Min äkta hälft hävdar att det inte finns en enda man i världen som kan frammana den. Att det bara är vi kvinnor som behärskar den och att den ligger slumrande hos varje nyfött flickebarn för att slå ut i full blom under tonåren.

Jag talar om Blicken.

Den som får helvetet att frysa, vuxna karlar att lägga sig i fosterställning och husdjur att gnyende kura ihop sig.

Den som är själva ursprunget till uttrycket ”Om blickar kunde döda”.

Själv utsätter jag min familj (och säkert andra) för ”The Look”, som Dan har döpt den till, med hyfsat jämna mellanrum, varpå han, Freja eller Joel lite skrajset utbrister:

– Vad har jag gjort nu då?

Ja, var ska jag börja? Låtit frukostdisken stå framme sedan arla morgonstund eller klivit ur dojorna precis innanför ytterdörren, så att jag (som oftast är sist hem) måste röja i skoröran, alternativt forcera hindret meddels jämfotahopp, om jag vill ta mig över tröskeln.

Till exempel.

Det intressanta är att mitt grimaserande är helt oöverlagt. Först i samma ögonblick (ha ha) som jag har fyrat av en riktigt iskall version, blir jag medveten om den (känns i ögonbotten, på något mystiskt sätt).

Och trots att jag och min man vid flera tillfällen har dryftat hur minspelet upplevs som en förminskande härskarteknik, kan jag inte hejda mig. Blicken är reflexmässig, en reptilreaktion sprungen direkt ur ryggmärgen.

Medfödd. Nedärvd, till och med. Det var ju så han sa, maken, så skyll inte på mig!

Hur Dan & Co ska slippa den fortsättningsvis? Busenkelt: Sluta irritera mig.

Vill du slippa mina onda ögon? Enkelt – irritera mig aldrig!