Gröna kroketter med smak av Mellanöstern

IMG_8047Det här receptet fick jag inspiration till från Coops tidning Mersmak, men eftersom jag bara hade grunden (spenaten, broccolin och fetaosten), så blev det en helt ny rätt, med ingredienser som jag hade hemma.

Så gör du:

Skär 2 broccoli i små bitar och mixa med 3 ägg. Tillsätt 3-4 msk röd pesto och 2 msk mald spiskummin, 150 g smulad fetaost, 2 dl hackade valnötter, 150 g hackad, färsk spenat, 2 dl glutenfritt ströbröd och salt efter smak.

Forma kroketter med hjälp av två matskedar och klicka ut på plåt klädd med bakpapper. Grädda i cirka 20 min, 200 grader.

Servera med sallad, vildrisblandning smaksatt med gurkmeja, sås på ajvar relish och naturell kvarg, samt en klick lingonsylt och – så klart stekt halloumi. Toppa gärna med blåbär, citronolja och balsamvinäger.

Smaklig spis!

Jag var den ”rultiga lillasystern”

IMG_6236

Jag och min storasyster Johanna 1971, sommaren innan jag skulle fylla sex år.

Vi är på vårt livs första familjecharter och när vi ska checka in på hotellet synar den grekiska hotellreceptionisten min storasyster Johanna och utbrister:

– Dig måste vi allt göda!

Så vänder hon sig mot mig:

– Det gäller verkligen inte dig!

Kommentaren är knivskarp och gör lika ont som ett stick i ryggen. Jag är nybliven tonåring och mycket medveten om mina kroppsbrister. Mamma och pappa skrattar generat åt tantens vassa ord, men inga skämt kan tvätta bort min skam. Till skillnad från mina båda storasyskon, behöver jag inte både skärp och hängslen för att brallorna ska sitta uppe. Jag är inte trådsmal. Jag är den ”runda, kramiga, goa”, något jag fått höra sedan fyraårsåldern.

Varför jag inte är slank som resten av min familj? Jo, dels för att jag har begåvats med släktens rultigare gener. Dels för att jag får höra att jag är rund så pass ofta att jag sällan äter när någon ser. I stället länsar jag skafferi och kylskåp i lönndom, men mumsar inte äpplen, kokt potatis och broccoli. Jag frossar på det förbjudna. Smöriga frallor, kolakakor och mjölkchoklad – och vågnålen tickar stadigt uppåt.

Tills en dag, då jag bestämmer mig. Jag slutar att skåpäta och går självklart ner. Tappar sju kilo på ett halvår, samtidigt som jag växer en decimeter.

Förändringen är effektfull. När jag går ut nian har den feta lilla ankungen förvandlats till en svanslank 16-åring, som får en massa fina komplimanger och blir bjuden på kul kalas. Självklart suger jag i mig bekräftelsen, men tänker inombords: ”Era dumma jävlar. Jag är ju precis samma människa som innan”.

Skärmavbild 2015-01-18 kl. 17.40.13

Från det att jag var i fyraårsåldern fick jag ofta höra att jag var för rund, vilket gjorde att jag skämdes för att äta. Jag började skåpäta och blev så småningom överviktig. När jag tittar på bilder av mig själv som barn, blir jag ledsen, för jag tänker att jag var inte alls tjock. Jag var rätt så perfekt.

 

Gör magen glad – ta en glutenfri dag!

Jag fick ofta ett märkligt magknip när jag hade ätit. Dessutom kunde vaderna plötsligt svullna och min vänsterarm domnade frekvent ända ut i lillfingret. Trots att min pappa nyligen hade fått diagnosen celiaki (glutenintolerans) och att läkarens råd var att vi barn också skulle testas, fanns åkomman inte i mina tankar. Symtomen var så diffusa och rörde så olika kroppsdelar att det aldrig gick upp för mig att de kunde hänga ihop.

