps under protest.

Och det var nog tur, för i dag har jag värre träningsvärk än på många månader, så i dag har jag vilat, men i morgon ska jag upp i sadeln igen. Jag saknar säkerligen motivation och lust även då, men vill få in vanan igen, så att träningen blir lika självklar som tandborstning – för, det är så sant, så sant: Use it or lose it!

Aldrig har jag förstått det uttrycket bättre än nu.

177549479

Det kan vara motigt att hitta motivationen. Foto: Thinkstock.

 

Semlor, ‘cause I’m worth them!

Det var en fjantsnuva, som skulle gå över på ett par dagar.

Tänkte jag.

Jag tänkte fel, för den eskalerade istället till förkylningen från helvetet. Feber (jag får ALDRIG feber), skrällhosta och snor av sällan skådat slag (ska inte gå in på detaljer, men hade det gått att sälja skiten, hade jag varit en mycket förmögen kvinna vid det här laget).

Dessutom: Jag har varit så frisk så länge att jag inbillade mig att jag aldrig skulle bli sjuk igen. Jag, som precis avslutat både ett bootcamp och en cleanse-kur, blev heligt förbannad över att bacillerna hade landat på just mig. Ja, till och med lite kränkt. Ni vet hur det är, när man känner sig malligt stark och dessutom har skrutit i sociala medier om sina fenomenala träningsframgångar.

Men kanske var sjukan egentligen toppentajmad? Kanske har det mesta en mening? Jag har ju redan belagts med träningsförbud, på grund av ett bortopererat födelsemärke och i måndags fick vår son sina halsmandlar borttagna. Nu när jag ändå är hemma kan jag, mellan hostattackerna, serva honom med smoothies, vatten och smärtstillande.

Jag är dock på bättringsvägen och ett tydligt tecken på det är att jag blev supersugen på semlor i går, på självaste fettisdagen. Jag är glutenintolerant, så kan inte bara skicka en springare till närmsta kondis, utan jag får snällt snickra mina egna. Jag utgick från ett standardecept, men har modifierat det, eftersom jag försöker använda så naturliga ingredienser som möjligt. Istället för färdig mjölmix, blandade jag en egen på bovetemjöl, havremjöl och fullkornsrismjöl.

IMG_8219

Naturligt glutenfria mjölsorter blir allt lättare att hitta. Kolla på hyllan för glutenfria produkter, eller fråga personalen i din matbutik.

Så här gör du:

Smält 75 gram smör, tillsätt 2,5 dl mjölk och värm till max 37°. Smula 25 gram jäst för söta degar i en bunke. Häll över smörmjölken och rör om tills jästen löst sig. Tillsätt 0,5 dl socker, 1 krm salt, 1 tsk stött kardemumma, 1 ägg, 0,5 msk fiberhusk och en mjölblandning av 2 dl bovetemjöl, 2 dl fullkornsrismjöl, 2 dl havremjöl. Arbeta degen smidig och låt jäsa ca 30 min. Sätt ugnen på 200°. Blanda 2 tsk bakpulver med 1 dl havremjöl och arbeta in det i degen. Baka ut 12 runda bullar, lägg på en plåt med bakplåtspapper och låt jäsa ca 20 min. Pensla med 1 uppvispat ägg och grädda i mitten av ugnen 10-12 min. Låt kallna på galler.

Skär av toppen på bullarna, gröp ur inkråmet och blanda med riven mandelmassa. Fyll semlorna, toppa med vispad grädde, sätt på ”hattarna” och pudra med florsocker.

MUMS!

IMG_8218

Glutenfritt, javisst! Eftersom glutenfritt bröd torkar ut snabbt, fryser jag in det direkt då det har kallnat.