Hur korkad får man vara?

Ibland undrar jag hur jag är funtad. Jag köpte nya löparskor. På nätet. Föll för färgen (ceriserosa, vad annars?) och eftersom skorna var för de med pronerande löpsteg såg jag mig vara av den pronerande sorten. Så jag klickade hem dojorna, trots att mina förra skor hade varit helt neutrala och funkat finemang.

Redan efter första springturen fick jag ont i tår och knän, men gav jag mig? Icke. Jag körde på, tänkte ”det blir nog bättre”.

Tjenare.

Mårten Nylén, min magiske PT, skickade mig till Janne Forsman på Runner’s store. Janne (som för övrigt är född 1965, som jag, och därmed en lucious lad) är ortopedskotekniker och har 27 års erfarenhet av att fixa folks onda leder, och det räckte med några steg på löpbandet, för att han skulle konstatera:

– Du har ju ett perfekt steg. Helt neutralt. Hur tänkte du?

Ja. Hm. Inte alls. Faktiskt.

Tio minuter senare lämnade jag butiken med ett par splirrans nya Saucony Triumph och med Jannes ord ringande i öronen: ”Du har ju ett perfekt steg”.

Nu ska jag bara kuta Stockholm tunnel run på en helt perfekt tid också.

IMG_7337

Janne Forsman hittar du till och med december 2014 på Runner’s store, Regeringssgatan 26 i Stockholm. I januari börjar han jobba på Team Olmed i Solna. Jannes hemsida: http://www.jfotteknik.se

 

IMG_7336

Det blev herrmodellen av Saucony Triumph. De fanns inte i ceriserosa. Det får gå.

 

 

Hillevi hjälpte mig över hindren

Den 27 september 2012 twittrade jag: ”Tillbringat 75 minuter i Tantolundens lergropar. Kånkat omkring på stridskamrat i form av Sture, 90 kilo. Jag är vid liv. Knappt. #älskanmt”.

Jag var helt frälst i ”extremträningen” Nordic military training (NMT) och har journaliskollegan Hillevi Wahl att tacka för det.

För när Hillevi själv var tämligen ny som NMT:are, missionerade hon ivrigt om träningsformen i sina Facebookstatusar och skrev till och med en bok, Extremt kul – du kan du vill du törs! (Kalla kulor förlag), om sin egen förvandling från ”soffpotatis till GI Jane”. När den landade i mitt postfack, sträckläste jag den på ett par dagar och blev oerhört sugen att testa.

Skärmavbild 2014-11-06 kl. 14.35.34

Hillevi har skrivit sammanlagt elva böcker.

På prova på-dagen (75 minuter av blodsmak och hög puls, mixat med mjölksyra och lyckoendorfiner) blev jag för första gången bekant med ”jägarmarsch, ”björngång”, ”burpees” och insåg att ”jägarvila” har mycket lite gemensamt med ”paus”.

Det var inte bara grym träning, det var extremt kul också, precis som Hillevi lovar i sin bok och (det tuffa namnet till trots), oerhört tillåtande. Inom NMT praktiseras parollen: ALLA SKA MED – de flesta övningar bygger på samarbete och man hjälper alltid trötta kamrater att ta sig både över och under alla möjliga sorters hinder. Det är vackert, tryggt och inspirerande.

Skärmavbild 2014-11-06 kl. 09.28.41

Lerig och lycklig! Efter ett NMT-pass flödar lyckoendorfinerna.

Under ett år körde jag två tuffa pass i veckan. I snöstorm, slask och 15 minusgrader. Jag har fortfarande en NMT-väst i garderoben, eftersom jag tänker att jag nog ska börja igen. Anledningen till att jag slutade kräla i lera, göra kullerbyttor och stå i plankan i ur och skur stavas ”Damkören Salvia”. Våra träningstider krockar dessvärre och det är svårare att byta körkamrater än att hitta alternativa sätt att svettas på.

Men min NMT-längtan finns kvar och är du sugen på att testa, så sladda in på NMT:s hemsida. Träningsformen finns numera på många ställen i landet och det går alltid att få komma på ett gratis prova på-pass.

Tillbaka till Hillevi. Hon, liksom jag, fyller 50 nästa år och hon har också lovat sig själv någonting: Att springa 50 lopp på lika många veckor.

Hur kom du på idén?

