Jag önskar att jag var fyra år igen och helt utan kroppskomplex

Just nu är jag så oerhört förtjust i konstnären och radioprofilen Stina Wollter. Hennes instagramkonto (@stinawollter) är en fröjd att följa och om du inte är en av hennes drygt 31000 följare redan, så kan jag verkligen rekommendera dig att bli det. Varför? Jo, för att där får du daglig klokskap i form av livsbejakande inlägg – och danser. I somras fick hon snudd på internet att braka ihop när hon la upp sin baddräktsdans. Det är en hyllning till den kropp som hon har lärt sig att älska istället för att hata.

Skärmavbild 2015-10-07 kl. 14.58.07

Stina Wollter, 51, är inte bara konstnär, hon har ett eget radioprogram också, ”Söndagar med Wollter”. FOTO: Sveriges Radio.


Jag tänker att det där måste jag bli bättre på. Jobba på att kunna stå spritt språngande framför spegeln utan att hissa upp brösten dit de en gång hörde hemma. Utan att vilja skyla mig för att det hänger och är slappt.

Faktum är att jag inte varit helt bekväm med min kropp sedan jag var en sisådär fyra år och knatade omkring på Öland obekymrat nakenfisigt om somrarna. Den sorglösheten försvann rätt snabbt. Anledningarna till detta har jag skrivit om i det här inlägget och tyvärr sitter de känslorna kvar som såriga taggar på insidan.

Skärmavbild 2015-10-07 kl. 15.36.24

Obekymrat barfotabarn. FOTO: Pappa Tyko Högbom.

Jag vet. Jag borde veta bättre. Kunna se rakt in i mina egna ögon och säga: ”Erika, du är vacker, duktig och kapabel, istället för: ”Om du går ner fem–sex kilo, så …”. Giftiga tankar bryter ner, goda bygger upp. Det står i varenda självhjälpsmanual.

Doktor Masaru Emoto, japansk forskare och författare till böckerna Vattnets sanna kraft, Vattnets dolda budskap och Budskap från vatten – älska dig själv, går längre än så. Han hävdar att våra tankar direkt påverkar källan till allt liv: Världens vatten.

Med hjälp av en höghastighetskamera lär doktor Emoto ha upptäckt att när vattenmolekyler exponeras för kärleksfulla ord bildas vackra, komplexa och färgrika iskristaller, medan de som får ”höra” negativa tankar och hot förvandlas till ofullständiga, asymmetriska kristaller med dova färger.

Ni förstår att Mr Masuro Emoto har fått tvivlande mothugg, men håll med om att hans tes svindlar, särskilt som vi människor består av 65 procent vatten?

Så, nu ska jag börja tala med mina vattenmolekyler. Tuttarna lär inte lyssna, men kanske kan insidan bli lika porlande bekymmerslös som en fjällbäck.

Eller ännu hellre – som mitt fyraåriga nakenfisiga jag.

ThinkstockPhotos-463234821

Kan insidan bli som en porlande fjällbäck? Det är värt ett försök. FOTO: Thinkstock.

 

 

Älskade extrahull!

Han tittar bekymrat på mig och säger:

– Så många av mina patienter sitter i den där stolen och berättar exakt samma historia som du.

Med ”exakt samma historia” syftar läkaren på det jag just lättat mitt hjärta kring: Hur det verkar vara helt och hållet OMÖJLIGT för mig att gå ner ett enda hektogram. Anledningen är att jag sedan fyra år tillbaka har hypotyreos – underfunktion i sköldkörteln. Diagnosen gör att min förbränning är extremlåg och trots att jag medicinerar med syntetiskt sköldkörtelhormon pekar vågnålen på åtta kilon fler än jag önskar.

Nu är jag alltså på min årliga hälsokoll på endokrinologmottagningen och vittnar om hur urbota less jag är på situationen. Jag tränar tämligen mycket och äter sunt. Visst unnar jag mig ett par glas vin då och då, men varje vecka överskrider mina kalorier ut antalet som går in, det har jag app-bevis på. I somras med rejäl råge, då jag och maken vandrade runt hela Isle of Wight (13 mil) på fem dagar.

