Älskade extrahull!

Han tittar bekymrat på mig och säger:

– Så många av mina patienter sitter i den där stolen och berättar exakt samma historia som du.

Med ”exakt samma historia” syftar läkaren på det jag just lättat mitt hjärta kring: Hur det verkar vara helt och hållet OMÖJLIGT för mig att gå ner ett enda hektogram. Anledningen är att jag sedan fyra år tillbaka har hypotyreos – underfunktion i sköldkörteln. Diagnosen gör att min förbränning är extremlåg och trots att jag medicinerar med syntetiskt sköldkörtelhormon pekar vågnålen på åtta kilon fler än jag önskar.

Nu är jag alltså på min årliga hälsokoll på endokrinologmottagningen och vittnar om hur urbota less jag är på situationen. Jag tränar tämligen mycket och äter sunt. Visst unnar jag mig ett par glas vin då och då, men varje vecka överskrider mina kalorier ut antalet som går in, det har jag app-bevis på. I somras med rejäl råge, då jag och maken vandrade runt hela Isle of Wight (13 mil) på fem dagar.

Om min figur krympte? Marginellt.

Jag får inte ihop ekvationen i min skalle. Hur är det möjligt, rent vetenskapligt?

Läkaren ser milt på mig:

– Det är tyvärr många kvinnor i din ålder som har samma problem som du och vi vet faktiskt inte varför.

Hans ord tröstar mig något. Han är specialist i invärtesmedicin och har alltså inte heller något facit. Han, som har examen i hur kroppens hormonsystem är funtat, mästrar mig inte, säger inte: ”Det är bara att äta mindre och röra på dig mer”, utan bekräftar att det här med viktbalans kan vara ett mysterium.

– Så du tycker att jag ska sluta noja? frågar jag.

– Ja, dina värden är toppen, du är frisk och lever hälsosamt.

– Är det till och med bra att ha några kriskilon när man blir äldre? undrar jag.

Läkaren nickar:

– Lite extrahull är underskattat. Det kan vara skillnaden mellan liv och död om du hamnar på sjukhus en längre tid. Det finns det forskning som visar.

Åh fan.

Plötsligt känns mina plushekton inte lika tunga. Plötsligt tänker jag att de är en tillgång. Plötsligt vill jag hojta: ”Extrahullet, I bloody love you!”

Nåja, jag ska åtminstone försöka.

ThinkstockPhotos-484749476

Muffinsmidja – who cares? Illustration: Thinkstock.

Det blir sällan som man tänkt sig

Fyra dagar kvar. På fredag, den 18 september, infaller alltså Den Stora Dagen. Jag fyller 50. FEMTIO. Och nej, jag har fortfarande ingen åldersångest.

Men.

I den där toppkonditionen, som jag så fiffigt gav mig själv som utmaning för ett år sedan, är jag inte. Jag är faktiskt rejält otränad.

Min nedåtgående formkurva började i somras då jag fick en sugig muskelbristning i vaden. Hur jag ådrog mig den? Det kan du läsa här. Efter ett antal veckor, då jag mer eller mindre bara kunde hasa fram, drabbades jag av två elaka urinvägsinfektioner med pencillinkurer som följd och förra veckan blev jag tokförkyld. Så nej, den där ambitionen om att vara i mitt livs form på fredag, den blev inte ens en tummetott.

Lite sur är jag, och nog har tanken slagit mig att det är min kaxiga ”fcking fabulous”-attityd som straffar sig, men oavsett: Det ju bara att gilla läget. Min situation är, om något, ett i-landsproblem. Det är inte ett enda dugg synd om mig. Egentligen.

För själva bemärkelsedagen firar jag med familjen i London. Vi checkar in på ett lyxigt hotell och jag har köpt ett par splirrans nya Nike free run, så att jag ska kunna knata runt stan på fjäderlätta fötter.