– Jag är inte en sådan där som gillar kalas, men jag ville fira min 50-åriga kropp på något sätt. När jag var ute och gick Roslagsleden i somras kom jag på det: Jag springer 50 lopp för att fira min underbara fantastiska kropp. För det är banne mig ingen självklarhet att man ska kunna springa och skutta när man är 50.

Så hur går det?

– Jo tack, det går bra. Jag hann springa mitt 13:e lopp, Tjurruset, innan ”kräkan” och alla andra höstsjukor tog över. Men snart är det dags för Stockholm tunnel run och Stockholm winter run. Och däremellan hoppas jag hitta lite sköna pannlampelopp i närområdet, eller det heter egentligen reflexbana. Man springer i becksvart skog med pannlampa på små pyttestigar och söker efter reflexer som någon sprayat på en sten eller träd.

Varför springer du så mycket? 

– För att jag kan! Jag gick i 45 år och var fullkomligt övertygad om att jag inte kunde springa. Det var som en av de där sanningarna man bara vet om sig själv. Jag var 45 när jag började med Nordic military training, och där trodde instruktörerna tvärtom. De var fullkomligt övertygade om att jag kunde. Då glömde jag på något magiskt sätt att jag inte kunde springa. I början var det inte långt – kanske 100 meter. Och det var inte snyggt och det gick inte fort. Men jag sprang! Och kunde jag springa 100 meter så kanske jag kunde springa 200 meter, och kunde jag springa 200 meter kanske jag kunde springa 300 meter … Efter tre månader med militärträningen sprang jag mitt första lopp! Fem kilometer, och jag fick mitt livs första medalj. Det kändes som ett OS-guld! Nu är jag en sådan där som springer fjällmaraton som Björkliden Artic Mountain Marathon med full packning på ryggen, tre mil, fågelvägen! Och halvmaraton och Tjurruset och Tjejmilen,  ja du ser ju. Jag som trodde att jag inte kunde springa …

Hur hinner du?

– Ha ha. Tänk, den frågan får jag alltid. När det gäller allt. Som att skriva elva böcker på tio år (plus alla e-böcker). Jag är bra på att prioritera, göra en sak i taget. Vara i nuet. Fokusera min kraft. Det är viktigt. Att kunna njuta av stunden, att kunna vila i sina segrar, det ger kraft och blir som en språngbräda mot nya utmaningar. Och framför allt vågar jag misslyckas.

Hur ser du på åldrande?

– Det är en fullkomligt naturlig och vacker del av livet. Jag är vansinnigt stolt över varenda rynka jag har.

Om du stötte på ditt 25-åriga jag, vad skulle du säga henne? 
– Du kommer att hitta någon att älska, du kommer att få tre fantastiska barn, du kommer att få allt du drömt om och mer därtill. Allt kommer att falla på plats, allt kommer att bli bra.
Vad ser du i kristallkulan? Vad gör du om 20 år? 
– Skriver en massa deckare, springer omkring och brottas i skogen med mina militärträningskompisar, har tre vuxna barn och, hoppas hoppas, kanske ett barnbarn? Jag kommer att bli världens coolaste farmor och mormor, jag bara vet det.
Pressbild-Hillevi-Fotograf-Juliana-Wiklund-Morethanwords.se_ (1)

Författare, journalist, föreläsare – och inspiratör, vill jag tillägga. Hillevi Wahl kan konsten att peppa andra. Foto: Juliana Wiklund/morethanwords

PERSONFAKTA

Namn: Hillevi Wahl.

Ålder: 49 år (Lucious lady).

Familj: Gift med Gunnar, Elliot 11, Movitz 9 och Lykke 6. Plus en jakthund som lyssnar till namnet Vivi när hon känner för det.

Bor: På Kungsholmen i Stockholm och har ett sommarhus i Roslagen – min oas!

Gör: Journalist, författare och föreläsare.
vaga---allt-sitter-i-huvudet-en-smart-orienteringskurs-i-livsforandring

Även i boken ”Våga! Allt sitter i huvudet”, beskriver Hillevi hur träningen har förändrat hennes liv.

Min trendiga diagnos

På knagglig spanska frågar jag affärsbiträdet om ”pan sin gluten”, varpå hon, bokstavligen, tar mig på en guidad tur i den mallorcanska supermercadon för att visa mig alla korvar, skinkor och bröd, som är tydligt märkta med den glutenfria matsymbolen.

