Han tittar bekymrat på mig och säger:

– Så många av mina patienter sitter i den där stolen och berättar exakt samma historia som du.

Med ”exakt samma historia” syftar läkaren på det jag just lättat mitt hjärta kring: Hur det verkar vara helt och hållet OMÖJLIGT för mig att gå ner ett enda hektogram. Anledningen är att jag sedan fyra år tillbaka har hypotyreos – underfunktion i sköldkörteln. Diagnosen gör att min förbränning är extremlåg och trots att jag medicinerar med syntetiskt sköldkörtelhormon pekar vågnålen på åtta kilon fler än jag önskar.

Nu är jag alltså på min årliga hälsokoll på endokrinologmottagningen och vittnar om hur urbota less jag är på situationen. Jag tränar tämligen mycket och äter sunt. Visst unnar jag mig ett par glas vin då och då, men varje vecka överskrider mina kalorier ut antalet som går in, det har jag app-bevis på. I somras med rejäl råge, då jag och maken vandrade runt hela Isle of Wight (13 mil) på fem dagar.

Om min figur krympte? Marginellt.

Jag får inte ihop ekvationen i min skalle. Hur är det möjligt, rent vetenskapligt?

Läkaren ser milt på mig:

– Det är tyvärr många kvinnor i din ålder som har samma problem som du och vi vet faktiskt inte varför.

Hans ord tröstar mig något. Han är specialist i invärtesmedicin och har alltså inte heller något facit. Han, som har examen i hur kroppens hormonsystem är funtat, mästrar mig inte, säger inte: ”Det är bara att äta mindre och röra på dig mer”, utan bekräftar att det här med viktbalans kan vara ett mysterium.

– Så du tycker att jag ska sluta noja? frågar jag.

– Ja, dina värden är toppen, du är frisk och lever hälsosamt.

– Är det till och med bra att ha några kriskilon när man blir äldre? undrar jag.

Läkaren nickar:

– Lite extrahull är underskattat. Det kan vara skillnaden mellan liv och död om du hamnar på sjukhus en längre tid. Det finns det forskning som visar.

Åh fan.

Plötsligt känns mina plushekton inte lika tunga. Plötsligt tänker jag att de är en tillgång. Plötsligt vill jag hojta: ”Extrahullet, I bloody love you!”

Nåja, jag ska åtminstone försöka.

Muffinsmidja – who cares? Illustration: Thinkstock.