Kanske ville jag inte heller fejsa faktumet att mitt liv, i sådana fall, skulle saneras från färska frallor och prinsesstårta. I evigheters evighet. Så jag fortsatte att mumsa mat som, om man ska vara krass, sakta men säkert förgiftade mig. Tills en dag, sommaren 1992, när då och då-plågan övergick i konstant kramp, som fick mig att flämtande inta fosterställning.

Ett prov visade så klart att jag hade enorma mängder antikroppar mot gluten i blodomloppet, och läkaren beordrade mig att lägga om kosten. Omedelbums. Två veckor senare var jag smärtfri, efter ytterligare tre hade mina naglar slutat skiva sig och håret börjat locka sig (sant!).

På den tiden var celiaki ett hyfsat okänt tillstånd. Jag fick hämta ut en månatlig ranson av specialmjöl, rispasta, och majsmüsli direkt från landstingets dietist, eftersom butikshyllornas glutenfria sortiment var en synnerligen sorglig samling. I dag är utbudet ett helt annat och från att ha varit en diagnos som komiker älskade att håna, har ”go gluten free” blivit ett hett dietmantra i Hollywood.

Hur mår din kista? Är den gasig, svullen, ond? Boven kan vara laktos, mjölk, socker – eller gluten.

95505285

Svullen? Då kanske du ska testa glutenfritt ett tag. Allt fler väljer bort proteinet från sin dagliga kost, eftersom det får dem att känna sig mindre uppblåsta. FOTO: Thinkstock.

 

En bra start är en god början

Det spöregnar på årets andra dag, ändå är jag smått euforisk över att vi äntligen har tippat över på rätt sida om årsskiftet. Jag vet att många tycker att januari och februari är tokigt tröga och trista månader, men för mig är november och december mycket jobbigare. Då är det mörkt, grått (om man inte bor i en snörik norrlandskommun) och galet mycket på jobbet. Allt, precis allt, ska ju vara ”klart” före jul.

Nu, däremot, trots att det bara gått drygt en vecka sedan vintersolståndet, är ljuset helt annorlunda. Vagt, visst, men lovande. Och ett helt nytt år ligger framför oss. Orört. Redo att fyllas med bra upplevelser.

Jag ger inga nyårslöften, men bestämde redan i somras för att bli snällare mot mig själv. Prioritera min egen hälsa, göra sådant som ger energi och tacka nej till det som suger kraft. Jag följer alltså flygvärdinnornas råd och sätter på min egen syrgasmask först. Om jag kan andas, ökar chanserna för att jag kan hjälpa andra.

Det borde vara en självklarhet, egentligen, men svårare än det låter. I år fyller jag 50 och fascineras dagligen över hur lång tid det tar att bli en hel person. Jag håller fortfarande på att vänja mig vid att sätta mig själv i främsta rummet – utan att få dåligt samvete. En av mina föresatser är att röra på mig minst två timmar om dagen och den vanligaste frågan jag får är: ”Hur hinner du?”.

Jo: På vardagarna stiger jag upp klockan 0600, är ute med hunden från 0630 till 0715 ungefär. Sedan springer jag cirka 45 minuter på lunchen, alternativt kör jag lika många minuter på gymmet efter jobbet.

Summa summarum: 1,5 timme. Resterande 30 minuter fylls av promenad till eller från jobbet och annan vardagsmotion. Det är inte kärnfysik. Två timmar i rörelse är inte mycket, särskilt när man tänker på att jag spenderar 22 av dygnets timmar i soffan, vid arbetsbordet, eller i sängen. Ju.

Under julledigheten fick jag inte in lika mycket träning som jag hade önskat. På åtta dagar lyckades jag komma ut på fyra löppass, men inget på gymmet. Ändå. Det är fyra fler pass än vid samma tid förra året, så jag försöker att fokusera på det, istället för den motion som inte blev av. Eller som den fantastiske inspiratören Mårten Nylén skulle ha uttryckt det (se mer av honom i det här TV4-inslaget):

– Det är ingen idé att försöka förändra gårdagen. Varje ny dag är en ny chans!