Jag häpnar. Det är bara ett par år sedan som samma fråga bemöttes med ett undrande: ”Que?”, och jag fick nöja mig med att knapra riskakor på semestern. Nu har måhända Spanien också ett växande antal medborgare som fått diagnosen celiaki – den medicinska termen för glutenintolerans.

Eller så har de bara fattat att den glutenfria trenden är här för att stanna. För det är inte bara vi som faktiskt blir sjuka av att äta vetemjöl, korn och råg, som numera anammar en glutenfri diet. I Hollywood snackas det om ”The new star diet craze”, sedan A-listkändisar som Jennifer Aniston och Zooey Deshanel bannlyst baguetterna vid frukostbordet. ”Go gluten free”, har också blivit ett mantra bland initierade ”foodies” – mateliten som applicerar ett upplyst tänkande kring vad de stoppar i munnen.

För tennisesset Novak Djokovic är det mer än ett tänk. Det är hans metod för att bli bäst i världen. Sedan han slutade äta gluten har han blivit lättare, snabbare och vaknar mer fokuserad på morgnarna, skriver han i sin bok Serve to win som kom förra hösten.

Skärmavbild 2014-11-04 kl. 15.17.35

Och för er som tror att glutenfritt är lika med trist, tänk om. I dag bjöd min kollega, Johan Gunnarsson, på en supersmarrig äppelkaka, bakad på kokos- och mandelmjöl, receptet får ni längre ner. Han har, för övrigt en egen matblogg, Johans matvärld, där han delar med sig av recept. nyheter och fiffiga knep.

Så det har hänt en del sedan 1992 då jag fick veta att jag har celiaki. Då var det många som ansåg att glutenintolerans var lite av ett hittepå, inte minst humorgänget Lorry, som gillade att driva med diagnosen.

Men jag är inte bitter.

Jag har ju fått drygt 20 års försprång av upplyst ätande.

IMG_7313

I dag bjöd min kollega, Johan Gunnarsson, på den här utsökta hembakta äppelkakan till eftermiddagasfikat. Glutenfri? But, of course!

Johans smarriga amerikanska äppelkaka

Du behöver: 

170 g smör
2 1/2 dl socker
3 ägg
1 dl vatten
2 dl mandelmjöl
2 dl kokosmjöl (plus lite att bröa formen med)
1 msk fiberhusk
1 1/2 tsk bakpulver
1 msk färskpressad lime
1+1 tsk kanel
1+1 msk strösocker
6 små äpplen eller 4 stora
Så gör du: 
Vispa ihop rumsvarmt smör socker ordentligt. Tillsätt ett ägg i taget under vispning.
Blanda mandelmjöl, kokosmjöl, fiberhusk och bakpulver i en bunke. Blanda sedan mjölmixen med smör-socker-blandningen och vattnet, se till att det blir en jämn (men ganska trög) smet. Smöra en rund bakform och ”bröa” med kokosmjöl så att det täcker formen. Häll i smeten och jämna till den.
Skala äpplena, ta bort kärnhusen och skär till tunna skivor. Blanda äppelskivorna med 1 tsk kanel och 1 msk strösocker och tryck ner äppelskivorna i smeten i formen. Avsluta med att strö 1 tsk kanel och 1 msk socker över hela konkadången. Grädda i ugnen, 175 grader, i knappt 1 timme.
IMG_6790

Här är han, kakbagaren och Söndags matredaktör, Johan Gunnarsson. Han är inte bara en fena på käk, vi lunchjoggar ihop också!

 

Mitt perfekta liv

Det är fascinerande. Min blogg har inte funnit ens i tre veckor, men redan engagerar och väcker den tydligen känslor. Jag har intervjuats av en träningstidning, blivit tillfrågad om att vara med i ett debattprogram och nu har Katarina Vikström på Sundsvalls tidning skrivit en krönika om bloggen som hon tycker skrivs av ”en mediekvinna i en medievärld där man vet vad som säljer”.

När jag läser hennes text, blir jag mest bekymrad över att mitt budskap kanske är otydligt. Att det inte framgår att mitt påstående att 50 är så fcking fabulous (ingen felstavning, jag lever med en engelsman och det bär mig emot att svära på engelska, dessutom vill jag inte hamna på internetsidor för ”vuxenbus”) är en självironisk blinkning och handlar om att jag nu har vett att uppskatta, älska och tillåta mig själv att vara fabulös, inifrån och ut.

