Gå en mil i Books skor – innan du dömer

Hon har ”talat ut” om sitt sexliv, opererat brösten i tv och frispråkigt berättat om allt från dödsfall i familjen till magsäcksförminskningar. En googling på ”Anna Book” resulterar i 215 000 träffar på 0,25 sekunder.

Imponerande, men inte särskilt konstigt. För hon väcker känslor, fru Book Toledano, inte minst när det gäller kampen mot de så envisa extrakilona. Så sent som i januari inträffade en incident på Instagram, som sedan gick att följa under #annabookgate på Twitter.

Att redogöra i detalj om hela förloppet, skulle ta resten av dagen, men i korthet: Anna gick i taket då en av hennes Insta-följare raljerade om Books eventuella alkoholkonsumtion, eftersom Anna hade lagt ut ett glas med något som såg ut att vara rödvin på en av sina så kallade ”foodstagram”-bilder. Anna replikerade chockerande skarpt, snudd på rättshaveristisk, något som fick cirka 400 av hennes följare att rasa i kommentarsfältet.

Att Book överreagerade är en underdrift, men som min brittiska svärmor brukar säga: ”Walk a mile in my shoes”. Fritt översatt: ”Du har ingen aning om vilka skavsår jag har, så var inte så fördömande”.

Nu vet vi alla vad som har skavt hos Anna i större delen av hennes vuxna liv. Övervikten. Visst, hon har själv valt att vara öppen med sin problematik, så hon bör lägga band på sin lättkränkthet på sociala medier. Men jag har i alla fall lättare att förstå henne när jag läser att människor har kallat henne ”fet som en gris” och att hon inte ens vågar låna toan på Mc Donalds av rädsla för ryktesspridning om att hon moffar i sig snabbmat.

– Folk tror att jag äter pizza varje dag, säger hon i Hanna Radtkes intervju i senaste Aftonbladet Söndag.

Inget kunde vara mer fel. För med hjälp av Biggest loser-fenomenet Hristos Adonianis, gör hon nu extremt sunda mat- och motionsval. Hristos hjälper henne att toppa formen, dels för att hon ska springa Tjejmilen i september, dels för att hon siktar på finalplats i Let’s dance jubileums­program som går i luften den här veckan.

IMG_8849

Toppar formen. Hristos Adonianis vann inte bara Biggest loser 2014, utan även Felicia Books hjärta. Nu tränar Anna med sin blivande svärson och menar att han är en av få som, på riktigt, kan relatera till hennes viktsituation. Ur senaste Aftonbladet Söndag (i butik till och med 9/5).

Förra gången Anna Book dansade i tv var 2006. Då blev hon omåttligt poppis och knep en imponerande silvermedalj.

Själv önskar jag henne stort lycka till. Med dansen, löpningen – och med allt som skaver.

 

Blicken som får helvetet att frysa

Min äkta hälft hävdar att det inte finns en enda man i världen som kan frammana den. Att det bara är vi kvinnor som behärskar den och att den ligger slumrande hos varje nyfött flickebarn för att slå ut i full blom under tonåren.

Jag talar om Blicken.

Den som får helvetet att frysa, vuxna karlar att lägga sig i fosterställning och husdjur att gnyende kura ihop sig.

Den som är själva ursprunget till uttrycket ”Om blickar kunde döda”.

Själv utsätter jag min familj (och säkert andra) för ”The Look”, som Dan har döpt den till, med hyfsat jämna mellanrum, varpå han, Freja eller Joel lite skrajset utbrister:

– Vad har jag gjort nu då?

Ja, var ska jag börja? Låtit frukostdisken stå framme sedan arla morgonstund eller klivit ur dojorna precis innanför ytterdörren, så att jag (som oftast är sist hem) måste röja i skoröran, alternativt forcera hindret meddels jämfotahopp, om jag vill ta mig över tröskeln.

Till exempel.

Det intressanta är att mitt grimaserande är helt oöverlagt. Först i samma ögonblick (ha ha) som jag har fyrat av en riktigt iskall version, blir jag medveten om den (känns i ögonbotten, på något mystiskt sätt).

Och trots att jag och min man vid flera tillfällen har dryftat hur minspelet upplevs som en förminskande härskarteknik, kan jag inte hejda mig. Blicken är reflexmässig, en reptilreaktion sprungen direkt ur ryggmärgen.

