Gröna kroketter med smak av Mellanöstern

Lämna en kommentar

IMG_8047Det här receptet fick jag inspiration till från Coops tidning Mersmak, men eftersom jag bara hade grunden (spenaten, broccolin och fetaosten), så blev det en helt ny rätt, med ingredienser som jag hade hemma.

Så gör du:

Skär 2 broccoli i små bitar och mixa med 3 ägg. Tillsätt 3-4 msk röd pesto och 2 msk mald spiskummin, 150 g smulad fetaost, 2 dl hackade valnötter, 150 g hackad, färsk spenat, 2 dl glutenfritt ströbröd och salt efter smak.

Forma kroketter med hjälp av två matskedar och klicka ut på plåt klädd med bakpapper. Grädda i cirka 20 min, 200 grader.

Servera med sallad, vildrisblandning smaksatt med gurkmeja, sås på ajvar relish och naturell kvarg, samt en klick lingonsylt och – så klart stekt halloumi. Toppa gärna med blåbär, citronolja och balsamvinäger.

Smaklig spis!

Mitt första möte med Mr Xtremefit

Lämna en kommentar
IMG_7894

Xtremefit-lokalen på Kungsholmen i Stockholm har härligt uppmuntrande ordstäv på väggarna.

Han ler faktiskt inte en enda gång under passet. När jag kvidande, sittande i den djupaste jägarvila jag pallar utan att rasa ihop, dristar mig till att högt räkna ner de sista tio sekunderna, spänner han ögonen i mig och väser:

– Det är JAG som räknar.

Vad tänkte jag? Att han skulle klappa händerna, göra high five och tycka att jag är en kämpe? Nope. Han signalerar bara med pekfingret att jag inte sitter djupt nog. Sedan backar han till tio igen, medan gruppen skriker ”Neeej!”, och jag skäms.

Jag och en handfull andra (som jag tycker ser oroväckande vältränade ut) har anmält oss till ett bootcamp i träningsföretagets Xtremefits regi, vars affärsidé är att erbjuda supertuff PT-träning, ”army style”, i grupp. Vi har alltså pyntat 1 500 kronor per skalle för att under fyra veckor köra fyra pass i veckan, piskade av Mr Xtremefit himself: Romeo Sundin. (Bildgoogla honom och du lär inte hitta ett enda foto där han drar på smilbanden).

IMG_7928

Tuffing. Romeo Sundin, Xtremefits grundare, kör stenhårda pass med sina kunder. Att komma med lama ursäkter är ingen idé.

Själv gjorde jag en klassiker. Facebookade på juldagen och fick Xtremefits bootcamp-annons i flödet: ”Kom i toppform på fyra veckor”. Om jag gick igång? Självklart! Hade jag trott att det skulle vara så här jobbigt? Nej.

Första fystimmen startade med ett fitnesstest: Armhävningar, upphopp, plankan, jägarvila, rygglyft, sit ups. Hur det gick? Rätt kasst. Trots att jag tränat hyfsat mycket de senaste månaderna visar det sig att jag inte mäktar en enda armhävning som får godkänt av Romeo (på tå, haka och bröstkorg ska toucha mattan). Jägarvilan är också undermålig, medan resten går hyfsat och jag står till och med längst av alla i plankan: 3:13.

Tanken är ju så klart att vi alla ska häpna över våra fysiska framsteg efter totalt 16 sessioner med Romeo. Och om jag bara får vara frisk, skadefri och inte missar för många tillfällen, borde jag klara mitt personliga mål när gruppen checkar ut: Åtminstone en godkänd armhävning. Det vore en rekordförbättring på hela 100 procent.

Och med tanke på att jag efter en timmes xtremefitande (!), skakar i hela kroppen, är sjöblöt och genomtrött, så borde ju fyra timmar i veckan åstadkomma ett hyfsat resultat.

Ni som följer mig på Instagram vet att jag är inne på tredje veckan nu och att jag fortfarande refererar till träningen som ”mördarjobbig”. Ändå är jag redan på väg att boka in mig på ännu ett bootcamp, känner att jag blivit smått beroende av kicken jag får efter varje högintensivt pass.

