Innan ni bjuder mig på middag … 

Före en bjudning frågar jag alltid: ”Är ni allergiska mot något eller finns det något ni absolut inte tycker om att äta?”.

Undringen är inte Einstein-smart direkt, men garanterar att kvällen inte ska fallera på grund av att en, eller flera av gästerna, petar bort valda delar av måltiden.

Jag är själv är glutenintolerant och har vid flertal tillfällen missat att påpeka detta i förväg. Det gör mig inget, jag är van vid att skippa pastan, brödet eller den mjölredda såsen. Däremot generar det värden/värdinnan, oavsett hur mycket jag bedyrar att fadäsen är min, inte deras.

Andra matkänsliga individer är förmodligen bättre än jag på att informera om sina allergier, men de flesta är alltför artiga för att outa ingredienser som får dem att känna avsmak. Det är därför jag alltid förekommer, så att jag inte baserar en hel middag på en gästs hatingrediens.

Mina kolleger Kristofer och Gunilla, till exempel, skulle få spunk om de blev serverade chèvre chaud, eftersom getost i alla dess former får deras smaklökar att vilja begå harakiri. Det råkar jag känna till, eftersom en hätsk ”för eller emot chèvre”-debatt drar igång på redaktionen så fort någon näns säga ”bä”.

En annan kompis är inte bara minst lika ondsint inställd till den franska delikatessen, han fullkomligt hatar bläckfisk också. Passionerat.

Det hade jag aldrig vetat om jag inte frågat, och vår senaste tête à tête hade blivit en intressant sittning om jag hade haft calamari fritti på middagsmeny. Hade han smygspottat ut tentaklerna i servetten, eller artigt svalt och kastat upp i toan, månne?

Nu till alla er som planerar att laga middag till mig: Jag äter allt – utom gluten, konserverade fiskbullar, orm och ål. Vill ni göra mig riktigt lycklig, så bakar ni glutenfritt bröd. Gärna baguette, eftersom jag snudd på aldrig får njuta av riktigt frasiga frallor.

À bien tôt!

160995639

Mums! Eftersom jag är glutenintolerant kan jag sällan avnjuta riktigt pinfärskt bröd. Om det inte är bakat på glutenfria mjölsorter, förstås. FOTO: Thinkstock.

Blicken som får helvetet att frysa

Min äkta hälft hävdar att det inte finns en enda man i världen som kan frammana den. Att det bara är vi kvinnor som behärskar den och att den ligger slumrande hos varje nyfött flickebarn för att slå ut i full blom under tonåren.

Jag talar om Blicken.

Den som får helvetet att frysa, vuxna karlar att lägga sig i fosterställning och husdjur att gnyende kura ihop sig.

Den som är själva ursprunget till uttrycket ”Om blickar kunde döda”.

Själv utsätter jag min familj (och säkert andra) för ”The Look”, som Dan har döpt den till, med hyfsat jämna mellanrum, varpå han, Freja eller Joel lite skrajset utbrister:

– Vad har jag gjort nu då?

Ja, var ska jag börja? Låtit frukostdisken stå framme sedan arla morgonstund eller klivit ur dojorna precis innanför ytterdörren, så att jag (som oftast är sist hem) måste röja i skoröran, alternativt forcera hindret meddels jämfotahopp, om jag vill ta mig över tröskeln.

Till exempel.

Det intressanta är att mitt grimaserande är helt oöverlagt. Först i samma ögonblick (ha ha) som jag har fyrat av en riktigt iskall version, blir jag medveten om den (känns i ögonbotten, på något mystiskt sätt).

Och trots att jag och min man vid flera tillfällen har dryftat hur minspelet upplevs som en förminskande härskarteknik, kan jag inte hejda mig. Blicken är reflexmässig, en reptilreaktion sprungen direkt ur ryggmärgen.

Medfödd. Nedärvd, till och med. Det var ju så han sa, maken, så skyll inte på mig!

Hur Dan & Co ska slippa den fortsättningsvis? Busenkelt: Sluta irritera mig.

IMG_8799

Vill du slippa mina onda ögon? Enkelt – irritera mig aldrig!

