Jag önskar att jag var fyra år igen och helt utan kroppskomplex

Just nu är jag så oerhört förtjust i konstnären och radioprofilen Stina Wollter. Hennes instagramkonto (@stinawollter) är en fröjd att följa och om du inte är en av hennes drygt 31000 följare redan, så kan jag verkligen rekommendera dig att bli det. Varför? Jo, för att där får du daglig klokskap i form av livsbejakande inlägg – och danser. I somras fick hon snudd på internet att braka ihop när hon la upp sin baddräktsdans. Det är en hyllning till den kropp som hon har lärt sig att älska istället för att hata.

Skärmavbild 2015-10-07 kl. 14.58.07

Stina Wollter, 51, är inte bara konstnär, hon har ett eget radioprogram också, ”Söndagar med Wollter”. FOTO: Sveriges Radio.


Jag tänker att det där måste jag bli bättre på. Jobba på att kunna stå spritt språngande framför spegeln utan att hissa upp brösten dit de en gång hörde hemma. Utan att vilja skyla mig för att det hänger och är slappt.

Faktum är att jag inte varit helt bekväm med min kropp sedan jag var en sisådär fyra år och knatade omkring på Öland obekymrat nakenfisigt om somrarna. Den sorglösheten försvann rätt snabbt. Anledningarna till detta har jag skrivit om i det här inlägget och tyvärr sitter de känslorna kvar som såriga taggar på insidan.

Skärmavbild 2015-10-07 kl. 15.36.24

Obekymrat barfotabarn. FOTO: Pappa Tyko Högbom.

Jag vet. Jag borde veta bättre. Kunna se rakt in i mina egna ögon och säga: ”Erika, du är vacker, duktig och kapabel, istället för: ”Om du går ner fem–sex kilo, så …”. Giftiga tankar bryter ner, goda bygger upp. Det står i varenda självhjälpsmanual.

Doktor Masaru Emoto, japansk forskare och författare till böckerna Vattnets sanna kraft, Vattnets dolda budskap och Budskap från vatten – älska dig själv, går längre än så. Han hävdar att våra tankar direkt påverkar källan till allt liv: Världens vatten.

Med hjälp av en höghastighetskamera lär doktor Emoto ha upptäckt att när vattenmolekyler exponeras för kärleksfulla ord bildas vackra, komplexa och färgrika iskristaller, medan de som får ”höra” negativa tankar och hot förvandlas till ofullständiga, asymmetriska kristaller med dova färger.

Ni förstår att Mr Masuro Emoto har fått tvivlande mothugg, men håll med om att hans tes svindlar, särskilt som vi människor består av 65 procent vatten?

Så, nu ska jag börja tala med mina vattenmolekyler. Tuttarna lär inte lyssna, men kanske kan insidan bli lika porlande bekymmerslös som en fjällbäck.

Eller ännu hellre – som mitt fyraåriga nakenfisiga jag.

ThinkstockPhotos-463234821

Kan insidan bli som en porlande fjällbäck? Det är värt ett försök. FOTO: Thinkstock.

 

 

Därför är du sömnlös vid fullmåne

Klockan är 03:34, jag ligger sömnlös utan att fatta varför, förrän jag slösurfar på sociala medier och görs uppmärksam på att det är natten mot fullmåne. Det är inte första gången det händer. Förra månaden var det likadant, jag var aptrött under kvällen, men när mitt vanliga sömntåg tuffade från stationen lämnades jag kvar på perrongen. Klarvaket utmattad. Och det kanske inte är så konstigt. Månens dragningskraft påverkar ju världshavens tidvatten, så varför inte oss människor också? Vi består, trots allt, till 60 procent av H2O.

Just vattenteorin håller inte professor Asta Pellinen Wannberg vid institutet för rymdfysik i Kiruna med om. Hon menar att månen hänger där den hänger och att dess gravitationskraft är konstant:

– Det enda som jag kan tänka mig är att sömnen störs av ljuset vid fullmåne. Annars tror jag mer att det beror på psykologiska faktorer, förväntar man sig dålig sömn vid fullmåne blir den alldeles säkert det, säger hon till svt.se.