Min poäng är också att ju äldre kroppen blir, desto mer kärlek behöver den. Att jag tränar mer än någonsin beror på att nu, sablar i min låda, är det skarpt läge: Mina knän knastrar, jag har början till hallux valgusar och min mamma har drabbats av Parkinsons sjukdom. Än så länge är graden av ärftlighet okänd, men om jag insjuknar, vill jag vara så smidig och muskelstark som det bara går när dagen kommer.

Det sista jag vill är att spä på utseendehetsen och duktiga flickan-ångesten. Den har jag ÄNTLIGEN lämnat bakom mig. Jag lever inget perfekt liv (om mitt imperfekta liv får ni veta mer, men som sagt, det har inte gått ens tre veckor), mitt hem platsar inte i någon inredningstidning och bloggen är inte en orgie i självupptagenhet. Tanken är, tvärtom, att lyfta fram andra kvinnor.

Men det är det inte lika tacksamt att skriva en krönika om.

Hälsningar Mediekvinnan som vet vad som säljer (som för övrigt redan planerar uppföljaren: Sixty, sassy and sensational).

IMG_7284

Mitt perfekta kök i morse.

 

 

 

 

De döda får mig att vilja leva

IMG_7258

Det blev en fin minnesstund för saknade själar i St Görans kyrka under Alla helgons dag.

I går, på Alla helgons dag, sjöng jag tillsammans med ”min” kör Salvia i St Görans kyrka i Stockholm under en vacker minnesstund, tillägnad de församlingsbor som gått bort under året.

Alla fick sitt fullständiga namn uppläst, dödsdatumet uppmärksammat och också hur många år hen fått vandra på jorden. För varje avliden placerades ett tänt ljus på altarringen så att de bildade en vacker, flämtande cirkel och överallt i kyrkorummet fladdrade lågor likt dansande själar.

Runt 400 namn fanns med på listan, det tog en stund att nämna alla och under tiden hann jag fundera på allt mellan – bokstavligen – himmel och jord. Som hur viktigt det är med ritualer, oavsett om man är troende eller inte och att Alla helgons dag känns som en mycket mer angelägen högtid än Halloween (som jag personligen tycker är ett ganska förskräckligt firande). Och jag noterade att förvånansvärt många av de som dött det senaste året hade fått leva i över ett sekel och att bara några få, tack och lov, gått bort på tok för tidig.

Men. För varje namn som prickades av på listan, ökade en kategori oroväckande: De några och 60. Alldeles för många var människor, som visserligen var på väg mot ålderdomen, men ändå var alldeles för unga för att ha somnat in i evigheten.

Och då slogs jag av ännu en insikt: Om elva år fyller jag 60. Jag, som är yngsta syskonet. Jag, som ser en 16-åring i spegeln. Jag, som fortfarande funderar på vad jag ska göra när jag blir stor.

Jag kanske aldrig blir det. Stor. På riktigt. Färdig för det ”riktiga” livet. Kanske hinner livet bli färdigt med mig först?

Vem vet? Ingen av oss har kontroll över just det, men vi kan alla bestämma oss för en sak: Att inte skjuta upp någonting, utan att leva. Nu och här. För det här ÄR det riktiga livet.

Och det är skört. Oj, vad det är skört.

 

IMG_7266

Personligen föredrar jag Allhelgona före Halloween. Att stanna upp och reflektera en stund istället för att ta ställning till ”bus eller godis”, är för mig mer värdefullt.

 

 

Memory lane

Det är sisådär 25 år sedan vi träffades för första gången under ett 24-timmars så kallat ”nattstopp” i London. Vi var båda nyanställda flygvärdinnor på SAS och klickade direkt. På ett sätt var det kärlek vid första ögonkastet, för jag minns hur jag föll handlöst för Ellas sprudlande personlighet och att det var så lätt att öppna sig för henne.

Många av våra kolleger tyckte dessutom att vi var extremt lika och vi blev ofta förväxlade när vi anmälde oss för tjänstgöring på Arlandas crew check-in.

Skärmavbild 2014-10-30 kl. 19.16.00

DÅ. Kamerorna hade varken filter eller skärpa, tydligen. SAS-värdinnor à la 1991.

Varken jag eller Ella blev särskilt långvariga på SAS. Vi skolade båda om oss, jag hamnade i journalistyrket, hon i reklamsvängen, men genom alla år har vi hållit kontakten. Ibland har det gått ett par år innan vi lyckats få till en dejt, men varje gång vi ses kommer vi direkt in på väsentligheter, precis som vid vårt första möte. Det känns som ett sorts otvunget, skönt systerskap.