 

Så hanterar jag bikiniångesten

Plötsligt smäller det till i mina Instagram- och Facebookflöden, som svämmar över av selfiesugna individer som bara inte kan låta bli att föreviga sig själva tillsammans med Kungsans körsbärsblommor. Min egen tidning skriver ”Så länge stannar supervåren” på löpsedeln i dag och själv förbannar jag det faktum att jag bara har jumpadojor och stövlar i skogarderoben.

IMG_8668

Japp, det är – ÄNTLIGEN – vår och dags att se över inte bara skodon, utan också resten av klädkammarens innehåll. Jag saknar till exempel en tunnare kappa, några par capribyxor och, ve och fasa, en bikini. Det sistnämnda är helt klart det plagg jag är minst sugen på att prova ut.

Jag får nog traska till Detailsbutiken på Magnus Ladulåsgatan i Stockholm i förhoppning om att få möta samma kvinna nu som för fyra år sedan, då jag hänfört facebookade: ”Hon är en underkvinna som fick mina tuttar att växa och mitt omfång att minska på tre sekunder. Jag är en 70E! Det ni! Och ja, jag accepterar nu mitt gäddhäng, att det valkar sig lite och att magen är sladdrig. Hon sa att jag var HÄRLIG!”

På den fick jag 24 ”Gilla”, massor av ”tokgillar” och en kommentarstråd lång som ett ösregn. Inte så konstigt. Att stå halvnaken och försommarblek i provrumsbelysning är inte … kul. Alls. Min egen bikiniångest hade gjort att jag kört med samma badset i ett decennium. Men till slut funkade det inte längre. Tyget var dassigt, bh-banden uttänjda och trosorna hade utvecklat hängbak. Jag repade mod, steg in i butiken på Södermalm och kom ut som en ny kvinna. Både på utsidan och insidan.

För där fanns hon, butiksbiträdet som i ett nafs plockade fram bh och trosor i rätt storlek, nöp, lyfte, puffade och puttade tills mina behag ramlade rätt. När jag gnällde att det valkade sig på sidorna, kontrade hon med att tvinga tillbaka armhålefettet under bh-banden och hojta:

– Du är så smaaaaal, det är tuuuuur att det finns lite att ta i. Du är så snygg, du är jättefiiiiiiin!

Ja, banne mig. Jag var överskön där jag stod, i bara mässingen med muffinsmidja och pösande extravalkar. Tack vare damen i butiken gick jag hemåt med stolta steg och två bikinisar i påsen.

Nu hoppas jag bara att hon jobbar kvar, superduperdamen. För jag behöver absolut höra:

– Du är så snygg, du är jättefiiiiiiin!

ThinkstockPhotos-78375400

Dags för ett dopp? Om ”supervåren” stannar, så dröjer det inte länge. Foto: Thinkstock.

 

Nej, jag tränar inte för mycket

ThinkstockPhotos-459097117

Foto: Thinkstock.

Vi har inte setts på sex månader, nu har vi lunchdejt och så fort min väninna får syn på mig utbrister hon: ”Men GUD, vad du TRÄNAR!”. Utropet följs av: ”HUR har du TID?” och: ”Det kan inte vara BRA att hålla på så där”.

Eftersom hon följer mig på Facebook och Instagram, är hon väl insatt i mina förehavanden, och kan inte låta bli att syna mig uppifrån och ner. När hon kan konstatera att jag inte blivit Twiggy-tunn, utan har ungefär samma figur som senast vi sågs, slappnar hon av en smula.

– Men vad har du som MÅL? frågar hon lite senare när vi hugger in på den inkokta laxen.
– Pja, att må bra, svarar jag.
– Hur då? På vilket sätt? Vill du gå ner i vikt, liksom?

Nej, inte nödvändigtvis. förklarar jag. Snarare vill jag hålla vikten, eftersom just det har varit lite klurigt de senaste åren, på grund av en underfungerande sköldkörtel och trilskande kvinnohormoner.

– Fast du håller ju på att bli helt besatt, eller hur? envisas hon i en lite taggigare ton och det är tydligt att min motionsmängd provocerar, något som jag har märkt även hos andra i bekantskapskretsen.