Men Michael Smith, forskare vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, som studerat fenomenet, har konstaterat att hans försökspersoner sov ungefär 20 minuter kortare och hade svårare att somna vid fullmåne.

– Det tyder på att det kan finnas något slags inbyggd biologisk klocka som påverkas av månen, liknande den som styr vår dygnsrytm.

Enligt http://www.expressen.se visar vissa studier att det föds fler barn vid fullmåne och att människor i högre utsträckning också söker sig till sjukhus, vårdcentraler och psykmottagningar då gubben i månen är på fyllan. Och är det verkligen en slump att engelskans ord för ”galning” är ”lunatic”, efter det latinska ordet för måne – ”luna”?

Så om månen nu påverkar ebb, flod – så varför inte också vår psykiska hälsa? Tro vad du vill. Själv vet jag bara att jag blir komplett knäppknasig av sömnbrist och jag bävar inför natten, för då inträffar en alldeles särdeles spektakulär månhändelse. Den är inte bara full, utan också helröd: ”Blodmåne”, kallas det. Från klockan 02.10 och under fem timmar går det att se hur månen skiftar färg. Tydligast syns fenomenet tidigt på morgonen, mellan klockan 04.11 och 05.24. Då är månen som rödast. Händelsen är unik och har bara hänt fem gånger, enligt NASA: 1910, 1928, 1946, 1964 och 1982.

Om jag tänker ställa klockan? Nej.

Jag lär vara vaken ändå.

ThinkstockPhotos-470262082

I natt är månen inte bara full – den är blodig också. Foto: Thinkstock

Älskade extrahull!

Han tittar bekymrat på mig och säger:

– Så många av mina patienter sitter i den där stolen och berättar exakt samma historia som du.

Med ”exakt samma historia” syftar läkaren på det jag just lättat mitt hjärta kring: Hur det verkar vara helt och hållet OMÖJLIGT för mig att gå ner ett enda hektogram. Anledningen är att jag sedan fyra år tillbaka har hypotyreos – underfunktion i sköldkörteln. Diagnosen gör att min förbränning är extremlåg och trots att jag medicinerar med syntetiskt sköldkörtelhormon pekar vågnålen på åtta kilon fler än jag önskar.

Nu är jag alltså på min årliga hälsokoll på endokrinologmottagningen och vittnar om hur urbota less jag är på situationen. Jag tränar tämligen mycket och äter sunt. Visst unnar jag mig ett par glas vin då och då, men varje vecka överskrider mina kalorier ut antalet som går in, det har jag app-bevis på. I somras med rejäl råge, då jag och maken vandrade runt hela Isle of Wight (13 mil) på fem dagar.

Om min figur krympte? Marginellt.

Jag får inte ihop ekvationen i min skalle. Hur är det möjligt, rent vetenskapligt?

Läkaren ser milt på mig:

– Det är tyvärr många kvinnor i din ålder som har samma problem som du och vi vet faktiskt inte varför.

Hans ord tröstar mig något. Han är specialist i invärtesmedicin och har alltså inte heller något facit. Han, som har examen i hur kroppens hormonsystem är funtat, mästrar mig inte, säger inte: ”Det är bara att äta mindre och röra på dig mer”, utan bekräftar att det här med viktbalans kan vara ett mysterium.

– Så du tycker att jag ska sluta noja? frågar jag.

– Ja, dina värden är toppen, du är frisk och lever hälsosamt.

– Är det till och med bra att ha några kriskilon när man blir äldre? undrar jag.

Läkaren nickar:

– Lite extrahull är underskattat. Det kan vara skillnaden mellan liv och död om du hamnar på sjukhus en längre tid. Det finns det forskning som visar.

Åh fan.

Plötsligt känns mina plushekton inte lika tunga. Plötsligt tänker jag att de är en tillgång. Plötsligt vill jag hojta: ”Extrahullet, I bloody love you!”