Medfödd. Nedärvd, till och med. Det var ju så han sa, maken, så skyll inte på mig!

Hur Dan & Co ska slippa den fortsättningsvis? Busenkelt: Sluta irritera mig.

IMG_8799

Vill du slippa mina onda ögon? Enkelt – irritera mig aldrig!

 

Så hanterar jag bikiniångesten

Plötsligt smäller det till i mina Instagram- och Facebookflöden, som svämmar över av selfiesugna individer som bara inte kan låta bli att föreviga sig själva tillsammans med Kungsans körsbärsblommor. Min egen tidning skriver ”Så länge stannar supervåren” på löpsedeln i dag och själv förbannar jag det faktum att jag bara har jumpadojor och stövlar i skogarderoben.

IMG_8668

Japp, det är – ÄNTLIGEN – vår och dags att se över inte bara skodon, utan också resten av klädkammarens innehåll. Jag saknar till exempel en tunnare kappa, några par capribyxor och, ve och fasa, en bikini. Det sistnämnda är helt klart det plagg jag är minst sugen på att prova ut.

Jag får nog traska till Detailsbutiken på Magnus Ladulåsgatan i Stockholm i förhoppning om att få möta samma kvinna nu som för fyra år sedan, då jag hänfört facebookade: ”Hon är en underkvinna som fick mina tuttar att växa och mitt omfång att minska på tre sekunder. Jag är en 70E! Det ni! Och ja, jag accepterar nu mitt gäddhäng, att det valkar sig lite och att magen är sladdrig. Hon sa att jag var HÄRLIG!”

På den fick jag 24 ”Gilla”, massor av ”tokgillar” och en kommentarstråd lång som ett ösregn. Inte så konstigt. Att stå halvnaken och försommarblek i provrumsbelysning är inte … kul. Alls. Min egen bikiniångest hade gjort att jag kört med samma badset i ett decennium. Men till slut funkade det inte längre. Tyget var dassigt, bh-banden uttänjda och trosorna hade utvecklat hängbak. Jag repade mod, steg in i butiken på Södermalm och kom ut som en ny kvinna. Både på utsidan och insidan.

För där fanns hon, butiksbiträdet som i ett nafs plockade fram bh och trosor i rätt storlek, nöp, lyfte, puffade och puttade tills mina behag ramlade rätt. När jag gnällde att det valkade sig på sidorna, kontrade hon med att tvinga tillbaka armhålefettet under bh-banden och hojta:

– Du är så smaaaaal, det är tuuuuur att det finns lite att ta i. Du är så snygg, du är jättefiiiiiiin!

Ja, banne mig. Jag var överskön där jag stod, i bara mässingen med muffinsmidja och pösande extravalkar. Tack vare damen i butiken gick jag hemåt med stolta steg och två bikinisar i påsen.

Nu hoppas jag bara att hon jobbar kvar, superduperdamen. För jag behöver absolut höra:

– Du är så snygg, du är jättefiiiiiiin!

ThinkstockPhotos-78375400

Dags för ett dopp? Om ”supervåren” stannar, så dröjer det inte länge. Foto: Thinkstock.

 

Mat är en trixig drog att sluta med

Jag är en riktig sucker för viktminsknings-tv och ett av mina favoritprogram i kategorin är Extreme makeover weight loss, som sänds på TV4 play.

Det är enormt fascinerande att se hur extremöverviktiga människor rasar 50 – 100 kilo på ett år och får både hälsa och viljan att leva tillbaka.

Till sin hjälp har de den stentuffe (fast mycket vänlige) personlige tränaren Chris Powell som flyttar in, rensar kylskåpet från skräpmat och snabba kolhydrater och pushar dem fysiskt till bristningsgränsen.

När han lämnar sina protegéer efter ”fas 1” är det med orden: ”Lycka till och nu finns det inga ursäkter”.

Sannerligen. Inte nog med att varje deltagare fått ett lyxigt hemmagym installerat, Chris följer dem på avstånd via övervakningskameror och kontoutdrag på allt de handlar i snabbköpet.

Ändå faller många av dem i fuskfällan. Tar en drive in-burgare på vägen hem och väljer att smygäta godis i garaget istället för att plåga sig igenom en powerwalk.

Och det är inte så konstigt, för mat är en trixig drog att sluta med. Annat missbruk kan man ”bara” att lägga av med. Ingen behöver kokain eller sprit, men vi måste ju äta för att leva.