Om det skrev jag i det här inlägget från i november – då det var mörkt, grått – och galet mycket på jobbet. Nu har vi ett nytt år framför oss. Orört. Redo att fyllas med bra upplevelser.

Personligen ska jag dra på mig träningstajtsen och sticka till gymmet. Vad ska du göra?

185428127

Wiiii! Det är ingen idé att gräma sig över gårdagen. Varje dag är en ny chans. FOTO: Thinkstock.

 

 

 

Härligt – och superfarligt

Läkaren är så burdust ärlig att jag blir full i skratt, trots att hennes ord borde göra mig livrädd:

– Den där ser JÄVLIGT illa ut!

”Den” är ett födelsemärke som sitter precis till vänster om min ryggrad och som jag, av förklarliga skäl, inte har haft koll på.

Det har däremot min man, Dan. I drygt ett år har han, vid flertal tillfällen, bett mig få den bedömd av en specialist. Men trots Dans tjat har jag ignorerat den.

Ni vet hur det är. Det är alltid lite för mycket på jobbet, och cancer drabbar inte mig. Väl?

Specialisten kikar en gång till i förstoringsglaset, hummar och slår fast att märket ska bort. I dag. Hon gör en anteckning i journalen och jag hinner se orden: Dubbel förtur.

Dubbel.

Förtur.

Jag klär på mig, småchockad och brydd. Att få veta att fläcken, som jag haft, typ, jämt, kan vara cancerogen, är inget jag har förberett mig på. Jag har pallrat mig till Södermalms läkarhus för att få höra: ”Den är stor, svart och ojämn, men inget att oroa sig för”.

Det får jag alltså inte. Jag åker till jobbet och vid lunch ringer läkaren och säger att hon har en kirurg, beredd att operera på övertid, så kan jag komma tillbaka klockan 16?

Efter 19 dagars väntan får jag analyssvaret. Den bortskurna hudslamsan är mycket riktigt malign, men cancern har inte hunnit sprida sig. Jag behöver varken strålning eller cellgifter, men kommer att kallas igen inom en snar framtid eftersom kirurgen vill skära bort ytterligare en centimeter runt ärret ”för säkerhets skull”.

Allt det där hände i januari, alltså för snart ett år sedan. Sedan dess har jag varit på specialkoll två gånger, nu senast strax före jul. På sätt och vis är jag tacksam för mitt maligna märke, för nu har min läkare fullt fokus på varje lite fläck på min kropp, reagerar på varenda förändring. Inga otäcka prickar kommer att växa sig farliga, så länge jag dyker upp på mina återbesök.

I dag, på annandag jul 2014, tävlar bilder på frostnupna björkar mot solnedgångspalmer i mina Facebook- och Instagramflöden. Jag uppskattar att åtminstone en fjärdedel av mina sociala medier-kontakter tillbringar ledigheten i ett hett klimat och jag hoppas att ni alla solskyddar er. Min läkare hälsar:

– Det räcker inte med krämer, utan ni bör ha kläder på er och sitta i skuggan.

Nu vet ni det. Kanske inte vad ni vill höra, men sant, tyvärr.

Jag kom lindrigt undan, och upplevelsen har medfört en riktigt bra grej. Jag har verkligen inte någon ångest för att bli äldre. Alternativet är ju bra mycket dystrare.

Till sist: Var rädda om er. Missa inga mammografitider, PSA-tester eller cellprov. Och om er äkta hälft spanar in en suspekt fläck, kolla den.

Direkt.

Även om det råkar vara lite mycket på jobbet.