Om min figur krympte? Marginellt.

Jag får inte ihop ekvationen i min skalle. Hur är det möjligt, rent vetenskapligt?

Läkaren ser milt på mig:

– Det är tyvärr många kvinnor i din ålder som har samma problem som du och vi vet faktiskt inte varför.

Hans ord tröstar mig något. Han är specialist i invärtesmedicin och har alltså inte heller något facit. Han, som har examen i hur kroppens hormonsystem är funtat, mästrar mig inte, säger inte: ”Det är bara att äta mindre och röra på dig mer”, utan bekräftar att det här med viktbalans kan vara ett mysterium.

– Så du tycker att jag ska sluta noja? frågar jag.

– Ja, dina värden är toppen, du är frisk och lever hälsosamt.

– Är det till och med bra att ha några kriskilon när man blir äldre? undrar jag.

Läkaren nickar:

– Lite extrahull är underskattat. Det kan vara skillnaden mellan liv och död om du hamnar på sjukhus en längre tid. Det finns det forskning som visar.

Åh fan.

Plötsligt känns mina plushekton inte lika tunga. Plötsligt tänker jag att de är en tillgång. Plötsligt vill jag hojta: ”Extrahullet, I bloody love you!”

Nåja, jag ska åtminstone försöka.

ThinkstockPhotos-484749476

Muffinsmidja – who cares? Illustration: Thinkstock.

Blicken som får helvetet att frysa

Min äkta hälft hävdar att det inte finns en enda man i världen som kan frammana den. Att det bara är vi kvinnor som behärskar den och att den ligger slumrande hos varje nyfött flickebarn för att slå ut i full blom under tonåren.

Jag talar om Blicken.

Den som får helvetet att frysa, vuxna karlar att lägga sig i fosterställning och husdjur att gnyende kura ihop sig.

Den som är själva ursprunget till uttrycket ”Om blickar kunde döda”.

Själv utsätter jag min familj (och säkert andra) för ”The Look”, som Dan har döpt den till, med hyfsat jämna mellanrum, varpå han, Freja eller Joel lite skrajset utbrister:

– Vad har jag gjort nu då?

Ja, var ska jag börja? Låtit frukostdisken stå framme sedan arla morgonstund eller klivit ur dojorna precis innanför ytterdörren, så att jag (som oftast är sist hem) måste röja i skoröran, alternativt forcera hindret meddels jämfotahopp, om jag vill ta mig över tröskeln.

Till exempel.

Det intressanta är att mitt grimaserande är helt oöverlagt. Först i samma ögonblick (ha ha) som jag har fyrat av en riktigt iskall version, blir jag medveten om den (känns i ögonbotten, på något mystiskt sätt).

Och trots att jag och min man vid flera tillfällen har dryftat hur minspelet upplevs som en förminskande härskarteknik, kan jag inte hejda mig. Blicken är reflexmässig, en reptilreaktion sprungen direkt ur ryggmärgen.

Medfödd. Nedärvd, till och med. Det var ju så han sa, maken, så skyll inte på mig!

Hur Dan & Co ska slippa den fortsättningsvis? Busenkelt: Sluta irritera mig.

IMG_8799

Vill du slippa mina onda ögon? Enkelt – irritera mig aldrig!

 

Mat är en trixig drog att sluta med

Jag är en riktig sucker för viktminsknings-tv och ett av mina favoritprogram i kategorin är Extreme makeover weight loss, som sänds på TV4 play.

Det är enormt fascinerande att se hur extremöverviktiga människor rasar 50 – 100 kilo på ett år och får både hälsa och viljan att leva tillbaka.

Till sin hjälp har de den stentuffe (fast mycket vänlige) personlige tränaren Chris Powell som flyttar in, rensar kylskåpet från skräpmat och snabba kolhydrater och pushar dem fysiskt till bristningsgränsen.

När han lämnar sina protegéer efter ”fas 1” är det med orden: ”Lycka till och nu finns det inga ursäkter”.