Kalorismusslet syns direkt vid nästa invägning och Chris tvingas banna sina bantare: ”The scales never lies”. För det är först när hjärnan är med i matchen – när tv-­deltagarna förstår att PT-polisen Powell är ett redskap, ingen genväg till drömvikten – som kiloraset tar riktig fart.

Skärmavbild 2015-04-14 kl. 12.00.49

Ashley Johnson var med i Extreme makeover weight loss under 2012. Foto: ABC

Skärmavbild 2015-04-14 kl. 12.02.04

Rekordbantaren Alex Respess fick ett helt nytt liv efter programmet. Foto: ABC

Nu är det ju en försvinnande liten del av befolkningen som har en Powell vid sin sida och tack och lov är det också en minoritet som har samma gigantiska övervikt att ta itu med som hans klienter. 

Icke desto mindre, de flesta av oss som försöker förändra vår livsstil har dagar, kanske veckor, då det är extra tungt att hålla i tränings- och kostrutinerna. Om detta har jag skrivit ett antal gånger, bland annat i det här inlägget där min egen superinspiratör Mårten Nylén, uttrycker sig så klokt. 

Det är också därför, tror jag, som så många följer må bra-bloggar (typ den här) och Instgramkonton med hälsofokus. För all pepp är bra pepp, inte sant?

Men själva jobbet, det måste vi alla göra själva.

Skärmavbild 2015-04-14 kl. 11.57.37

Att kicka en drogvana är nog så svårt. Ännu svårare är om fixen är mat. Vi kan ju inte sluta äta helt och hållet. Foto: Anna Tärnhuvud

 

 

 

 

No, I am not exercising too much

My fitness project has no deadline. At least not for as long as I am alive. Photo: Thinkstock.

My fitness project has no deadline. At least not for as long as I am alive. Photo: Thinkstock.

It’s been six months since we last saw each other, now we have a lunch date and as soon as my friend sees me she exclaims: ”My dear GOD, you work out a lot!” The exclamation is followed by: ”How do you have TIME?” and: ”It CAN’T be HEALTHY to keep on like that”.

Since she follows me on Facebook and Instagram, she’ s pretty up to date with my training habits. I can see how she’s giving me the glance-over and I notice the relief in her eyes when she realize that I haven’t become Twiggy-thin.

– What is your goal? she asks a little later when we tuck into the poached salmon.

– Well, to feel good, I answer.

– How? Lose weight?

No, not necessarily, I explain. I am rather trying my best to stay the same weight, since it’s been a bit tricky to keep the pounds off during the last few years, due to an under-functioning thyroid gland and errant female hormones.

– But you are getting completely obsessed, right? she persists. Her tone has change and is now a bit prickly, it’s obvious that she’s provoked by the fact that I exercise more than before, a reaction I’ve also noticed among other acquaintances.

Once again, I am forced to put my work out habits into proportion: I try to move two hours a day, five days a week, may it be walking, running or doing classes at the gym. But in all fairness, there is 24 hours in a day, which means I am mostly sitting on my butt or sleeping for the residual 22. My friend hum before she asks:

– But, when is your deadline?

That’s when I realize – I have none. Sure, my new lifestyle is certainly born out of a desire to be in decent shape when I turn 50 this autumn. The project had a starting date, but has no end. It’s not like I am going to stand up on my 50th birthday on September 18 and exclaim: Finished! No, I will walk, run and weight train as best I can, for as long as I live.

Now – there’s a deadline worth talking about.

Nej, jag tränar inte för mycket

ThinkstockPhotos-459097117

Foto: Thinkstock.

Vi har inte setts på sex månader, nu har vi lunchdejt och så fort min väninna får syn på mig utbrister hon: ”Men GUD, vad du TRÄNAR!”. Utropet följs av: ”HUR har du TID?” och: ”Det kan inte vara BRA att hålla på så där”.

Eftersom hon följer mig på Facebook och Instagram, är hon väl insatt i mina förehavanden, och kan inte låta bli att syna mig uppifrån och ner. När hon kan konstatera att jag inte blivit Twiggy-tunn, utan har ungefär samma figur som senast vi sågs, slappnar hon av en smula.

– Men vad har du som MÅL? frågar hon lite senare när vi hugger in på den inkokta laxen.
– Pja, att må bra, svarar jag.
– Hur då? På vilket sätt? Vill du gå ner i vikt, liksom?