Skärmavbild 2014-12-26 kl. 15.57.03

Härligt, härligt – och farligt, farligt. Min rygg i januari, då det maligna märket precis hade skurits bort. Nu har jag ett mycket fult ärr. FOTO: Thinkstock och privat.

Skärmavbild 2014-12-26 kl. 15.43.11

Så här såg dödsfläcken ut. Min solskada har troligen inte uppstått under de senaste 20 åren, utan är sannolikt resultatet av 1980-talets ungdomssynder. Då tänkte jag och mina vänner: ”Lite solfrossa på kvällarna skadar inte” och vi använde produkter som ”Svart på en kvart” och ”Hawaiian Tropic Dark Tanning Oil”. Korkat. Mycket korkat.

 

Linskroketter med saffransris, tomat- och halloumisallad

Jag har snöat in helt på linser och det här receptet på kroketter är busenkelt och snabbt. Dessutom är rätten både billig och nyttig. Perfekt när du kroknar på all julmat.

IMG_7637

Så här gör du:

Skölj 1 pkt röda linser i ett durkslag (285 g Go green) tills de slutar skumma, Mixa dem med 1 solovitlök (eller 2 klyftor) och 2 msk röd pesto. Blanda i 1 pkt majs (280 g Go green), 1 pkt gröna ärter (280 g Go green), 2 tsk fiberhusk (finns i glutenfria hyllan) och 3 msk havremjöl (finns i glutenfria hyllan) eller majsmjöl.

IMG_7635

Klipp i lite persilja och klutta ut till kroketter på en bakplåt täckt med papper. Lägg en nypa riven parmesanost på varje krokett och grädda sedan i varmluftsugn 200 grader i cirka 35 minuter.

IMG_7636

Under tiden lagar du riset genom att koka upp 7,5 dl vatten, lägg i en grönsaksbuljongtärning och en påse saffran + 7 dl ris (jag använder Coops vildrismix).

IMG_7634

Servera med en sallad gjord på cocktailtomater, stekt halloumiost, rödlök, persilja, basilika och mynta.

IMG_7633

MUMS! 

 

 

 

Skutta upp ur soffan – om livet är dig kärt

Hon korsar parken med lyckliga glädjeskutt. Flyger över gräsmattan med spänstiga hoppsasteg, medan hennes föräldrar långsamt kommer släntrande efter henne.

Jag gissar att flickan är tre-fyra år och det är inte första gången jag slås av hur självklart barn rör sig. Hur de tar sig an omvärlden med outtröttlig energi, för ungars så kallade ”default mode” är inte att gå – det är att springa, hoppa, dansa.
Eller som Carl Johan Sundberg, läkare och professor i arbetsfysiologi och medförfattare till boken Hälsa på recept (Fitnessförlaget), uttryckte det i en intervju i Aftonbladet Söndag i höstas:

– Små barn springer fort, stannar till och fortsätter springa. De rör sig mycket och ryckvis. Det blir som en sorts naturlig intervallträning de ägnar sig åt utan att tänka på det.

Just så. Det är vi vuxna som lär dem att sakta ner. Att promenera. Hålla handen. Sitta stilla. Även när myror kryper i brallan och det kliar i armar och ben av rörelselust.

När sedan småbarnen växer upp till skolelever får de max ett par schemalagda timmar i veckan för gympa. Övrig tid (raster undantaget) förväntas de hålla sig lugna i ett klassrum. Göra samma sak, på samma sätt, samtidigt som 30 andra barn.

I tystnad, helst.

Varför blir vi då så frustrerade när våra tonåringar stänger in sig på sina rum och väljer tv och dator i stället för fotbollsplan och simbassäng? Det är ju vi som har groomat dem till ett liv i stillhet.

Det är ju dessutom så de flesta av oss vuxna lever. Vi tar bil eller buss till jobbet där vi tillbringar åtta-nio timmar framför en skärm, för att sedan landa utmattade i favoritfåtöljen lagom till Rapport – en aktivitet som är förenat med livsfara, enligt doktor Sundberg, som säger att vi förkortar våra liv med i genomsnitt 22 minuter för varje timme vi tillbringar i tv-soffan.