Nåja, jag ska åtminstone försöka.

ThinkstockPhotos-484749476

Muffinsmidja – who cares? Illustration: Thinkstock.

Det blir sällan som man tänkt sig

Fyra dagar kvar. På fredag, den 18 september, infaller alltså Den Stora Dagen. Jag fyller 50. FEMTIO. Och nej, jag har fortfarande ingen åldersångest.

Men.

I den där toppkonditionen, som jag så fiffigt gav mig själv som utmaning för ett år sedan, är jag inte. Jag är faktiskt rejält otränad.

Min nedåtgående formkurva började i somras då jag fick en sugig muskelbristning i vaden. Hur jag ådrog mig den? Det kan du läsa här. Efter ett antal veckor, då jag mer eller mindre bara kunde hasa fram, drabbades jag av två elaka urinvägsinfektioner med pencillinkurer som följd och förra veckan blev jag tokförkyld. Så nej, den där ambitionen om att vara i mitt livs form på fredag, den blev inte ens en tummetott.

Lite sur är jag, och nog har tanken slagit mig att det är min kaxiga ”fcking fabulous”-attityd som straffar sig, men oavsett: Det ju bara att gilla läget. Min situation är, om något, ett i-landsproblem. Det är inte ett enda dugg synd om mig. Egentligen.

För själva bemärkelsedagen firar jag med familjen i London. Vi checkar in på ett lyxigt hotell och jag har köpt ett par splirrans nya Nike free run, så att jag ska kunna knata runt stan på fjäderlätta fötter.

Dessutom har ju inte min hälsosatsning något bäst före-datum, tvärtom. Det är det ju bara att fortsätta där muskelbristningen och sjukdomseländena satte stopp. Lever jag lika länge som mina förfäder, har jag minst 40 år kvar att hurta på.

What’s the hurry, liksom?

IMG_0308

Pillerpolare. Dök in på Apoteket i lördags och laddade upp med de här. Faktum är att dagen därpå vaknade jag betydligt osnorigare.

Skärmavbild 2015-09-14 kl. 16.59.26

Skokompisar. De här godingarna hoppas jag ska hålla mig skavsårsfri i London. Foto: Sportamore.

 

 

Det är det lilla livet som är det stora

Två små ord. Det ena har tre bokstäver, det andra blott två. Ändå kan tillvaron helt förändras om du vågar byta ett ”nej” mot ett ”ja”. Det låter enkelt, men det kräver både övning och mod.

Själv är jag en typisk ”nejare”: Åka till New York? För dyrt. Ha 50-årspartaj? För råddigt.

Jag är familjen Scotts ekonom och förnuftiga röst, en tråkstämpel som jag vill ska blekna. Det är inte helt lätt, då min make går i gång på förändring och lägger fram den ena byta liv-idén efter den andra. Eftersom han gasar på så rejält, blir jag den som ställer sig på bromsen.

Men. Nu och då kryper verkligheten under huden. En nära anhörig blir sjuk. En god vän går bort – alldeles för tidigt. Det är då det blir smärtsamt uppenbart att livet inte går i repris. Att vi behöver vara här och nu, inte då och sedan. Att det gäller att säga ja oftare än vi säger nej.

Åka till New York? You bet. Fixa fest? Självklart!

Ändå är det inte en drömresa eller ett rejält kalas som ska till för att vi ska dö lyckliga (eller åtminstone inte ångerfulla). I sin senaste, mycket delade, kolumn ”Inför döden ångrar få att de inte simmat med delfiner”, skriver Ann Heberlein så klokt om vad som spelar roll, egentligen: ”Det är inte på semestern drömmar ska uppfyllas. Det är nu. När det blir mörkare på kvällarna, kyligare i luften och träden fäller sina löv. Det är nu du bestämmer vad du vill göra med ditt liv och hur du vill leva det. Varje dag från och med nu”.

Det är det lilla livet, att tillbringa tid med sina käraste, som är viktigast – inte simmandet med delfiner. Så håll om varandra. Säg: ”Jag älskar dig” ofta, ofta, för en dag är det för sent för allt. För kramar, för kalas och för drömresor.