Dessutom har ju inte min hälsosatsning något bäst före-datum, tvärtom. Det är det ju bara att fortsätta där muskelbristningen och sjukdomseländena satte stopp. Lever jag lika länge som mina förfäder, har jag minst 40 år kvar att hurta på.

What’s the hurry, liksom?

IMG_0308

Pillerpolare. Dök in på Apoteket i lördags och laddade upp med de här. Faktum är att dagen därpå vaknade jag betydligt osnorigare.

Skärmavbild 2015-09-14 kl. 16.59.26

Skokompisar. De här godingarna hoppas jag ska hålla mig skavsårsfri i London. Foto: Sportamore.

 

 

Gå en mil i Books skor – innan du dömer

Hon har ”talat ut” om sitt sexliv, opererat brösten i tv och frispråkigt berättat om allt från dödsfall i familjen till magsäcksförminskningar. En googling på ”Anna Book” resulterar i 215 000 träffar på 0,25 sekunder.

Imponerande, men inte särskilt konstigt. För hon väcker känslor, fru Book Toledano, inte minst när det gäller kampen mot de så envisa extrakilona. Så sent som i januari inträffade en incident på Instagram, som sedan gick att följa under #annabookgate på Twitter.

Att redogöra i detalj om hela förloppet, skulle ta resten av dagen, men i korthet: Anna gick i taket då en av hennes Insta-följare raljerade om Books eventuella alkoholkonsumtion, eftersom Anna hade lagt ut ett glas med något som såg ut att vara rödvin på en av sina så kallade ”foodstagram”-bilder. Anna replikerade chockerande skarpt, snudd på rättshaveristisk, något som fick cirka 400 av hennes följare att rasa i kommentarsfältet.

Att Book överreagerade är en underdrift, men som min brittiska svärmor brukar säga: ”Walk a mile in my shoes”. Fritt översatt: ”Du har ingen aning om vilka skavsår jag har, så var inte så fördömande”.

Nu vet vi alla vad som har skavt hos Anna i större delen av hennes vuxna liv. Övervikten. Visst, hon har själv valt att vara öppen med sin problematik, så hon bör lägga band på sin lättkränkthet på sociala medier. Men jag har i alla fall lättare att förstå henne när jag läser att människor har kallat henne ”fet som en gris” och att hon inte ens vågar låna toan på Mc Donalds av rädsla för ryktesspridning om att hon moffar i sig snabbmat.

– Folk tror att jag äter pizza varje dag, säger hon i Hanna Radtkes intervju i senaste Aftonbladet Söndag.

Inget kunde vara mer fel. För med hjälp av Biggest loser-fenomenet Hristos Adonianis, gör hon nu extremt sunda mat- och motionsval. Hristos hjälper henne att toppa formen, dels för att hon ska springa Tjejmilen i september, dels för att hon siktar på finalplats i Let’s dance jubileums­program som går i luften den här veckan.

IMG_8849

Toppar formen. Hristos Adonianis vann inte bara Biggest loser 2014, utan även Felicia Books hjärta. Nu tränar Anna med sin blivande svärson och menar att han är en av få som, på riktigt, kan relatera till hennes viktsituation. Ur senaste Aftonbladet Söndag (i butik till och med 9/5).

Förra gången Anna Book dansade i tv var 2006. Då blev hon omåttligt poppis och knep en imponerande silvermedalj.

Själv önskar jag henne stort lycka till. Med dansen, löpningen – och med allt som skaver.

 

Nej, jag tränar inte för mycket

ThinkstockPhotos-459097117

Foto: Thinkstock.

Vi har inte setts på sex månader, nu har vi lunchdejt och så fort min väninna får syn på mig utbrister hon: ”Men GUD, vad du TRÄNAR!”. Utropet följs av: ”HUR har du TID?” och: ”Det kan inte vara BRA att hålla på så där”.

Eftersom hon följer mig på Facebook och Instagram, är hon väl insatt i mina förehavanden, och kan inte låta bli att syna mig uppifrån och ner. När hon kan konstatera att jag inte blivit Twiggy-tunn, utan har ungefär samma figur som senast vi sågs, slappnar hon av en smula.