Nej, inte nödvändigtvis. förklarar jag. Snarare vill jag hålla vikten, eftersom just det har varit lite klurigt de senaste åren, på grund av en underfungerande sköldkörtel och trilskande kvinnohormoner.

– Fast du håller ju på att bli helt besatt, eller hur? envisas hon i en lite taggigare ton och det är tydligt att min motionsmängd provocerar, något som jag har märkt även hos andra i bekantskapskretsen.

Ännu en gång får jag förklara mig, sätta mina work out-vanor i rätt proportion. Jag berättar att jag försöker röra mig två timmar, fem dagar i veckan. All rörelse räknas, det må vara promenader, gym- eller löppass. Dygnet har ju 24 timmar, så i 22 av dem sitter jag framför jobbdatorn, i tv-soffan eller sover. I det perspektivet är det inte särskilt mycket att vika 120 minuter då och då åt hälsan. Väninnan hummar medhåll innan hon undrar:

– Men, vad har du för deadline?

Det är då jag inser. Jag har ingen. Resan är målet. Min nya livsstil är visserligen sprungen ur en önskan att vara i hyfsad form när jag fyller 50 i höst, så mitt projekt hade en början, men har inget slut. För det är ju inte så att jag på min 50-årsdag den 18 september, kommer att utbrista: Färdig!

Nej, jag kommer att hålla i gång så gott jag kan, så länge jag lever.

Snacka om deadline.

IMG_8175

Min nya livsstil är inte en quick fix, utan en förändring som jag vill hålla i livet ut.

 Read the English version here.

 

Älskade bönor!

Eftersom min familj numera äter mest vegetarisk mat, gäller det att se till att vi alla får i oss tillräckligt med protein. Så att hitta på recept som baseras på linsor och bönor är en ständig utmaning.

Det här är en supergod böngratäng som är lika enkel som snabb att göra.

Du behöver (till en form som är cirka 20 x 30 cm):
2 pkt blandade bönor (jag använder Zetas 380 g/pkt)
1 gul lök, hackad
1 solo vitlök, eller 2 stora klyftor
1 pkt kokosgrädde, 250 ml (alt 2 dl vispgrädde)
2 tsk fiberhusk
3 msk havre- eller bovetemjöl
1 pkt majs (Go green, 280 g)
1 pkt gröna ärtor (Go green, 280 g)
Salt och vitpeppar
2,5 dl smakrik ost, riven

Så gör du: 
Skölj bönorna i durkslag tills de slutat skumma, mixa med stavmixer tillsammans med lök, vitlök och kokosgrädde (eller grädde) till en smet (behöver inte vara helt slät). Blanda i husk och bovetemjöl, majs och gröna ärtor. Smaksätt med salt och peppar. Olja en gratängform och bred ut smeten. Toppa med riven ost. Gratinera i 200 gr, cirka 45 minuter.

Lycka till!

ThinkstockPhotos-464832687

Linser och bönor är en fenomenal proteinkälla. Visste du att bruna bönor innehåller nästan lika mycket protein (19 g/100 g) som rostbiff (22 g/100 g) och lax (21 g/100 g)?

Så mycket mer än bara tomater

Hon var sju år och skitjobbig, tyckte jag. Inte på grund av sin personlighet, utan för att hon insisterade på att äta vego, vilket då, i min värld, kändes urmeckigt. Vid varje middag, där vi som vanligt serverade kött, sås och grönsaker (i den prio-ordningen), såg Freja hålögt på oss och undrade:

– Och vad ska JAG äta då?

– Eh, ja, hm. Bra fråga, svarade jag, mosade potatisen, skivade extra många tomater, la kikärtor i grönsalladen och tyckte att det väl räckte.

IMG_0282

Trendsetter. Freja, då 7 år, ville äta vegetariskt, långt innan någon annan i familjen gjorde det.

Hon höll ut nästan i ett år, sedan kroknade hon, hjärtat. Det blev väl för trist och oinspirerat. Och jag oroade mig hela tiden för att hon inte fick i sig tillräckligt med järn och B12. Jag vet inte om jag inbillade mig, men jag tyckte hon såg anemisk ut och blev oerhört lättad när hon gick med på att äta LITE kött. Då och då.

Nu, åtta år senare, äter hela familjen till 90 procent vegetarisk kost. Vi brassar fisk ibland, unnar oss hämtsushi på fredagar och det händer att vi beställer kött på krogen, men frysen är fylld av spenat, bönor och falafel, i stället för bra att ha-färsen.