TJUGOTVÅ MINUTER!

Alltså: Ta fram ditt inre barn och hoppsa, skutta eller spring till jobbet i morgon.

Ditt liv hänger ju faktiskt på det.

 

474548335

Upp och hoppa! Att sitta på rumpan är förenat med livsfara, enligt läkaren Carl Johan Sundberg. FOTO: Thinkstock

Skärmavbild 2014-12-08 kl. 12.05.21

Formsvacka? Var snäll mot dig själv – och testa mörkerlöpning!

Blev nyss intervjuad om varför jag vill toppa formen inför 50-årsdagen och fick frågan hur jag tar mig över träningströsklarna.

Mitt svar är ganska enkelt: Jag är snäll mot mig själv. Om jag till exempel har planerat att springa en runda, men kroknar efter 300 meter (ni vet känslan när det bara är för motigt, trist och energin verkligen inte finns där), då går jag ett tag. Antingen får jag fart på benen igen efter ytterligare några hundra meter, eller så blir löpturen en promenad istället. Och det är ju bättre än att inte göra något alls. Så istället för att gräma mig för att jag inte lyckades vässa min kilometertid, klappar jag mig på axeln och säger: BRA DÄR!

Svårare än så är det inte. Jag hade en riktig svacka förra veckan. INGET var speciellt kul. Jag körde ett par fuskpass på gymmet (slötränade alltså, gäspande – sant – mig igenom övningarna), men även den träningen gav ju mer än om jag hade tv-seriesurfat i soffan hela kvällen.

Jag har accepterat att det går lite upp och ner med träningen. På samma sätt som livet är en berg- och dalbana. Bara för att du har en kämpig tisdag på jobbet så pallrar du ju dig iväg ändå på onsdagen, eller hur? Jag tänker på samma sätt om min träning. Visst, det kanske gick asdåligt i spåret i förrgår, men det betyder inte att dagens sex kilometer behöver bli lika tuffa.

Efter en ganska undermålig träningsvecka, gav jag mig alltså ut på en motvillig löptur i söndags kväll. Jag hade verkligen INGEN lust, men snörde på mig dojorna och riggade pannlampan. Och se: Mitt mentala mål var en kortrunda på fyra kilometer, men det gick så tokbra att jag tog två till av bara farten och fick det ännu en gång bekräftat att jag gillar att kuta i mörker. Det känns enklare, av någon märklig anledning.

Så nästa gång du halkar ner i ett formdike, gör som jag. Ge dig själv en mental kram. Du är duktig. Vare sig du promenerar, springer eller kör ett fuskpass på gymmet.

I morgon är en ny dag.

Och kväll.

IMG_7559

Av någon anledning tycker jag att det går mycket lättare att springa i beckmörker.

 

 

 

 

Taggad av tunneln

I lördags var det så äntligen dags. Jag och drygt 34 000 andra löpare invigde Stockholms nya biltunnlar i Norra länken genom att springa en 10-kilometersbana med start och mål i Värtahamnen. I förväg hade det snackats mycket om ”en gång i livet”-upplevelse och när vi väl stod på startlinjen kändes det verkligen som att vi skulle uppleva något speciellt.

För mig var det mitt andra millopp någonsin – jag sprang Tjejmilen i september – och med hälften karlar i startfållan var stämningen påtagligt mer laddad än den var på Gärdet för drygt två månader sedan. För mig var det en ny erfarenhet att trängas med hetsiga ”sub 40”-snubbar, som (kändes det som) inte skulle tveka att dundra rakt över mig, om jag skulle råka snubbla.