– Men vad har du som MÅL? frågar hon lite senare när vi hugger in på den inkokta laxen.
– Pja, att må bra, svarar jag.
– Hur då? På vilket sätt? Vill du gå ner i vikt, liksom?

Nej, inte nödvändigtvis. förklarar jag. Snarare vill jag hålla vikten, eftersom just det har varit lite klurigt de senaste åren, på grund av en underfungerande sköldkörtel och trilskande kvinnohormoner.

– Fast du håller ju på att bli helt besatt, eller hur? envisas hon i en lite taggigare ton och det är tydligt att min motionsmängd provocerar, något som jag har märkt även hos andra i bekantskapskretsen.

Ännu en gång får jag förklara mig, sätta mina work out-vanor i rätt proportion. Jag berättar att jag försöker röra mig två timmar, fem dagar i veckan. All rörelse räknas, det må vara promenader, gym- eller löppass. Dygnet har ju 24 timmar, så i 22 av dem sitter jag framför jobbdatorn, i tv-soffan eller sover. I det perspektivet är det inte särskilt mycket att vika 120 minuter då och då åt hälsan. Väninnan hummar medhåll innan hon undrar:

– Men, vad har du för deadline?

Det är då jag inser. Jag har ingen. Resan är målet. Min nya livsstil är visserligen sprungen ur en önskan att vara i hyfsad form när jag fyller 50 i höst, så mitt projekt hade en början, men har inget slut. För det är ju inte så att jag på min 50-årsdag den 18 september, kommer att utbrista: Färdig!

Nej, jag kommer att hålla i gång så gott jag kan, så länge jag lever.

Snacka om deadline.

IMG_8175

Min nya livsstil är inte en quick fix, utan en förändring som jag vill hålla i livet ut.

 Read the English version here.

 

Use it, or lose it!

Det började som en ruggig känsla i kroppen, men jag hävdade bestämt: ”Det är bara en lågintensiv förkylning, den är på sluttampen”.

Efter fem dagar kroknade jag och hade gjort det mest förbjudna: Tryckt i mig Treo och Alvedon, gått på som vanligt (minus träning – hostade för mycket), under en arbetsvecka, vilket resulterade i att jag till slut segnade ner i sängen.

Jag är nämligen fast övertygad om att du bör lyssna på kroppens allra första sjuksignaler. Stannar du hemma från dag ett, blir du frisk fortare. Nu gjorde jag tvärtom. Tryckte undan symtomen, förvissad om att jag som var så stark, så vältränad, inte var sjuk. Inte på riktigt.

Nåväl. I går – exakt 14 dagar efter senaste träningspasset – var jag tillräckligt kry för att kunna knata till gymmet. Det märkliga var att på två ynka veckor hade min självbild förändrats fundamentalt. Från att se mig som en person som tränar varje dag, till att tänka att jag nog inte kan, inte pallar. Min hjärna gjorde mig till och med osäker på vad jag skulle packa i träningsväskan. Hade jag med mig allt? Hänglås, dojor, pluppen till dörren? Vattenflaskan, var förvarade jag den? Och vilka tajts och tränings-bh föredrar jag nu igen?

Hur knäppt som helst. Mitt motstånd hade vuxit till ett monster, som jag tvingades resonera med: ”Är jag verkligen tillräckligt frisk? Kommer jag att orka? Kanske blir förkylningen värre?”.

Det blev ingen work out som går till historien, direkt. Jag sprang en kvart i medeltempo på bandet, fortsatte med benböj, utfall, bänkpress, rodd och situps. Trots att jag knappt blev svettig, var det fullständigt tillräckligt för mig. Det fanns inte en chans att jag skulle kunna pressa mig, eller maxa vikter och repetitioner.

IMG_8239

Situps under protest.