Nu har vi precis träffats. I tisdags bjöd Ella mig på finlunch på Centralstationens nya bistro, Luzette, och inom några minuter var vi djupt involverade i varandras liv. (Till skillnad från våra bordsgrannar, två karlar i samma ålder som vi. De snackade knappt med varandra, utan var fullt upptagna med att fingra på sina smartphones).

IMG_7210

NU. Fortfarande lika som bär? Vi träffades för 25 år sedan och har klickat sedan dess.

Eftersom jag är lite nyfrälst i den här bloggen och gärna missionerar om mitt hälsafokus, handlade Ellas och mitt samtal mycket om just det. Även hon och hennes man äter till största delen vegetariskt och hon berättade att hon också tränar mer än någonsin. För hon har, som jag, insett att ju äldre kroppen blir, desto mer kärlek behöver den. Jobbstress och för mycket stillasittande har gjort att hon fått riktigt ont i ryggen.

– Jag har gått till naprapat flera gånger per år och nu har jag ledsnat på det. Jag vill förebygga problemen och smärtan istället. Och även om det är trögt att gå till gymmet ibland, så mår jag alltid så bra efteråt. Jag är alltid gladare och känner mig både starkare och snyggare!

Då, 1991, när vi lärde känna varandra var jag 24 år och du 22. Vad skulle du vilja säga till ditt unga jag? 

– Följ ditt hjärta och låt dig inte påverkas för mycket av andras åsikter om vad du bör eller inte bör göra, både i jobbet och privat. Passa dig för människor som sprider dåliga vibbar och som ger dig osund energi. Ta hand om din kropp, ät sund mat som ger dig näring och energi. Hitta ett sätt att röra dig som du gillar och blir glad av. Gå, spring, dansa, whatever! Men sitt inte stilla – du får  ont i kroppen längre fram i livet! Och glöm inte att ha kul, livet är inte så himla allvarligt (skratt)!

Skärmavbild 2014-10-30 kl. 19.05.06

I dag driver Ella Klapp egna reklambyrån Klapp & co tillsammans med maken Anders.

 

PERSONFAKTA

Namn: Ella (Gabriella) Klapp.

Ålder: 47 år, prospect.

Familj: Gift med Anders, 49, döttrarna Agnes, 18, Ebba, 15, och Klara, 8, samt hunden Sigge.

Bor: I Sollentuna.

Gör: Vd och projektledare på reklambyrån Klapp & co, som hon driver tillsammans med sin man.

Musiken som sänker hindren

Låt mig presentera: Aftonbladets trapphus.

Vackert. Modernt.

IMG_7233

Men.

Trapporna är asjobbiga. Jag har inga problem att köra järnet på gymmet eller i löpspåret, men att stå i jobbentrén och veta att jag ska knata tre våningar suger snudd på livsluften ur mig. Få saker får mig mer andfådd än de där trappstegen, fråga mig inte varför (och nej, det har inget med arbetsplatsen att göra, jag älskar mitt jobb).

För att inte ta latmaskvägen varje gång har jag en pakt med mig själv: Om inte hissen står och väntar, MÅSTE jag gå.

Hissen står aldrig och väntar.

Så jag hasar, pustar och stånkar.

Fast inte i dag. I dag hände det otroliga. Jag inte bara flög med spänstiga kliv, jag traskade en våning för mycket av bara farten.

Det tackar jag KT Tunstall för. Med hennes medryckande låt, ”Suddenly I see”, i hörlurarna var trappan inget hinder.

Her face is a map of the world, is a map of the world
You can see she’s a beautiful girl, she’s a beautiful girl
And everything around her is a silver pool of light
People who surround her feel the benefit of it, it makes you calm
She holds you captivated in her palm

Suddenly I see
(Suddenly I see)
This is what I wanna be
Suddenly I see
(Suddenly I see)
Why the hell it means so much to me

Sladda in på Youtube eller Spotify och lyssna, så klarar du alla (nåja) hinder, du också.

Trevlig torsdag!
Skärmavbild 2014-10-30 kl. 13.15.22

KT Tunstall albumdebuterade 2004 med ”Eye to the telescope”. Förutom ”Suddenly I see” blev också spåret ”Black horse and the cherry tree” en stor hit.