Jag har visserligen inte fått mitt fitnessfacit än, men visst har jag blivit starkare och mer uthållig, trots att jag efter dagens pass (nummer 10 av 16) kände mig som en urlakad t-shirt. Jag pekade på en av de många (uppmuntrande?) väggtexterna: ”It doesn’t get easier, you’re getting stronger”, och sa till Romeo:

– Det där stämmer inte in på mig!

Han tittade på mig och svarade:

– Jo. Det du gjorde i dag, hade du inte klarat för två veckor sedan.

Och så log han.

IMG_7897

Känslan i kroppen efter en timmes Xtremefit.

 

 

 

 

 

 

 

Är det konstigt att man längtar bort någon gång?

Lämna en kommentar
IMG_7978

Under min morgonpromenad till jobbet piskade snögloppet i ögonen. Både mascara och tårar rann. Cyklisterna fattade galoppen. De såg ut som skidåkare på hjul i sina brillor.

Solen har inte visat sig på flera dagar och det snöar horisontellt. Trots att jag kisar i motvinden, kan jag inte värja mig mot snögloppet under morgonpromenaden från Medborgarplatsen till jobbet.

Cyklisterna har, tack och lov, taggat ner från sitt hysteriska högsommartempo. Sänkt farten, dels på grund av dubbdäcken, dels för att sikten sinkar dem, trots att många av dem har skidbrillor, vilket inte är någon dum idé. Vi befinner oss visserligen på Vasabron, inte i Verbier, men ett par skidglasögon vore på sin plats och jag undrar hur den propre mannen, som väntar på grön gubbe bredvid mig, skulle reagera om jag plötsligt fiskade upp ett par Bollé-brillor ur handväskan.

Inte alls, förmodligen. Möjligen skulle han snegla lite undrande på mig innan han klafsade vidare i sina orange Swims, gummigaloscherna som påminner om gigantiska ankfötter och har blivit en het modedetalj i den stockholmska snösörjan.

Att det är fler än jag som längtar bort den här vintermorgonen blir tydligt när jag loggar in på datorn. Först får jag en virtuell örfil i form av en väninnas Facebookstatus: ”3,5 vecka kvar till värme, sol, palmer och milslånga stränder i Thailand”, och min man, Dan, har skickat ett mejl som tipsar: ”Mallorca – våning i första havslinjen”.

I vanliga fall brukar jag ignorera makens många Blocket-mejl, men i dag både klickar jag på länken och fastnar i ett eget sökande. Jag hittar direkt tre objekt i San Augustin, strax väster om Palma, där vi hade en underbar vecka för ett par somrar sedan. Låter mig lockas av mäklartexter som manar: ”Passa på!” och: ”Fantastiska priser just nu på Mallorca”.

Jag förförs och fortsätter att scrolla bland bilderna på solstolar, havsutsikter och det blågröna Medelhavet. Förflyttas i ett nafs från minusgrader, snöslask och gråväder till 30 plus, pinfärska skaldjur och iskall cerveza. Drömmer mig bort, till en tillvaro utan skidglasögon och galoscher. Tänker: ”Allvarligt? Köpa semesterhus i Spanien?”.

Pja, varför inte?

Hej, övre medelåldern. Var har du varit i hela mitt liv?

IMG_8101

Foträtt. Swimsgaloscherna blir en allt vanligare syn i Stockholm.

Jag var den ”rultiga lillasystern”

Lämna en kommentar
IMG_6236

Jag och min storasyster Johanna 1971, sommaren innan jag skulle fylla sex år.

Vi är på vårt livs första familjecharter och när vi ska checka in på hotellet synar den grekiska hotellreceptionisten min storasyster Johanna och utbrister:

– Dig måste vi allt göda!

Så vänder hon sig mot mig:

– Det gäller verkligen inte dig!

Kommentaren är knivskarp och gör lika ont som ett stick i ryggen. Jag är nybliven tonåring och mycket medveten om mina kroppsbrister. Mamma och pappa skrattar generat åt tantens vassa ord, men inga skämt kan tvätta bort min skam. Till skillnad från mina båda storasyskon, behöver jag inte både skärp och hängslen för att brallorna ska sitta uppe. Jag är inte trådsmal. Jag är den ”runda, kramiga, goa”, något jag fått höra sedan fyraårsåldern.