Sannerligen. Inte nog med att varje deltagare fått ett lyxigt hemmagym installerat, Chris följer dem på avstånd via övervakningskameror och kontoutdrag på allt de handlar i snabbköpet.

Ändå faller många av dem i fuskfällan. Tar en drive in-burgare på vägen hem och väljer att smygäta godis i garaget istället för att plåga sig igenom en powerwalk.

Och det är inte så konstigt, för mat är en trixig drog att sluta med. Annat missbruk kan man ”bara” att lägga av med. Ingen behöver kokain eller sprit, men vi måste ju äta för att leva.

Kalorismusslet syns direkt vid nästa invägning och Chris tvingas banna sina bantare: ”The scales never lies”. För det är först när hjärnan är med i matchen – när tv-­deltagarna förstår att PT-polisen Powell är ett redskap, ingen genväg till drömvikten – som kiloraset tar riktig fart.

Skärmavbild 2015-04-14 kl. 12.00.49

Ashley Johnson var med i Extreme makeover weight loss under 2012. Foto: ABC

Skärmavbild 2015-04-14 kl. 12.02.04

Rekordbantaren Alex Respess fick ett helt nytt liv efter programmet. Foto: ABC

Nu är det ju en försvinnande liten del av befolkningen som har en Powell vid sin sida och tack och lov är det också en minoritet som har samma gigantiska övervikt att ta itu med som hans klienter. 

Icke desto mindre, de flesta av oss som försöker förändra vår livsstil har dagar, kanske veckor, då det är extra tungt att hålla i tränings- och kostrutinerna. Om detta har jag skrivit ett antal gånger, bland annat i det här inlägget där min egen superinspiratör Mårten Nylén, uttrycker sig så klokt. 

Det är också därför, tror jag, som så många följer må bra-bloggar (typ den här) och Instgramkonton med hälsofokus. För all pepp är bra pepp, inte sant?

Men själva jobbet, det måste vi alla göra själva.

Skärmavbild 2015-04-14 kl. 11.57.37

Att kicka en drogvana är nog så svårt. Ännu svårare är om fixen är mat. Vi kan ju inte sluta äta helt och hållet. Foto: Anna Tärnhuvud

 

 

 

 

Use it, or lose it!

Det började som en ruggig känsla i kroppen, men jag hävdade bestämt: ”Det är bara en lågintensiv förkylning, den är på sluttampen”.

Efter fem dagar kroknade jag och hade gjort det mest förbjudna: Tryckt i mig Treo och Alvedon, gått på som vanligt (minus träning – hostade för mycket), under en arbetsvecka, vilket resulterade i att jag till slut segnade ner i sängen.

Jag är nämligen fast övertygad om att du bör lyssna på kroppens allra första sjuksignaler. Stannar du hemma från dag ett, blir du frisk fortare. Nu gjorde jag tvärtom. Tryckte undan symtomen, förvissad om att jag som var så stark, så vältränad, inte var sjuk. Inte på riktigt.

Nåväl. I går – exakt 14 dagar efter senaste träningspasset – var jag tillräckligt kry för att kunna knata till gymmet. Det märkliga var att på två ynka veckor hade min självbild förändrats fundamentalt. Från att se mig som en person som tränar varje dag, till att tänka att jag nog inte kan, inte pallar. Min hjärna gjorde mig till och med osäker på vad jag skulle packa i träningsväskan. Hade jag med mig allt? Hänglås, dojor, pluppen till dörren? Vattenflaskan, var förvarade jag den? Och vilka tajts och tränings-bh föredrar jag nu igen?

Hur knäppt som helst. Mitt motstånd hade vuxit till ett monster, som jag tvingades resonera med: ”Är jag verkligen tillräckligt frisk? Kommer jag att orka? Kanske blir förkylningen värre?”.

Det blev ingen work out som går till historien, direkt. Jag sprang en kvart i medeltempo på bandet, fortsatte med benböj, utfall, bänkpress, rodd och situps. Trots att jag knappt blev svettig, var det fullständigt tillräckligt för mig. Det fanns inte en chans att jag skulle kunna pressa mig, eller maxa vikter och repetitioner.

IMG_8239

Situps under protest.