Ännu en gång får jag förklara mig, sätta mina work out-vanor i rätt proportion. Jag berättar att jag försöker röra mig två timmar, fem dagar i veckan. All rörelse räknas, det må vara promenader, gym- eller löppass. Dygnet har ju 24 timmar, så i 22 av dem sitter jag framför jobbdatorn, i tv-soffan eller sover. I det perspektivet är det inte särskilt mycket att vika 120 minuter då och då åt hälsan. Väninnan hummar medhåll innan hon undrar:

– Men, vad har du för deadline?

Det är då jag inser. Jag har ingen. Resan är målet. Min nya livsstil är visserligen sprungen ur en önskan att vara i hyfsad form när jag fyller 50 i höst, så mitt projekt hade en början, men har inget slut. För det är ju inte så att jag på min 50-årsdag den 18 september, kommer att utbrista: Färdig!

Nej, jag kommer att hålla i gång så gott jag kan, så länge jag lever.

Snacka om deadline.

IMG_8175

Min nya livsstil är inte en quick fix, utan en förändring som jag vill hålla i livet ut.

 Read the English version here.

 

Semlor, ‘cause I’m worth them!

Det var en fjantsnuva, som skulle gå över på ett par dagar.

Tänkte jag.

Jag tänkte fel, för den eskalerade istället till förkylningen från helvetet. Feber (jag får ALDRIG feber), skrällhosta och snor av sällan skådat slag (ska inte gå in på detaljer, men hade det gått att sälja skiten, hade jag varit en mycket förmögen kvinna vid det här laget).

Dessutom: Jag har varit så frisk så länge att jag inbillade mig att jag aldrig skulle bli sjuk igen. Jag, som precis avslutat både ett bootcamp och en cleanse-kur, blev heligt förbannad över att bacillerna hade landat på just mig. Ja, till och med lite kränkt. Ni vet hur det är, när man känner sig malligt stark och dessutom har skrutit i sociala medier om sina fenomenala träningsframgångar.

Men kanske var sjukan egentligen toppentajmad? Kanske har det mesta en mening? Jag har ju redan belagts med träningsförbud, på grund av ett bortopererat födelsemärke och i måndags fick vår son sina halsmandlar borttagna. Nu när jag ändå är hemma kan jag, mellan hostattackerna, serva honom med smoothies, vatten och smärtstillande.

Jag är dock på bättringsvägen och ett tydligt tecken på det är att jag blev supersugen på semlor i går, på självaste fettisdagen. Jag är glutenintolerant, så kan inte bara skicka en springare till närmsta kondis, utan jag får snällt snickra mina egna. Jag utgick från ett standardecept, men har modifierat det, eftersom jag försöker använda så naturliga ingredienser som möjligt. Istället för färdig mjölmix, blandade jag en egen på bovetemjöl, havremjöl och fullkornsrismjöl.

IMG_8219

Naturligt glutenfria mjölsorter blir allt lättare att hitta. Kolla på hyllan för glutenfria produkter, eller fråga personalen i din matbutik.

Så här gör du:

Smält 75 gram smör, tillsätt 2,5 dl mjölk och värm till max 37°. Smula 25 gram jäst för söta degar i en bunke. Häll över smörmjölken och rör om tills jästen löst sig. Tillsätt 0,5 dl socker, 1 krm salt, 1 tsk stött kardemumma, 1 ägg, 0,5 msk fiberhusk och en mjölblandning av 2 dl bovetemjöl, 2 dl fullkornsrismjöl, 2 dl havremjöl. Arbeta degen smidig och låt jäsa ca 30 min. Sätt ugnen på 200°. Blanda 2 tsk bakpulver med 1 dl havremjöl och arbeta in det i degen. Baka ut 12 runda bullar, lägg på en plåt med bakplåtspapper och låt jäsa ca 20 min. Pensla med 1 uppvispat ägg och grädda i mitten av ugnen 10-12 min. Låt kallna på galler.

Skär av toppen på bullarna, gröp ur inkråmet och blanda med riven mandelmassa. Fyll semlorna, toppa med vispad grädde, sätt på ”hattarna” och pudra med florsocker.

MUMS!