Varför jag inte är slank som resten av min familj? Jo, dels för att jag har begåvats med släktens rultigare gener. Dels för att jag får höra att jag är rund så pass ofta att jag sällan äter när någon ser. I stället länsar jag skafferi och kylskåp i lönndom, men mumsar inte äpplen, kokt potatis och broccoli. Jag frossar på det förbjudna. Smöriga frallor, kolakakor och mjölkchoklad – och vågnålen tickar stadigt uppåt.

Tills en dag, då jag bestämmer mig. Jag slutar att skåpäta och går självklart ner. Tappar sju kilo på ett halvår, samtidigt som jag växer en decimeter.

Förändringen är effektfull. När jag går ut nian har den feta lilla ankungen förvandlats till en svanslank 16-åring, som får en massa fina komplimanger och blir bjuden på kul kalas. Självklart suger jag i mig bekräftelsen, men tänker inombords: ”Era dumma jävlar. Jag är ju precis samma människa som innan”.

Skärmavbild 2015-01-18 kl. 17.40.13

Från det att jag var i fyraårsåldern fick jag ofta höra att jag var för rund, vilket gjorde att jag skämdes för att äta. Jag började skåpäta och blev så småningom överviktig. När jag tittar på bilder av mig själv som barn, blir jag ledsen, för jag tänker att jag var inte alls tjock. Jag var rätt så perfekt.

 

Gör magen glad – ta en glutenfri dag!

Lämna en kommentar

Jag fick ofta ett märkligt magknip när jag hade ätit. Dessutom kunde vaderna plötsligt svullna och min vänsterarm domnade frekvent ända ut i lillfingret. Trots att min pappa nyligen hade fått diagnosen celiaki (glutenintolerans) och att läkarens råd var att vi barn också skulle testas, fanns åkomman inte i mina tankar. Symtomen var så diffusa och rörde så olika kroppsdelar att det aldrig gick upp för mig att de kunde hänga ihop.

Kanske ville jag inte heller fejsa faktumet att mitt liv, i sådana fall, skulle saneras från färska frallor och prinsesstårta. I evigheters evighet. Så jag fortsatte att mumsa mat som, om man ska vara krass, sakta men säkert förgiftade mig. Tills en dag, sommaren 1992, när då och då-plågan övergick i konstant kramp, som fick mig att flämtande inta fosterställning.

Ett prov visade så klart att jag hade enorma mängder antikroppar mot gluten i blodomloppet, och läkaren beordrade mig att lägga om kosten. Omedelbums. Två veckor senare var jag smärtfri, efter ytterligare tre hade mina naglar slutat skiva sig och håret börjat locka sig (sant!).

På den tiden var celiaki ett hyfsat okänt tillstånd. Jag fick hämta ut en månatlig ranson av specialmjöl, rispasta, och majsmüsli direkt från landstingets dietist, eftersom butikshyllornas glutenfria sortiment var en synnerligen sorglig samling. I dag är utbudet ett helt annat och från att ha varit en diagnos som komiker älskade att håna, har ”go gluten free” blivit ett hett dietmantra i Hollywood.

Hur mår din kista? Är den gasig, svullen, ond? Boven kan vara laktos, mjölk, socker – eller gluten.

95505285

Svullen? Då kanske du ska testa glutenfritt ett tag. Allt fler väljer bort proteinet från sin dagliga kost, eftersom det får dem att känna sig mindre uppblåsta. FOTO: Thinkstock.

 

En bra start är en god början

Lämna en kommentar

Det spöregnar på årets andra dag, ändå är jag smått euforisk över att vi äntligen har tippat över på rätt sida om årsskiftet. Jag vet att många tycker att januari och februari är tokigt tröga och trista månader, men för mig är november och december mycket jobbigare. Då är det mörkt, grått (om man inte bor i en snörik norrlandskommun) och galet mycket på jobbet. Allt, precis allt, ska ju vara ”klart” före jul.

Nu, däremot, trots att det bara gått drygt en vecka sedan vintersolståndet, är ljuset helt annorlunda. Vagt, visst, men lovande. Och ett helt nytt år ligger framför oss. Orört. Redo att fyllas med bra upplevelser.