Och det var nog tur, för i dag har jag värre träningsvärk än på många månader, så i dag har jag vilat, men i morgon ska jag upp i sadeln igen. Jag saknar säkerligen motivation och lust även då, men vill få in vanan igen, så att träningen blir lika självklar som tandborstning – för, det är så sant, så sant: Use it or lose it!

Aldrig har jag förstått det uttrycket bättre än nu.

177549479

Det kan vara motigt att hitta motivationen. Foto: Thinkstock.

 

Dags att bejaka min introverta sida

IMG_8149 (3) Så när som på vårt bord är den flotta restaurangen helt tom. Tre steg bakom oss står de två söta servitriserna och viskar bakom kupade händer. Maten är utsökt, betjäningen på tå, vinerna serveras perfekt tempererade.

Det borde vara en alldeles underbar kväll, men jag minns representationsmiddagen mest som plågsam. Situationen är krystad, men kutymen dikterar att efter dagens affärssnack ska vi umgås ”mer privat” under kvällen.

Problemet är att ingen av oss vill vara där. Vi skulle alla hellre dra på oss mysbyxorna och krypa upp i tv-soffan med ett glas billigt rödtjut, istället för att fortsätta konversera stelt över den välmörade oxfilén och Châteauneuf-du-papen. Gissar jag.

För alla ser mer eller mindre besvärade ut. Efter varje: ”Åh, vilket fantastiskt kött” blir tystnaden allt obekvämare och jag, som blir kollrig av långa pinsamma pauser, tar på mig rollen som cirkushäst. Jag trippar in i manegen och krumbuktar mig genom att bli extremt intresserad av en av kostymmännens fäbless för norskt djuphavsfiske. Vilken är den största firren han fångat? Exakt vilka vatten föredrar han och hur är det med flugfiske? Är det så där rysligt spännande som det verkar?

Storfiskaren svarar artigt, men kortfattat. Kommer inte med några motfrågor om mina eventuella hobbies och jag vänder ut och in på mig själv för att samtalet ska leva förbi den snofsiga desserten.

Efteråt känner jag mig utmattad, tömd. Längtar ännu mer efter mjukisbrallor och lådvin och tänker: ”Aldrig mer”, trots att jag malligt brukar skrävla om hur extrovert och härlig jag är.

Eller är jag det? Susan Cain, som har skrivit den bästsäljande boken Tyst: De introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns (Natur & Kultur) och vars TED-talk i ämnet är ett av de mest sedda genom tiderna med 10,6 miljoner visningar, har utformat ett personlighetstest som ger en fingervisning om vilken läggning du egentligen har.

När jag gör det, visar det sig att jag inte alls är lika utåtriktad som jag inbillar mig. Tvärtom är jag tydligen en rätt inbunden typ (trots mina närmastes högljudda protester).

Kanske är mitt cirkushästmanér mer ett resultat av uppfostran och miljö, än ett kvitto på min sanna karaktär?

I så fall är det hög tid för mig att komma ut ur garderoben och under nästa affärsmiddag tänker jag hålla snattran.

Utan att bli kollrig.

(Read the English version here.)

Caine.tif_1_

I sitt TED-talk säger Susan: ”Det finns noll samband mellan att vara bäst på att snacka och vara den som har bäst idéer.” In her TED talk, Susan Cain says: ”There’s zero correlation between being the best talker and having the best ideas”. FOTO/PHOTO: Aaron Fedor.

 

9789127134805_0_

Den engelska titeln på Cains bok är ”Quiet: The power of Introverts in a world that can’t stop talking”. FOTO: Natur & Kultur.

ENGLISH VERSION: Time to embrace my introvert traits

Apart from the five people sitting at our table the stylish restaurant is completely empty. Standing three steps behind us, two cute waitresses are whispering behind cupped hands. The food is delicious, the service top notch, the expensive wines are chilled to perfection.

It should to be a wonderful evening, but I can only describe the business dinner as excruciating. The situation is very uncomfortable since we have all been forced together by the customary which dictates that after a day of doing business, we should all get together and spend a ”relaxed” evening together.

Yeah right.