 

Allt är möjligt, bara viljan finns

Natten innan vi ska ses kan jag inte sova. Om det beror på att jag är spänd inför vårt möte, för att jag drack en dubbel espresso efter middagen eller på grund av att skollediga tonåringar har förvandlats till vampyrer och nattslamrar som fladdermöss på speed, vet jag inte. Bara att när klockan ringer 05.45 har jag sovit i, typ, tre timmar.

Ändå skuttar jag upp. Drar på mig träningstajtsen och kastar mig upp på cykeln. Trampar iväg, tokladdad. För jag ska få köra ett morgonpass med Mårten Nylén, en av Sveriges i särklass populäraste personliga tränare.

Det är han som peppade årets Biggest loser-vinnare, Hristos Adoniadis, att gå ner sanslösa 79 kilo på fyra och en halv månad. Det är också till honom som stjärnorna vänder sig när de behöver komma i toppform. Svenske hollywoodhunken Joel Kinnaman, till exempel, gymmar med Mårten så fort han är hemma i Stockholm. Det var även Mårten som fick rapparen Wyclef Jean i sann ”ninjaform” under fem höstveckor förra året och bland hans många kändisfans finns Jessica Almenäs, Darin, Marie Serneholt, Petter, Jasmin Kara, RedOne och Neneh Cherry – samt ett gäng andra celebriteter som han inte vill avslöja.

Jag rullar in på gymmet prick klockan sju och möts av en leende Mårten. Medan jag precis har gnuggat sömnkornen ur ögonen, har han redan varit i gång i drygt två timmar. Det vet jag, eftersom jag är en av hans 56 000 Instagramföljare och har sett inlägget han postade vid fem-rycket där han gör en spänstig kampsportspark ett par meter upp i luften.

Innan passet börjar frågar Mårten vilka mål jag har med min träning. Vill jag bli stark, snygg, få en superkropp, löpa ett lopp?
Eh, jo lite av allt, tack! Men det är väl inte att tänka på?
– Allt är möjligt, bara du vill, säger Mårten och tillägger:

– Och inte har så bråttom. Du vill ändra din livsstil, inte få en snabbfix. Hjärnan måste hänga med också.

Nu har jag tränat med Mårten (som för övrigt är 39 år och därmed kvalificerar sig som en ”hangaround”) sedan i juli. Om jag fått resultat? Absolut. Om jag löpt ett lopp? Jajemen, tog Tjejmilen på 65 minuter och ska kuta Tunnelloppet den 22 november, med ambitionen att vässa tiden något (om tårna håller, tant har lite ont i hallux valgusarna), men kanske viktigast av allt: Jag har inte bråttom. Jag låter saker ta tid och är snäll mot mig själv. Jag har, med Mårtens hjälp ”tweakat” mina vanor till det bättre, men har egentligen inga förbud. För, som Mårten säger:

– Det är inte vad du gör två dagar i veckan (äter godis, slappar på soffan, dricker ett par glas vin), som spelar roll. Det viktigaste är hur du lever de andra fem.

Halleluja!

Fortsättning följer.

IMG_6718

Jag är precis lika glad och peppad efter ett pass med Mårten som den här bilden antyder. Älskar boxning!

Ps. Om du är Plus-kund på Aftonbladet, får du ett toppenbra träningsschema, signerat av Mårten, om du klickar här.

 

 

 

Tre nyanser av mig (Me, myselfie and I)

Efter den senaste tidens skriverier om kändisarnas fäbless för photoshop och att de nu kan fixa en perfekt selfiehy med bara ett kn(app)tryck (ha ha), kunde jag inte låta bli att testa jag också.

Celebrities penchant for photoshop is well known. Thanks to modern technology, they don’t have to rely on a photographer to do the job anymore. Today there are several apps that, at the push of a button, will produce the perfect selfie. I could not resist the temptation … 

Skärmavbild 2014-10-27 kl. 15.44.57

Utan och med filter. Den högra bilden är mald genom gratisversionen av appen Perfect365.

Ja, vad säger ni? När jag ser resultatet, kan jag förstå lockelsen. Vem vill inte ha slätare, klarare hy?

When I see the result, I can understand the temptation. Who doesn’t want flawless skin? 

IMG_7195

Trick or treat?

Jag misstänker dock att det kan utvecklas till ett ”touch up-beroende”, på samma sätt som vissa inte kan sluta att plastikfixa sig. Men det är en look som kan funka till Halloween.

I suspect, though, that it might escalate into a ”touch up-dependancy”, similar to plastic surgery addiction. But the look might work for Halloween.