Det är det enda vi kan vara säkra på.

ThinkstockPhotos-527798803

Foto: Thinkstock

 

 

 

En bra näsa – på gott och ont

Romanen Parfymen av Patrick Süskind utspelar sig i 1700-talets Paris och handlar om Jean-Baptiste Grenouille, som föds utan kroppsdoft, men med ett extremt välutvecklat luktsinne. Gåvan gör honom befängt besatt av dofter och yrkesvalet är givet: Han blir parfymör.

Skärmavbild 2015-07-13 kl. 14.59.41

God bok. Det var min kompis, Fia Gulliksson, som tipsade mig om det här lilla litterära underverket. Läs den!

Liksom Grenouille har jag också en fabulöst välfungerande näsa och uppfattar dofter som andra aldrig upptäcker. I flera år sa jag till mina föräldrar att det ”luktade tuberkulos” i ett av deras badrum.

– Toka där, sa mamma medan hon sniffade pliktskyldigast i luften utan att förstå vad det var för lukt jag for efter.

Nej, för hon hade inte jobbat som vårdbiträde på infektionskliniken i Östersund där tuberkulospatienter låg i isolerade rum med sterila luftslussar och hostade upp slem som osade sjukdom. Samma obskyra odör som jag alltså vittrade  i mina föräldrars badrum. Några år senare ringde mamma och berättade: De hade en vattenskada. I tuberkulosbadrummet. Väggarna hade inte fuktspärrats vid renoveringen och lukten jag kände kom från dyblöta gipsskivor.

Under åren vi bodde i England sniffade jag fram tre gasläckor, två i vårt eget hem, den tredje lokaliserades hos radhusgrannarna. Jag kände den unkna äggodören genom väggarna och eftersom den familjen bestod av kedjerökare, var risken överhängande att hela längan hade exploderat, enligt besiktningsmannen från British Gas.

– Well done you, sa han, tydligt imponerad.

Kanske hade jag, liksom romanfiguren Grenouille, kunnat bli parfymör, för lika besvärad som jag är av stanker, lika förtjust är jag i parfymer. Min personliga favorit just nu är Inflorescence Eau de Parfum av Byredo, som jag fick som en gåva av Söndags relationsexpert Malena Ivarsson för ett tag sedan. Varför? För att jag kommenterade den goda mixen av liljekonvalj, rosor, fresia och jasmin som hon doftade när vi lunchade tillsammans. Nästa gång vi sågs hade generösa Malena med sig en lyxig påse med parfymen och nu bär jag den snudd på varje dag.

Den är frisk och fräsch – och givetvis helt befriad från ägg- och tuberkulosinslag.

IMG_6613

Lyx. Det här vackra paketet fick jag alltså av omtänksamma Malena Ivarsson, som uppskattade att jag gillade hennes doft.

Skärmavbild 2015-07-13 kl. 14.57.50

Favorit! Vill du dofta som en sommaräng? Då är det här rätt parfym för dig. Och mig. Och Malena.

 

 

I Flen finns inga midsommar-zombier

Att tillbringa midsommarafton i Stockholms innerstad är en mycket mysko upplevelse. Jag har gjort det två år på raken (2012 och 2013) och andra gången lovade jag mig själv: Aldrig mer.

Det är kusligt som efter en zombieattack. Staden är folktom, alla byggnader står kvar, men är tömda på liv. Visst, det sitter ett och annat picknickande kompisgäng i parkerna, men 99 procent av huvudstadens invånare har dragit utanför tullarna. De är ”på landet”.

ThinkstockPhotos-156300753

Vackert. Men folktomt. Att vistas i Stockholms innerstad på midsommarafton är apokalyptiskt. FOTO: Thinkstock.