Jag ger inga nyårslöften, men bestämde redan i somras för att bli snällare mot mig själv. Prioritera min egen hälsa, göra sådant som ger energi och tacka nej till det som suger kraft. Jag följer alltså flygvärdinnornas råd och sätter på min egen syrgasmask först. Om jag kan andas, ökar chanserna för att jag kan hjälpa andra.

Det borde vara en självklarhet, egentligen, men svårare än det låter. I år fyller jag 50 och fascineras dagligen över hur lång tid det tar att bli en hel person. Jag håller fortfarande på att vänja mig vid att sätta mig själv i främsta rummet – utan att få dåligt samvete. En av mina föresatser är att röra på mig minst två timmar om dagen och den vanligaste frågan jag får är: ”Hur hinner du?”.

Jo: På vardagarna stiger jag upp klockan 0600, är ute med hunden från 0630 till 0715 ungefär. Sedan springer jag cirka 45 minuter på lunchen, alternativt kör jag lika många minuter på gymmet efter jobbet.

Summa summarum: 1,5 timme. Resterande 30 minuter fylls av promenad till eller från jobbet och annan vardagsmotion. Det är inte kärnfysik. Två timmar i rörelse är inte mycket, särskilt när man tänker på att jag spenderar 22 av dygnets timmar i soffan, vid arbetsbordet, eller i sängen. Ju.

Under julledigheten fick jag inte in lika mycket träning som jag hade önskat. På åtta dagar lyckades jag komma ut på fyra löppass, men inget på gymmet. Ändå. Det är fyra fler pass än vid samma tid förra året, så jag försöker att fokusera på det, istället för den motion som inte blev av. Eller som den fantastiske inspiratören Mårten Nylén skulle ha uttryckt det (se mer av honom i det här TV4-inslaget):

– Det är ingen idé att försöka förändra gårdagen. Varje ny dag är en ny chans!

Om det skrev jag i det här inlägget från i november – då det var mörkt, grått – och galet mycket på jobbet. Nu har vi ett nytt år framför oss. Orört. Redo att fyllas med bra upplevelser.

Personligen ska jag dra på mig träningstajtsen och sticka till gymmet. Vad ska du göra?

185428127

Wiiii! Det är ingen idé att gräma sig över gårdagen. Varje dag är en ny chans. FOTO: Thinkstock.

 

 

 

Härligt – och superfarligt

Lämna en kommentar

Läkaren är så burdust ärlig att jag blir full i skratt, trots att hennes ord borde göra mig livrädd:

– Den där ser JÄVLIGT illa ut!

”Den” är ett födelsemärke som sitter precis till vänster om min ryggrad och som jag, av förklarliga skäl, inte har haft koll på.

Det har däremot min man, Dan. I drygt ett år har han, vid flertal tillfällen, bett mig få den bedömd av en specialist. Men trots Dans tjat har jag ignorerat den.

Ni vet hur det är. Det är alltid lite för mycket på jobbet, och cancer drabbar inte mig. Väl?

Specialisten kikar en gång till i förstoringsglaset, hummar och slår fast att märket ska bort. I dag. Hon gör en anteckning i journalen och jag hinner se orden: Dubbel förtur.

Dubbel.

Förtur.

Jag klär på mig, småchockad och brydd. Att få veta att fläcken, som jag haft, typ, jämt, kan vara cancerogen, är inget jag har förberett mig på. Jag har pallrat mig till Södermalms läkarhus för att få höra: ”Den är stor, svart och ojämn, men inget att oroa sig för”.

Det får jag alltså inte. Jag åker till jobbet och vid lunch ringer läkaren och säger att hon har en kirurg, beredd att operera på övertid, så kan jag komma tillbaka klockan 16?

Efter 19 dagars väntan får jag analyssvaret. Den bortskurna hudslamsan är mycket riktigt malign, men cancern har inte hunnit sprida sig. Jag behöver varken strålning eller cellgifter, men kommer att kallas igen inom en snar framtid eftersom kirurgen vill skära bort ytterligare en centimeter runt ärret ”för säkerhets skull”.

