Så hur ”extremfit” är jag nu då?

I fredags var det avslutningXtremfits bootcamp. Vi började med att göra samma fystest som vi gjorde för fyra veckor sedan. Ni som har läst om mitt första möte med Mr Xtremfit, Romeo Sundin, vet att mitt främsta mål var att kunna göra en godkänd armhävning (på tå, med haka och bröstkorg i golvet – ingen halvmesyr, alltså).

Jag gjorde två. En förbättring på hela 200 procent! Övriga framsteg ser ni på protokollet här nedan, vissa mer modesta än andra. Jägarvilan får jag jobba på, helt klart.

IMG_8131

Utveckling. Vissa övningar kräver mer input än andra …

Om jag är nöjd?

Absolut, men också rejält frustrerad över att det är så otippat tungt att göra korrekta armhävningar. Hur svårt kan det vara? Visst, många kvinnor upplever samma problem som jag, men nu har jag gett mig fanken på att bli armstarkare. Det är något väldigt förnedrande över att inte orka lyfta sin egen kropp, och mitt nästa mål är att fixa tio stycken. I söndags tog jag hjälp av maken på gymmet. Han lyckades få mig att maxa bänkpress, rodd, dips och chins. Efteråt skakade armar och händer, men det gjorde bara att jag kände mig jättetaggad.

IMG_8143

Med maken som PT. Inte dumt alls.

Men. Den här veckan måste jag ta det lugnt. Dels på grund av en lågintensiv förkylning som sänker mig, dels för att jag opererade bort ytterligare ett födelsemärke i går. I december skrev jag om min hudcancer, som upptäcktes för ganska precis ett år sedan. Jag tog bort två fläckar då, varav den ena var malign och den andra helt ofarlig. Däremot har nu den ”ofarliga” börjat växa tillbaka, vilket fick min hudläkare att ta bort den direkt, för att få den analyserad. Utifall att. Den är förmodligen inte farlig, jag är inte orolig, bara irriterad över att inte få träna högintensivt förrän stygnen tagits bort.

Då kommer jag att hänga i lokalen på Kungsholmen minst tre gånger i veckan, är planen, och om jag får vara frisk, hoppas jag ha nått mitt mål på tio push ups inom en rimlig framtid.

IMG_8132

Efter fystestet i fredags fick vi rookies testa träningen som medlemmar ägnar sig åt. Hm.

Under viloperioden passar jag därför på att göra en så kallad ”tredagars-cleanse” med kallpressade grönsaks- och fruktjuicer från svenska Juica. Inspirationen har jag fått av detoxproffset och branschkollegan Charlotta Flinkenberg, vars Facebook- och Instagramstatusar var anledningen till att jag blev sugen på att anmäla mig till Xtremefit också. Fortsätt att peppa oss andra, Charlotta!

IMG_8154

Juica levererar till dörren och den här laddningen, gånger tre, fick jag hem i går kväll. Jag kör varianten ”Mjukstart”, för oss som inte ”cleansat” förut.

Hur det går med fastan ska jag be att få återkomma till, men just nu, halvvägs igenom dag ett, rätt så bra.

Skål!

IMG_8159

Första sippen i morse smakade rejält. Lite syrligt och med en häftig kick av ingefära. Fick mig att vakna till, kan man säga. Mums!

 

 

 

Härligt – och superfarligt

Läkaren är så burdust ärlig att jag blir full i skratt, trots att hennes ord borde göra mig livrädd:

– Den där ser JÄVLIGT illa ut!

”Den” är ett födelsemärke som sitter precis till vänster om min ryggrad och som jag, av förklarliga skäl, inte har haft koll på.

Det har däremot min man, Dan. I drygt ett år har han, vid flertal tillfällen, bett mig få den bedömd av en specialist. Men trots Dans tjat har jag ignorerat den.

Ni vet hur det är. Det är alltid lite för mycket på jobbet, och cancer drabbar inte mig. Väl?

Specialisten kikar en gång till i förstoringsglaset, hummar och slår fast att märket ska bort. I dag. Hon gör en anteckning i journalen och jag hinner se orden: Dubbel förtur.

Dubbel.

Förtur.