Eftersom jag hade förmånen att få springa med mina Schibstedkolleger och bli uppvärmningspeppad av professionella löparcoacher från Urban tribes, hade jag fått lite förhandsinfo om banan och vilka förväntningar vi kunde ha: Räkna med en seg, backig mil och att plussa på cirka tio procent på bästa tid.

I mitt fall skulle det innebära att jag skulle gå i mål på 65 min + 6,5 min = 71, 5 minuter och med de förutsättningarna kutade jag iväg. Det gick hyfsat. Jag malde på i en, två och tre kilometer, även om jag kroknade lite redan i den första 500-metersbacken och tänkte: ”Måtte det inte bli så många sådana här”. Men det blev det. Hur många, minns jag inte, men jag kommer absolut ihåg att jag hade det tufft vid sjukilometer-markeringen, att de sista 300 metrarna var skoningslösa – en enda lång uppförsbacke – precis när man kommit ut ur tunneln, sett ljuset och skylten med ordet ”MÅL”.

Men då, minsann, då var det som att den gråa novemberdagern fick fart på fötterna, för på något konstigt vis tog tävlingsinstinkten över och jag spurtade över mållinjen medan publiken klappade, tjoade och hejade. På mig.

Min tid? 1:04:32. En halv minut bättre än min Tjejmilen-prestation. Om jag var nöjd? Japp. Omåttlig. Så pass att redan har bestämt mig för att springa Stockholm Winterrun den 31 januari 2015.

Ses vi där?

bild

Här är det en hel mil kvar innan vi ser ljuset i tunneln. Foto: Hanna Radtke.

 

bild (7)

Jag och min kollega Hanna Radtke kunde inte låta bli att beundra de vackra stensatta väggarna när vi väntade vid startlinjen. Gissar att vi var de enda som hade tankarna på inredningen. FOTO: Hanna Radtke.

bild (2)

Jag, Hanna och våra konkurrenter i startgrupp 4 i väntan på startskottet.

bild (5)

Efter loppet var det ett lämmeltåg av löpare i gula västar och gröna goodiebags som strömmade mot Gärdets tunnelbana. FOTO: Hanna Radtke.

Därför är grådager bättre än ingen dager alls

Det är inte någon nyhet, direkt, att november har varit osedvanligt solfattig och deppigt mörk. Detta har fått mina vänner i sociala medier att gå bananas med statusuppdateringar om hur zombieslöa de är.

Anledningen till att vi människor blir så sega när ljuset avtar har att göra med en liten filur i hjärnan som heter tallkottkörteln, eller epifysen. Det lärde jag mig i morse när jag promenerade till jobbet och lyssnade på en P1-intervju med Mattias Lundberg, docent i psykologi vid Umeå universitet.

Han förklarade att det är epifysen som producerar hormonet melatonin (även kallat sömnhormon), som i sin tur reglerar vår dygnsrytm. Hur hög halt melatonin som körteln producerar hänger i sin tur ihop med hur mycket dagsljus ögat släpper in. Ju mindre ljus, desto mer sömnhormon från tallkottkörteln.

Det är alltså därför vi, under dagar som i dag, då det aldrig blir riktigt ljust ute, blir fullkomligt utmattade. Så hur kan man råda bot på det? Jo, allra bäst är att tanka det lilla ljus som finns och tydligen är det naturliga dagsljuset ”det bästa ljus vi har”. Till och med i dag, ger en kvarts promenad under lunchen mer energi än du kanske kan ana.

Docent Lundberg tipsade också om att vistas i ”ljusa miljöer”, som simhallar och bibliotek, om man inte har möjlighet att få i sig det mer kvalitativa dagsljuset.

Alltså: Tagga ner tallkottkörteln – promenera, simma, läs! Alternativt, gå i ide, så ses vi någon gång i mars.

Trevlig fredag!

IMG_7466

Min promenadutsikt i morse. Det var nätt och jämnt ljust ute, men det lär räcka för att få tallkottkörteln att dämpa produktionen av trötthormonet melatonin.