Allt det där hände i januari, alltså för snart ett år sedan. Sedan dess har jag varit på specialkoll två gånger, nu senast strax före jul. På sätt och vis är jag tacksam för mitt maligna märke, för nu har min läkare fullt fokus på varje lite fläck på min kropp, reagerar på varenda förändring. Inga otäcka prickar kommer att växa sig farliga, så länge jag dyker upp på mina återbesök.

I dag, på annandag jul 2014, tävlar bilder på frostnupna björkar mot solnedgångspalmer i mina Facebook- och Instagramflöden. Jag uppskattar att åtminstone en fjärdedel av mina sociala medier-kontakter tillbringar ledigheten i ett hett klimat och jag hoppas att ni alla solskyddar er. Min läkare hälsar:

– Det räcker inte med krämer, utan ni bör ha kläder på er och sitta i skuggan.

Nu vet ni det. Kanske inte vad ni vill höra, men sant, tyvärr.

Jag kom lindrigt undan, och upplevelsen har medfört en riktigt bra grej. Jag har verkligen inte någon ångest för att bli äldre. Alternativet är ju bra mycket dystrare.

Till sist: Var rädda om er. Missa inga mammografitider, PSA-tester eller cellprov. Och om er äkta hälft spanar in en suspekt fläck, kolla den.

Direkt.

Även om det råkar vara lite mycket på jobbet.

Skärmavbild 2014-12-26 kl. 15.57.03

Härligt, härligt – och farligt, farligt. Min rygg i januari, då det maligna märket precis hade skurits bort. Nu har jag ett mycket fult ärr. FOTO: Thinkstock och privat.

Skärmavbild 2014-12-26 kl. 15.43.11

Så här såg dödsfläcken ut. Min solskada har troligen inte uppstått under de senaste 20 åren, utan är sannolikt resultatet av 1980-talets ungdomssynder. Då tänkte jag och mina vänner: ”Lite solfrossa på kvällarna skadar inte” och vi använde produkter som ”Svart på en kvart” och ”Hawaiian Tropic Dark Tanning Oil”. Korkat. Mycket korkat.

 

Linskroketter med saffransris, tomat- och halloumisallad

Lämna en kommentar

Jag har snöat in helt på linser och det här receptet på kroketter är busenkelt och snabbt. Dessutom är rätten både billig och nyttig. Perfekt när du kroknar på all julmat.

IMG_7637

Så här gör du:

Skölj 1 pkt röda linser i ett durkslag (285 g Go green) tills de slutar skumma, Mixa dem med 1 solovitlök (eller 2 klyftor) och 2 msk röd pesto. Blanda i 1 pkt majs (280 g Go green), 1 pkt gröna ärter (280 g Go green), 2 tsk fiberhusk (finns i glutenfria hyllan) och 3 msk havremjöl (finns i glutenfria hyllan) eller majsmjöl.

IMG_7635

Klipp i lite persilja och klutta ut till kroketter på en bakplåt täckt med papper. Lägg en nypa riven parmesanost på varje krokett och grädda sedan i varmluftsugn 200 grader i cirka 35 minuter.

IMG_7636

Under tiden lagar du riset genom att koka upp 7,5 dl vatten, lägg i en grönsaksbuljongtärning och en påse saffran + 7 dl ris (jag använder Coops vildrismix).

IMG_7634

Servera med en sallad gjord på cocktailtomater, stekt halloumiost, rödlök, persilja, basilika och mynta.

IMG_7633

MUMS! 

 

 

 

Skutta upp ur soffan – om livet är dig kärt

Lämna en kommentar

Hon korsar parken med lyckliga glädjeskutt. Flyger över gräsmattan med spänstiga hoppsasteg, medan hennes föräldrar långsamt kommer släntrande efter henne.

Jag gissar att flickan är tre-fyra år och det är inte första gången jag slås av hur självklart barn rör sig. Hur de tar sig an omvärlden med outtröttlig energi, för ungars så kallade ”default mode” är inte att gå – det är att springa, hoppa, dansa.
Eller som Carl Johan Sundberg, läkare och professor i arbetsfysiologi och medförfattare till boken Hälsa på recept (Fitnessförlaget), uttryckte det i en intervju i Aftonbladet Söndag i höstas:

– Små barn springer fort, stannar till och fortsätter springa. De rör sig mycket och ryckvis. Det blir som en sorts naturlig intervallträning de ägnar sig åt utan att tänka på det.