Och det är, numera, inga konstigheter. Att växla från köttbaserade måltider till rätter från växtriket är ett förhållningssätt och när vi väl hade gjort den tankekullerbyttan, har livsstilen blivit allt mer självklar för oss.

Min familj är inget unikum. Enligt en Demoskopundersökning, som gjordes i fjol på uppdrag av Djurens rätt, är i dag var tionde svensk vegetarian och eftersom trenden nu är tillräckligt trovärdig, fnyser Söndags köttälskande matredaktör, Johan Gunnarsson, allt mer sällan åt mina beställningar på matinspiration utan biff-, kyckling- eller fläskinslag.

Han har till och med bjudit frugan på middag baserad på ett av mina hemsnickrade recept på halloumi- och grönsaksburgare och gav min vegetariska kokkonst en glad tumme upp efteråt.

Det gör även Freja nu för tiden, eftersom den blivit långt mycket mer spännande än mosad potatis, skivade tomater, grönsallad och kikärtor.

Tack och lov.

153574050

Inte bara tomater, sallad och gurka. Vegetarisk mat är mycket mer spännande än så. FOTO: Thinkstock.

Mischa är mästerlig – inte bara i Mästerkocken

Jag är en sucker för matlagningsprogram i alla dess former, men har föredragit de australiensiska och brittiska mästerkocksversionerna framför den svenska. Ända tills i år. För nu har Sveriges mästerkock äntligen fått ett efterlängtat kvinnligt tillskott till jurytrion.

Och inte vilken kvinna som helst, utan supersmakproffset Mischa Billing, sommelier och lektor i måltidskunskap.

Skärmavbild 2015-03-04 kl. 18.00.26

Först i femte säsongen lät TV4 en kvinna ta plats bredvid Leif Mannerström och Markus Aujalay i Mästerkocksjuryn. Men de valde väl, Mischa Billing är ett superproffs, som trollbinder tittare, deltagare och tv-kritiker. FOTO: Pär Bäckstrand/TV4

Jag har haft förmånen att få hänga lite med Mischa under de senaste tre åren, eftersom hon har varit Aftonbladet Söndags vinskribent lika länge. När jag hörde att hon var den nya mästerkocksdomaren, kunde jag inte annat än att jubla, för jag visste att hon skulle bli alldeles, alldeles underbar i rollen. Lite sträng, men också väldigt kunnig – och tydlig.

Eller som Mischa själv uttryckte det i Svenska Dagbladet inför premiärprogrammet:

– Jag är ärlig. Jag säger vad jag tycker och varför. För mig räcker det inte om maten blivit god av en slump, jag kräver av deltagarna att de är medvetna om vad de gör, hur det ska smaka och varför.

Hon förklarar hur smaker gifter sig (eller inte) på ett sätt så att man verkligen förstår och jag håller med min kollega, Kristofer, som utbrast, då vi i vanlig ordning, ägnade torsdagsförmiddagen åt att diskutera onsdagens program:

– Nu lär man sig även som tittare en massa när man kollar på programmet.

Det är även tydligt att hennes strategi är en succé hos deltagarna. I ett avsnitt som sändes för ett par veckor sedan tillbringades en dag på Värmdö musteri där Mischa gav dem en fullkomligt briljant ”vin versus äppelmust”-lektion och Fredrik utbrast, tydligt hänförd:

– Fantastiskt! Nu är det bara att lyssna och koncentrera sig. Den här människan vet ju vad hon pratar om.

Även Sandra var superimponerad:

– Det är lite lyxigt att få sola sig i hennes glans och lära sig av henne.

Ni som följer Mästerkocken vet att när Mischa pratar, fängslas man. Hon har haft ett par vinprovningar med oss på Söndagsredaktionen och varje gång blir vi rejält imponerade. Inte för att hon har svängt sig med en massa fancy experttermer, utan för att hon har utmanat oss: ”Känner ni smaken av det brända gummit?” när vi testade viner som hårdrocksgiganterna släppt och för att hon vågar såga bästsäljande vingiganter med recensioner som: ”Ett oinspirerat vin som är platt och spritigt. Mycket väsen för ingenting och med en doft som minner lite om att komma in i badrummet efter att mamma tagit bort nagellacket”.