Och det var nog tur, för i dag har jag värre träningsvärk än på många månader, så i dag har jag vilat, men i morgon ska jag upp i sadeln igen. Jag saknar säkerligen motivation och lust även då, men vill få in vanan igen, så att träningen blir lika självklar som tandborstning – för, det är så sant, så sant: Use it or lose it!

Aldrig har jag förstått det uttrycket bättre än nu.

177549479

Det kan vara motigt att hitta motivationen. Foto: Thinkstock.

 

Memory lane

Det är sisådär 25 år sedan vi träffades för första gången under ett 24-timmars så kallat ”nattstopp” i London. Vi var båda nyanställda flygvärdinnor på SAS och klickade direkt. På ett sätt var det kärlek vid första ögonkastet, för jag minns hur jag föll handlöst för Ellas sprudlande personlighet och att det var så lätt att öppna sig för henne.

Många av våra kolleger tyckte dessutom att vi var extremt lika och vi blev ofta förväxlade när vi anmälde oss för tjänstgöring på Arlandas crew check-in.

Skärmavbild 2014-10-30 kl. 19.16.00

DÅ. Kamerorna hade varken filter eller skärpa, tydligen. SAS-värdinnor à la 1991.

Varken jag eller Ella blev särskilt långvariga på SAS. Vi skolade båda om oss, jag hamnade i journalistyrket, hon i reklamsvängen, men genom alla år har vi hållit kontakten. Ibland har det gått ett par år innan vi lyckats få till en dejt, men varje gång vi ses kommer vi direkt in på väsentligheter, precis som vid vårt första möte. Det känns som ett sorts otvunget, skönt systerskap.

Nu har vi precis träffats. I tisdags bjöd Ella mig på finlunch på Centralstationens nya bistro, Luzette, och inom några minuter var vi djupt involverade i varandras liv. (Till skillnad från våra bordsgrannar, två karlar i samma ålder som vi. De snackade knappt med varandra, utan var fullt upptagna med att fingra på sina smartphones).

IMG_7210

NU. Fortfarande lika som bär? Vi träffades för 25 år sedan och har klickat sedan dess.

Eftersom jag är lite nyfrälst i den här bloggen och gärna missionerar om mitt hälsafokus, handlade Ellas och mitt samtal mycket om just det. Även hon och hennes man äter till största delen vegetariskt och hon berättade att hon också tränar mer än någonsin. För hon har, som jag, insett att ju äldre kroppen blir, desto mer kärlek behöver den. Jobbstress och för mycket stillasittande har gjort att hon fått riktigt ont i ryggen.

– Jag har gått till naprapat flera gånger per år och nu har jag ledsnat på det. Jag vill förebygga problemen och smärtan istället. Och även om det är trögt att gå till gymmet ibland, så mår jag alltid så bra efteråt. Jag är alltid gladare och känner mig både starkare och snyggare!

Då, 1991, när vi lärde känna varandra var jag 24 år och du 22. Vad skulle du vilja säga till ditt unga jag? 

– Följ ditt hjärta och låt dig inte påverkas för mycket av andras åsikter om vad du bör eller inte bör göra, både i jobbet och privat. Passa dig för människor som sprider dåliga vibbar och som ger dig osund energi. Ta hand om din kropp, ät sund mat som ger dig näring och energi. Hitta ett sätt att röra dig som du gillar och blir glad av. Gå, spring, dansa, whatever! Men sitt inte stilla – du får  ont i kroppen längre fram i livet! Och glöm inte att ha kul, livet är inte så himla allvarligt (skratt)!

Skärmavbild 2014-10-30 kl. 19.05.06

I dag driver Ella Klapp egna reklambyrån Klapp & co tillsammans med maken Anders.

 

PERSONFAKTA

Namn: Ella (Gabriella) Klapp.

Ålder: 47 år, prospect.

Familj: Gift med Anders, 49, döttrarna Agnes, 18, Ebba, 15, och Klara, 8, samt hunden Sigge.

Bor: I Sollentuna.

Gör: Vd och projektledare på reklambyrån Klapp & co, som hon driver tillsammans med sin man.