Just så. Det är vi vuxna som lär dem att sakta ner. Att promenera. Hålla handen. Sitta stilla. Även när myror kryper i brallan och det kliar i armar och ben av rörelselust.

När sedan småbarnen växer upp till skolelever får de max ett par schemalagda timmar i veckan för gympa. Övrig tid (raster undantaget) förväntas de hålla sig lugna i ett klassrum. Göra samma sak, på samma sätt, samtidigt som 30 andra barn.

I tystnad, helst.

Varför blir vi då så frustrerade när våra tonåringar stänger in sig på sina rum och väljer tv och dator i stället för fotbollsplan och simbassäng? Det är ju vi som har groomat dem till ett liv i stillhet.

Det är ju dessutom så de flesta av oss vuxna lever. Vi tar bil eller buss till jobbet där vi tillbringar åtta-nio timmar framför en skärm, för att sedan landa utmattade i favoritfåtöljen lagom till Rapport – en aktivitet som är förenat med livsfara, enligt doktor Sundberg, som säger att vi förkortar våra liv med i genomsnitt 22 minuter för varje timme vi tillbringar i tv-soffan.

TJUGOTVÅ MINUTER!

Alltså: Ta fram ditt inre barn och hoppsa, skutta eller spring till jobbet i morgon.

Ditt liv hänger ju faktiskt på det.

 

474548335

Upp och hoppa! Att sitta på rumpan är förenat med livsfara, enligt läkaren Carl Johan Sundberg. FOTO: Thinkstock

Skärmavbild 2014-12-08 kl. 12.05.21

Formsvacka? Var snäll mot dig själv – och testa mörkerlöpning!

Lämna en kommentar

Blev nyss intervjuad om varför jag vill toppa formen inför 50-årsdagen och fick frågan hur jag tar mig över träningströsklarna.

Mitt svar är ganska enkelt: Jag är snäll mot mig själv. Om jag till exempel har planerat att springa en runda, men kroknar efter 300 meter (ni vet känslan när det bara är för motigt, trist och energin verkligen inte finns där), då går jag ett tag. Antingen får jag fart på benen igen efter ytterligare några hundra meter, eller så blir löpturen en promenad istället. Och det är ju bättre än att inte göra något alls. Så istället för att gräma mig för att jag inte lyckades vässa min kilometertid, klappar jag mig på axeln och säger: BRA DÄR!

Svårare än så är det inte. Jag hade en riktig svacka förra veckan. INGET var speciellt kul. Jag körde ett par fuskpass på gymmet (slötränade alltså, gäspande – sant – mig igenom övningarna), men även den träningen gav ju mer än om jag hade tv-seriesurfat i soffan hela kvällen.

Jag har accepterat att det går lite upp och ner med träningen. På samma sätt som livet är en berg- och dalbana. Bara för att du har en kämpig tisdag på jobbet så pallrar du ju dig iväg ändå på onsdagen, eller hur? Jag tänker på samma sätt om min träning. Visst, det kanske gick asdåligt i spåret i förrgår, men det betyder inte att dagens sex kilometer behöver bli lika tuffa.

Efter en ganska undermålig träningsvecka, gav jag mig alltså ut på en motvillig löptur i söndags kväll. Jag hade verkligen INGEN lust, men snörde på mig dojorna och riggade pannlampan. Och se: Mitt mentala mål var en kortrunda på fyra kilometer, men det gick så tokbra att jag tog två till av bara farten och fick det ännu en gång bekräftat att jag gillar att kuta i mörker. Det känns enklare, av någon märklig anledning.

Så nästa gång du halkar ner i ett formdike, gör som jag. Ge dig själv en mental kram. Du är duktig. Vare sig du promenerar, springer eller kör ett fuskpass på gymmet.

I morgon är en ny dag.

Och kväll.

IMG_7559

Av någon anledning tycker jag att det går mycket lättare att springa i beckmörker.