Jag klär på mig, småchockad och brydd. Att få veta att fläcken, som jag haft, typ, jämt, kan vara cancerogen, är inget jag har förberett mig på. Jag har pallrat mig till Södermalms läkarhus för att få höra: ”Den är stor, svart och ojämn, men inget att oroa sig för”.

Det får jag alltså inte. Jag åker till jobbet och vid lunch ringer läkaren och säger att hon har en kirurg, beredd att operera på övertid, så kan jag komma tillbaka klockan 16?

Efter 19 dagars väntan får jag analyssvaret. Den bortskurna hudslamsan är mycket riktigt malign, men cancern har inte hunnit sprida sig. Jag behöver varken strålning eller cellgifter, men kommer att kallas igen inom en snar framtid eftersom kirurgen vill skära bort ytterligare en centimeter runt ärret ”för säkerhets skull”.

Allt det där hände i januari, alltså för snart ett år sedan. Sedan dess har jag varit på specialkoll två gånger, nu senast strax före jul. På sätt och vis är jag tacksam för mitt maligna märke, för nu har min läkare fullt fokus på varje lite fläck på min kropp, reagerar på varenda förändring. Inga otäcka prickar kommer att växa sig farliga, så länge jag dyker upp på mina återbesök.

I dag, på annandag jul 2014, tävlar bilder på frostnupna björkar mot solnedgångspalmer i mina Facebook- och Instagramflöden. Jag uppskattar att åtminstone en fjärdedel av mina sociala medier-kontakter tillbringar ledigheten i ett hett klimat och jag hoppas att ni alla solskyddar er. Min läkare hälsar:

– Det räcker inte med krämer, utan ni bör ha kläder på er och sitta i skuggan.

Nu vet ni det. Kanske inte vad ni vill höra, men sant, tyvärr.

Jag kom lindrigt undan, och upplevelsen har medfört en riktigt bra grej. Jag har verkligen inte någon ångest för att bli äldre. Alternativet är ju bra mycket dystrare.

Till sist: Var rädda om er. Missa inga mammografitider, PSA-tester eller cellprov. Och om er äkta hälft spanar in en suspekt fläck, kolla den.

Direkt.

Även om det råkar vara lite mycket på jobbet.

Skärmavbild 2014-12-26 kl. 15.57.03

Härligt, härligt – och farligt, farligt. Min rygg i januari, då det maligna märket precis hade skurits bort. Nu har jag ett mycket fult ärr. FOTO: Thinkstock och privat.

Skärmavbild 2014-12-26 kl. 15.43.11

Så här såg dödsfläcken ut. Min solskada har troligen inte uppstått under de senaste 20 åren, utan är sannolikt resultatet av 1980-talets ungdomssynder. Då tänkte jag och mina vänner: ”Lite solfrossa på kvällarna skadar inte” och vi använde produkter som ”Svart på en kvart” och ”Hawaiian Tropic Dark Tanning Oil”. Korkat. Mycket korkat.

 

Kuta mer – för din knopps skull

En sund själ i en sund kropp, sägs det. Och att vi alla mår bättre av att ränna runt i ett elljusspår än av att ligga framför tv:n och moffa chips, är väl inte en ”stoppa pressarna”-nyhet, direkt.

Du vet redan att regelbunden motion inte bara minskar ditt midjemått, utan också risken att du ska drabbas av högt blodtryck, hjärtinfarkt, bröst- och tjocktarmscancer, ledvärk och benskörhet, eller hur?

Men visste du att flåsiga fyspass även kan förebygga sjukdomar som Alzheimers? Jo, en brittisk studie från universitetet i Cambridge visar att medelålders människor som inte rör på sig regelbundet löper 82 procent större risk att bli dementa senare i livet.

82 procent! Rynkor bryr jag mig inte om, men är det något som jag gruvar mig för, är det att jag ska bli en ännu virrigare variant av mig själv.

Siffran blåser bort allt joggingmotstånd, även en dag som denna då luften är rå och molnen snuddar trätopparna. För jag vill inte bara ha en sund själ och kropp, utan också en fungerande knopp.

Även när jag är 95.

200259790-001

Det räcker med tre intensiva 20-minuterspass (som aerobics, löpning eller fotboll), eller fem halvtimmespromenader i veckan för att förebygga demens. Foto: David de Lossy/Thinkstock