Vi, som varken har lantställe eller släktingar att dundra in hos lagom till sillen, nubben och Små grodorna, har blivit kvar i stan. Hukat på balkongen (utom räckhåll för zombierna, man vet ju aldrig), dukat upp matjes, gräddfil och nypotatis. Intalat oss att det är helt okej: ”Det är ju bara en helg”. Fast det är det ju inte. Det är MIDSOMMAR. Då det ska grillas nyfångad abborre, sippas rosévin, badas från bryggor och fikas sju sorters kakor i syrénbersåar.

Och allt ska instagrammas. Helst med hashtaggen ”no filter”. Därför bestämde jag förra året att vi skulle tillbringa midsommarhelgen bortom betongen. Helst i ett litet torp utan internetuppkoppling. Så vi hyrde stuga i fabulösa Flen tillsammans med familjen Westerberg och gjorde allt sådant där svensksomrigt: Spelade minigolf, rodde över sjön, frossade i jordgubbar, skålade i bubbel, kliade myggbett och plockade fästingar. Och jag instagrammade allt. Fast med filter (blir ju ännu lite snyggare).

I år? Same procedure as last year: Flen – here we come!

IMG_5641

Idyll. I det här lilla torpet, strax utanför Flen är vi på midsommar.

IMG_5648

Talang. Frejas kompis, Bea, hängde med oss och visade sig vara rena minigolf-ässet. I år ska hon följa igen, och nu är jag extrasugen på att klå henne.

IMG_5653

Snöpligt. Jag ämnar ta revansch under minigolf-turneringen.

 

ThinkstockPhotos-179318207

I Flen är man utom räckhåll för eventuella zombieattacker. FOTO: Thinkstock.

Därför är jag stans snällaste cyklist

Det har gått sex år. Ändå skriker hela min kropp ”nej!” när jag spänner på mig hjälmen, svingar benet över pakethållaren och sätter mig på sadeln. Men det är dags nu. Dags att överkomma den årliga cykelskräcken som har ridit mig sedan den 31 juli 2009, då jag dundrade med hakan rakt ner i asfalten, slog kroppen fyra nyanser av blå och bet sönder åtta kindtänder.

Maken, Dan, har säsongsfixat till min ärvda Crescent, pumpat däcken, oljat kedjan och fäst fiffiga batterilampor från Clas Ohlson både fram och bak.

Min hoj är som ny, annat är det med mig. Olyckan sitter kvar i muskelminnet som ett svidande ärr, men enda sättet att bli trygg i sadeln igen är ju – som bekant – att hiva sig upp i den. Hjärtat pickar lite fortare och handflatorna är svettiga när jag trampar iväg, påhejad av Dan.

I Slussenbacken står jag på bromsen, medan jag blir omkörd av medelålders män i lycra, skäggiga hipsters på Kronans och fartiga damer med korgar på styrstången, och jag tänker att de nog aldrig har dundrat in i en trottoarkant med ansiktet först. Att de nog inte vet att 70 procent av alla cykelolyckor resulterar i käk- och tandskador och att om de kände till den statistiken skulle de förmodligen tagga ner en smula.

Eller åtminstone skaffa en hjälm med integralskydd.

För blåmärken bleknar, sårskorpor ramlar av, men tänder växer aldrig tillbaka och är överjävliga, snudd på omöjliga, att laga när de är så trasiga som mina.

Det är därför jag har blivit Stockholms snällaste, och försiktigaste citycyklist. Jag stannar laglydigt vid varje rödljus, respekterar högerregeln och släpper fram fotgängare vid övergångsställen.

Att inte göra det ovan nämnda, skulle vinna mig några minuter i tid. Det är det inte värt.

Tro mig.

521633_10151655450624123_972316023_n

Cykla lugnt. Du kommer fram i tid ändå.

 

6 krav jag har på Mors dag – du kan aldrig gissa vilka!

midsommarmat

Grattis alla morsor! Gärna tårta och rosé, men jag har några fler önskemål också. FOTO: Annika Broman

På söndag är det Mors dag. Hur visar du din uppskattning? Med en bukett blomster, genom att bjuda på brakmiddag eller slår du en pling och sjunger en trudelutt?