The problem is that none of us really want to. We would all rather put our sweat pants on and curl up in the sofa with a glass of cheap plonk. Instead we have to continue to converse stiffly over how well the fillet of beef has been cooked and how delicious the Châteauneuf-du-Pape is.

I am speaking for myself of course, but by the look of my company, everyone is more or less embarrassed. After each: ”Oh, what a fantastic meal”, the atmosphere is getting increasingly more uncomfortable and I, who get nervous, verging on loopy, from long, awkward pauses, start behaving like a circus horse. I trot into the ring, prance about and bend over backwards to ensure that the conversation continues.

I almost sigh of relief when I realize that one of the dark suited men has a penchant for deep sea fishing, and so I start to pester him with questions. What is the biggest fish he’s ever caught? Which sea does he prefer and what about fly fishing? Is it as exciting as it seems?

Mr Big Fisherman respond politely, but briefly. He won’t deliver any counter-questions about my possible hobbies, which means after each answer the conversation die, and I am sweating to make it live past the posh pudding.

Afterwards I’m exhausted and completely drained. I long even more for the sofa, sweats and bag in box-wine and I promise myself: ”Never again”, although I normally see myself as an extrovert person.

Or am I? Susan Cain, who has written the bestselling book Quiet: The Power of Introverts in a World That Can not Stop Talking and whose TED talk on the subject is one of the most watched ever with 10.6 million views, has designed a test which will give you a clue to your true personality.

When I take the test, it turns out that I’m not nearly as outgoing as I imagine. On the contrary – I am apparently a pretty quiet sort, according to Cain. Maybe my circus horse behavior is more the result of my upbringing, than an acknowledgment of my true nature?  If that’s the case, it’s time for me to come out of the closet, and keep stumm during the next awkward business dinner.

Without going loopy.

 

Jag var den ”rultiga lillasystern”

IMG_6236

Jag och min storasyster Johanna 1971, sommaren innan jag skulle fylla sex år.

Vi är på vårt livs första familjecharter och när vi ska checka in på hotellet synar den grekiska hotellreceptionisten min storasyster Johanna och utbrister:

– Dig måste vi allt göda!

Så vänder hon sig mot mig:

– Det gäller verkligen inte dig!

Kommentaren är knivskarp och gör lika ont som ett stick i ryggen. Jag är nybliven tonåring och mycket medveten om mina kroppsbrister. Mamma och pappa skrattar generat åt tantens vassa ord, men inga skämt kan tvätta bort min skam. Till skillnad från mina båda storasyskon, behöver jag inte både skärp och hängslen för att brallorna ska sitta uppe. Jag är inte trådsmal. Jag är den ”runda, kramiga, goa”, något jag fått höra sedan fyraårsåldern.

Varför jag inte är slank som resten av min familj? Jo, dels för att jag har begåvats med släktens rultigare gener. Dels för att jag får höra att jag är rund så pass ofta att jag sällan äter när någon ser. I stället länsar jag skafferi och kylskåp i lönndom, men mumsar inte äpplen, kokt potatis och broccoli. Jag frossar på det förbjudna. Smöriga frallor, kolakakor och mjölkchoklad – och vågnålen tickar stadigt uppåt.

Tills en dag, då jag bestämmer mig. Jag slutar att skåpäta och går självklart ner. Tappar sju kilo på ett halvår, samtidigt som jag växer en decimeter.

Förändringen är effektfull. När jag går ut nian har den feta lilla ankungen förvandlats till en svanslank 16-åring, som får en massa fina komplimanger och blir bjuden på kul kalas. Självklart suger jag i mig bekräftelsen, men tänker inombords: ”Era dumma jävlar. Jag är ju precis samma människa som innan”.

Skärmavbild 2015-01-18 kl. 17.40.13

Från det att jag var i fyraårsåldern fick jag ofta höra att jag var för rund, vilket gjorde att jag skämdes för att äta. Jag började skåpäta och blev så småningom överviktig. När jag tittar på bilder av mig själv som barn, blir jag ledsen, för jag tänker att jag var inte alls tjock. Jag var rätt så perfekt.