Det är fascinerande. Min blogg har inte funnit ens i tre veckor, men redan engagerar och väcker den tydligen känslor. Jag har intervjuats av en träningstidning, blivit tillfrågad om att vara med i ett debattprogram och nu har Katarina Vikström på Sundsvalls tidning skrivit en krönika om bloggen som hon tycker skrivs av ”en mediekvinna i en medievärld där man vet vad som säljer”.

När jag läser hennes text, blir jag mest bekymrad över att mitt budskap kanske är otydligt. Att det inte framgår att mitt påstående att 50 är så fcking fabulous (ingen felstavning, jag lever med en engelsman och det bär mig emot att svära på engelska, dessutom vill jag inte hamna på internetsidor för ”vuxenbus”) är en självironisk blinkning och handlar om att jag nu har vett att uppskatta, älska och tillåta mig själv att vara fabulös, inifrån och ut.

Min poäng är också att ju äldre kroppen blir, desto mer kärlek behöver den. Att jag tränar mer än någonsin beror på att nu, sablar i min låda, är det skarpt läge: Mina knän knastrar, jag har början till hallux valgusar och min mamma har drabbats av Parkinsons sjukdom. Än så länge är graden av ärftlighet okänd, men om jag insjuknar, vill jag vara så smidig och muskelstark som det bara går när dagen kommer.

Det sista jag vill är att spä på utseendehetsen och duktiga flickan-ångesten. Den har jag ÄNTLIGEN lämnat bakom mig. Jag lever inget perfekt liv (om mitt imperfekta liv får ni veta mer, men som sagt, det har inte gått ens tre veckor), mitt hem platsar inte i någon inredningstidning och bloggen är inte en orgie i självupptagenhet. Tanken är, tvärtom, att lyfta fram andra kvinnor.

Men det är det inte lika tacksamt att skriva en krönika om.

Hälsningar Mediekvinnan som vet vad som säljer (som för övrigt redan planerar uppföljaren: Sixty, sassy and sensational).

Mitt perfekta kök i morse.