Skärmavbild 2015-03-04 kl. 17.09.46

Söndagsredaktionen testade hårdrocksviner från AC/DC, Slayer, Motörhead och Kiss och gick ”all in”, med nitar och attityd.

Tonaliteten i hennes Söndagskolumn är så unik, jämfört med andra i dryckesbranschen, att de internationella vinhusen översätter Mischas vinkrönikor till engelska, spanska, italienska och franska.

IMG_8343

Hon har ”Sveriges vassaste smaklökar”, enligt Markus Aujalay. Mischa Billing syns inte bara i tv varje vecka, utan är också Aftonbladet Söndags eminenta vinskribent.

Med det sagt: Jag är personligen så otroligt glad över att TV4 valde rätt person för uppdraget och inte någon som skulle fungera som ett kuttersmycke, kvinnligt alibi och sidekick till Leif Mannerström och Markus Aujalay.

Nu har det snarare blivit tvärtom, något som Expressens tv-kritiker, Maria Näslund, noterade i en krönika redan efter säsongens första avsnitt: ”Det visar sig att hon kan, men bäst är när hon spänner blicken i de sökande medan hon provsmakar deras mat. Vass som en kniv är den, och får Mannerström och Aujalay att framstå som Bill och Bull eller gubbarna på balkongen i Mupparna”.

Samma tidning uppmärksammar henne inför internationella kvinnodagen genom att låta henne kvala in på listan Årets kvinnor 2015.

Själv tar Mischa berömmet med ro, men säger att hon lite överraskad när hon fick erbjudandet att bli programledare.

– Jag trodde nog att de skulle välja någon yngre och jag varit noga med att vara mig själv i programmet. Jag vill inte bli stylad hur som helst, utan få vara ”a lady with a touch”, ha ha!

Upplever du att mediebranschen har blivit mindre tuff mot kvinnor i vår ålder?

– Kanske, i vissa sammanhang. Det känns som att det har hänt något. Jag tror inte att jag hade blivit tillfrågad för fem år sedan.

Är du kändis nu? Hoppar folk på dig på Bolaget och vill ha vintips?

– Det händer att någon vill ta en selfie med mig. Andra stoppar mig och vill tala om mat och smak. Och jag får en del brev om ditten och datten.

Du är 49 år, nästa födelsedag fyller du 50, hur känns det?

– Jag tycker det är en fantastisk ålder att gå in i. Nu bottnar jag i mig själv och det är otroligt skönt.

Om du skulle träffa på ditt 25-åriga jag, vad skulle du säga till henne?

– Lev och njut av ditt liv och bry dig inte så mycket om andras kommentarer när du gör saker som inte stämmer med den gängse normen.

Skärmavbild 2015-03-07 kl. 13.05.55

Inget kuttersmycke, utan en kunnig kvinna. Och fcking fabulous! FOTO: Pär Bäckstrand, TV4.

PERSONFAKTA

Namn: Mischa Billing.

Ålder: 49 (Lovely, lucious lady).

Familj: Gift med Jan Holmström, vinjournalist.

Yrke: Sommelier, lektor och vinskribent.

Bor: På Södermalm i Stockholm.

Aktuell: Som jurymedlem i Sveriges mästerkock i TV4.

Grönsaksburgare – gott & nyttigt

IMG_8308

Tyvärr hann jag inte baka brödet också, utan fuskade med Frias glutenfria hamburgerbröd.

De här burgarna, eller biffarna, är supersmarriga. Jag fick inspiration av boken Green kitchen travels, men har tweakat det receptet lite. Varsågoda!

4 morötter, rivna
1 zucchini, riven
200 g halloumiost, riven
2 ägg
1 solo vitlök, pressad (eller 2 klyftor)
2 tsk fiberhusk
2 dl havregryn
2 msk havremjöl
1,5 tsk salt
2 msk pumpafrön
Sesamfrön, på ett fat
Kokosolja att steka i

Blanda alla ingredienser utom sesamfrön och olja. Forma biffar med händerna (det är lite kladdigt) vänd i sesamfrön och stek tills gyllenbruna.
Servera som vanliga burgare med bröd, sallad, tomat och någon god bearnaisessås, hamburgerdressing, eller mangoraja. Jag blandade bostongurka med lätt-crème fraiche och det blev urgott. Toppa med alfa alfa-groddar.

IMG_8313

Det blir rätt många burgare, runt 12 stycken. Det går så klart att servera med en god potatisgratäng och/eller sallad om man inte vill lägga dem i bröd.