IMG_8218

Glutenfritt, javisst! Eftersom glutenfritt bröd torkar ut snabbt, fryser jag in det direkt då det har kallnat.

Dags att bejaka min introverta sida

IMG_8149 (3) Så när som på vårt bord är den flotta restaurangen helt tom. Tre steg bakom oss står de två söta servitriserna och viskar bakom kupade händer. Maten är utsökt, betjäningen på tå, vinerna serveras perfekt tempererade.

Det borde vara en alldeles underbar kväll, men jag minns representationsmiddagen mest som plågsam. Situationen är krystad, men kutymen dikterar att efter dagens affärssnack ska vi umgås ”mer privat” under kvällen.

Problemet är att ingen av oss vill vara där. Vi skulle alla hellre dra på oss mysbyxorna och krypa upp i tv-soffan med ett glas billigt rödtjut, istället för att fortsätta konversera stelt över den välmörade oxfilén och Châteauneuf-du-papen. Gissar jag.

För alla ser mer eller mindre besvärade ut. Efter varje: ”Åh, vilket fantastiskt kött” blir tystnaden allt obekvämare och jag, som blir kollrig av långa pinsamma pauser, tar på mig rollen som cirkushäst. Jag trippar in i manegen och krumbuktar mig genom att bli extremt intresserad av en av kostymmännens fäbless för norskt djuphavsfiske. Vilken är den största firren han fångat? Exakt vilka vatten föredrar han och hur är det med flugfiske? Är det så där rysligt spännande som det verkar?

Storfiskaren svarar artigt, men kortfattat. Kommer inte med några motfrågor om mina eventuella hobbies och jag vänder ut och in på mig själv för att samtalet ska leva förbi den snofsiga desserten.

Efteråt känner jag mig utmattad, tömd. Längtar ännu mer efter mjukisbrallor och lådvin och tänker: ”Aldrig mer”, trots att jag malligt brukar skrävla om hur extrovert och härlig jag är.

Eller är jag det? Susan Cain, som har skrivit den bästsäljande boken Tyst: De introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns (Natur & Kultur) och vars TED-talk i ämnet är ett av de mest sedda genom tiderna med 10,6 miljoner visningar, har utformat ett personlighetstest som ger en fingervisning om vilken läggning du egentligen har.

När jag gör det, visar det sig att jag inte alls är lika utåtriktad som jag inbillar mig. Tvärtom är jag tydligen en rätt inbunden typ (trots mina närmastes högljudda protester).

Kanske är mitt cirkushästmanér mer ett resultat av uppfostran och miljö, än ett kvitto på min sanna karaktär?

I så fall är det hög tid för mig att komma ut ur garderoben och under nästa affärsmiddag tänker jag hålla snattran.

Utan att bli kollrig.

(Read the English version here.)

Caine.tif_1_

I sitt TED-talk säger Susan: ”Det finns noll samband mellan att vara bäst på att snacka och vara den som har bäst idéer.” In her TED talk, Susan Cain says: ”There’s zero correlation between being the best talker and having the best ideas”. FOTO/PHOTO: Aaron Fedor.

 

9789127134805_0_

Den engelska titeln på Cains bok är ”Quiet: The power of Introverts in a world that can’t stop talking”. FOTO: Natur & Kultur.

ENGLISH VERSION: Time to embrace my introvert traits

Apart from the five people sitting at our table the stylish restaurant is completely empty. Standing three steps behind us, two cute waitresses are whispering behind cupped hands. The food is delicious, the service top notch, the expensive wines are chilled to perfection.

It should to be a wonderful evening, but I can only describe the business dinner as excruciating. The situation is very uncomfortable since we have all been forced together by the customary which dictates that after a day of doing business, we should all get together and spend a ”relaxed” evening together.

Yeah right.

The problem is that none of us really want to. We would all rather put our sweat pants on and curl up in the sofa with a glass of cheap plonk. Instead we have to continue to converse stiffly over how well the fillet of beef has been cooked and how delicious the Châteauneuf-du-Pape is.