Hur mina egna ungar kommer att tackla datumet är jag oerhört nyfiken på, men anar att de har ägnat få (om ens några) tankar åt hur jag bör hedras.

Och de är i gott sällskap, läser jag på Nordiska museets hemsida. Inte ens författaren Cecilia Bååth-Holmberg, som instiftade Mors dag i Sverige 1919, hade tänkt igenom hur dagen borde högtidlighållas.

Året därpå rättade hon till sitt misstag och gav ut häftet Mors dag, med tydliga riktlinjer för firandet:

1. Svenska flaggan hissas från hemmets flaggstång.

2. Mor hälsas om morgonen med sång av barnen.

3. Hon bjudes, före uppstigandet, på gott kaffe och bröd, berett av barnen. Hon hedras med blommor och en liten gåva.

4. Henne beredes, så långt det är möjligt, vila och frihet från allt hushållsarbete den dagen. Barnen bädda, sopa, laga mat och diska.

5. Vid eftermiddagskaffet, eller på aftonen, hålles en liten högtidlighet, där far i huset medverkar.

6. Frånvarande barn hälsa Mor med brev eller telegram eller vykort, som särskilt gjorts och tillhandahålles för Mors dag.

Så nu vet ni, Joel och Freja (och alla ni andra med ofullständiga planer) vad vi mödrar förväntar oss. Personligen ser jag särskilt mycket fram emot punkt nummer fem, och min make Dans insats. Blir det ett koreograferat sång- och dansnummer, månntro?

Hur jag firar min mamma? Eftersom vi bor 60 mil ifrån varandra håller jag mig till sexan och skickar en digital hälsning:

– Grattis morsan, du är grym.

Skärmavbild 2015-05-28 kl. 15.15.35

Min mamma, Eva, är grym.

Innan ni bjuder mig på middag … 

Före en bjudning frågar jag alltid: ”Är ni allergiska mot något eller finns det något ni absolut inte tycker om att äta?”.

Undringen är inte Einstein-smart direkt, men garanterar att kvällen inte ska fallera på grund av att en, eller flera av gästerna, petar bort valda delar av måltiden.

Jag är själv är glutenintolerant och har vid flertal tillfällen missat att påpeka detta i förväg. Det gör mig inget, jag är van vid att skippa pastan, brödet eller den mjölredda såsen. Däremot generar det värden/värdinnan, oavsett hur mycket jag bedyrar att fadäsen är min, inte deras.

Andra matkänsliga individer är förmodligen bättre än jag på att informera om sina allergier, men de flesta är alltför artiga för att outa ingredienser som får dem att känna avsmak. Det är därför jag alltid förekommer, så att jag inte baserar en hel middag på en gästs hatingrediens.

Mina kolleger Kristofer och Gunilla, till exempel, skulle få spunk om de blev serverade chèvre chaud, eftersom getost i alla dess former får deras smaklökar att vilja begå harakiri. Det råkar jag känna till, eftersom en hätsk ”för eller emot chèvre”-debatt drar igång på redaktionen så fort någon näns säga ”bä”.

En annan kompis är inte bara minst lika ondsint inställd till den franska delikatessen, han fullkomligt hatar bläckfisk också. Passionerat.

Det hade jag aldrig vetat om jag inte frågat, och vår senaste tête à tête hade blivit en intressant sittning om jag hade haft calamari fritti på middagsmeny. Hade han smygspottat ut tentaklerna i servetten, eller artigt svalt och kastat upp i toan, månne?

Nu till alla er som planerar att laga middag till mig: Jag äter allt – utom gluten, konserverade fiskbullar, orm och ål. Vill ni göra mig riktigt lycklig, så bakar ni glutenfritt bröd. Gärna baguette, eftersom jag snudd på aldrig får njuta av riktigt frasiga frallor.

À bien tôt!

160995639

Mums! Eftersom jag är glutenintolerant kan jag sällan avnjuta riktigt pinfärskt bröd. Om det inte är bakat på glutenfria mjölsorter, förstås. FOTO: Thinkstock.