I am speaking for myself of course, but by the look of my company, everyone is more or less embarrassed. After each: ”Oh, what a fantastic meal”, the atmosphere is getting increasingly more uncomfortable and I, who get nervous, verging on loopy, from long, awkward pauses, start behaving like a circus horse. I trot into the ring, prance about and bend over backwards to ensure that the conversation continues.

I almost sigh of relief when I realize that one of the dark suited men has a penchant for deep sea fishing, and so I start to pester him with questions. What is the biggest fish he’s ever caught? Which sea does he prefer and what about fly fishing? Is it as exciting as it seems?

Mr Big Fisherman respond politely, but briefly. He won’t deliver any counter-questions about my possible hobbies, which means after each answer the conversation die, and I am sweating to make it live past the posh pudding.

Afterwards I’m exhausted and completely drained. I long even more for the sofa, sweats and bag in box-wine and I promise myself: ”Never again”, although I normally see myself as an extrovert person.

Or am I? Susan Cain, who has written the bestselling book Quiet: The Power of Introverts in a World That Can not Stop Talking and whose TED talk on the subject is one of the most watched ever with 10.6 million views, has designed a test which will give you a clue to your true personality.

When I take the test, it turns out that I’m not nearly as outgoing as I imagine. On the contrary – I am apparently a pretty quiet sort, according to Cain. Maybe my circus horse behavior is more the result of my upbringing, than an acknowledgment of my true nature?  If that’s the case, it’s time for me to come out of the closet, and keep stumm during the next awkward business dinner.

Without going loopy.

 

Är det konstigt att man längtar bort någon gång?

IMG_7978

Under min morgonpromenad till jobbet piskade snögloppet i ögonen. Både mascara och tårar rann. Cyklisterna fattade galoppen. De såg ut som skidåkare på hjul i sina brillor.

Solen har inte visat sig på flera dagar och det snöar horisontellt. Trots att jag kisar i motvinden, kan jag inte värja mig mot snögloppet under morgonpromenaden från Medborgarplatsen till jobbet.

Cyklisterna har, tack och lov, taggat ner från sitt hysteriska högsommartempo. Sänkt farten, dels på grund av dubbdäcken, dels för att sikten sinkar dem, trots att många av dem har skidbrillor, vilket inte är någon dum idé. Vi befinner oss visserligen på Vasabron, inte i Verbier, men ett par skidglasögon vore på sin plats och jag undrar hur den propre mannen, som väntar på grön gubbe bredvid mig, skulle reagera om jag plötsligt fiskade upp ett par Bollé-brillor ur handväskan.

Inte alls, förmodligen. Möjligen skulle han snegla lite undrande på mig innan han klafsade vidare i sina orange Swims, gummigaloscherna som påminner om gigantiska ankfötter och har blivit en het modedetalj i den stockholmska snösörjan.

Att det är fler än jag som längtar bort den här vintermorgonen blir tydligt när jag loggar in på datorn. Först får jag en virtuell örfil i form av en väninnas Facebookstatus: ”3,5 vecka kvar till värme, sol, palmer och milslånga stränder i Thailand”, och min man, Dan, har skickat ett mejl som tipsar: ”Mallorca – våning i första havslinjen”.

I vanliga fall brukar jag ignorera makens många Blocket-mejl, men i dag både klickar jag på länken och fastnar i ett eget sökande. Jag hittar direkt tre objekt i San Augustin, strax väster om Palma, där vi hade en underbar vecka för ett par somrar sedan. Låter mig lockas av mäklartexter som manar: ”Passa på!” och: ”Fantastiska priser just nu på Mallorca”.

Jag förförs och fortsätter att scrolla bland bilderna på solstolar, havsutsikter och det blågröna Medelhavet. Förflyttas i ett nafs från minusgrader, snöslask och gråväder till 30 plus, pinfärska skaldjur och iskall cerveza. Drömmer mig bort, till en tillvaro utan skidglasögon och galoscher. Tänker: ”Allvarligt? Köpa semesterhus i Spanien?”.

Pja, varför inte?

Hej, övre medelåldern. Var har du varit i hela mitt liv?

IMG_8101

Foträtt. Swimsgaloscherna blir en allt vanligare syn i Stockholm.

Jag var den ”rultiga lillasystern”

IMG_6236

Jag och min storasyster Johanna 1971, sommaren innan jag skulle fylla sex år.

Vi är på vårt livs första familjecharter och när vi ska checka in på hotellet synar den grekiska hotellreceptionisten min storasyster Johanna och utbrister:

– Dig måste vi allt göda!

Så vänder hon sig mot mig:

– Det gäller verkligen inte dig!

Kommentaren är knivskarp och gör lika ont som ett stick i ryggen. Jag är nybliven tonåring och mycket medveten om mina kroppsbrister. Mamma och pappa skrattar generat åt tantens vassa ord, men inga skämt kan tvätta bort min skam. Till skillnad från mina båda storasyskon, behöver jag inte både skärp och hängslen för att brallorna ska sitta uppe. Jag är inte trådsmal. Jag är den ”runda, kramiga, goa”, något jag fått höra sedan fyraårsåldern.

Varför jag inte är slank som resten av min familj? Jo, dels för att jag har begåvats med släktens rultigare gener. Dels för att jag får höra att jag är rund så pass ofta att jag sällan äter när någon ser. I stället länsar jag skafferi och kylskåp i lönndom, men mumsar inte äpplen, kokt potatis och broccoli. Jag frossar på det förbjudna. Smöriga frallor, kolakakor och mjölkchoklad – och vågnålen tickar stadigt uppåt.

Tills en dag, då jag bestämmer mig. Jag slutar att skåpäta och går självklart ner. Tappar sju kilo på ett halvår, samtidigt som jag växer en decimeter.

Förändringen är effektfull. När jag går ut nian har den feta lilla ankungen förvandlats till en svanslank 16-åring, som får en massa fina komplimanger och blir bjuden på kul kalas. Självklart suger jag i mig bekräftelsen, men tänker inombords: ”Era dumma jävlar. Jag är ju precis samma människa som innan”.

Skärmavbild 2015-01-18 kl. 17.40.13

Från det att jag var i fyraårsåldern fick jag ofta höra att jag var för rund, vilket gjorde att jag skämdes för att äta. Jag började skåpäta och blev så småningom överviktig. När jag tittar på bilder av mig själv som barn, blir jag ledsen, för jag tänker att jag var inte alls tjock. Jag var rätt så perfekt.

 

Härligt – och superfarligt

Läkaren är så burdust ärlig att jag blir full i skratt, trots att hennes ord borde göra mig livrädd:

– Den där ser JÄVLIGT illa ut!

”Den” är ett födelsemärke som sitter precis till vänster om min ryggrad och som jag, av förklarliga skäl, inte har haft koll på.

Det har däremot min man, Dan. I drygt ett år har han, vid flertal tillfällen, bett mig få den bedömd av en specialist. Men trots Dans tjat har jag ignorerat den.

Ni vet hur det är. Det är alltid lite för mycket på jobbet, och cancer drabbar inte mig. Väl?

Specialisten kikar en gång till i förstoringsglaset, hummar och slår fast att märket ska bort. I dag. Hon gör en anteckning i journalen och jag hinner se orden: Dubbel förtur.

Dubbel.

Förtur.

Jag klär på mig, småchockad och brydd. Att få veta att fläcken, som jag haft, typ, jämt, kan vara cancerogen, är inget jag har förberett mig på. Jag har pallrat mig till Södermalms läkarhus för att få höra: ”Den är stor, svart och ojämn, men inget att oroa sig för”.

Det får jag alltså inte. Jag åker till jobbet och vid lunch ringer läkaren och säger att hon har en kirurg, beredd att operera på övertid, så kan jag komma tillbaka klockan 16?

Efter 19 dagars väntan får jag analyssvaret. Den bortskurna hudslamsan är mycket riktigt malign, men cancern har inte hunnit sprida sig. Jag behöver varken strålning eller cellgifter, men kommer att kallas igen inom en snar framtid eftersom kirurgen vill skära bort ytterligare en centimeter runt ärret ”för säkerhets skull”.

Allt det där hände i januari, alltså för snart ett år sedan. Sedan dess har jag varit på specialkoll två gånger, nu senast strax före jul. På sätt och vis är jag tacksam för mitt maligna märke, för nu har min läkare fullt fokus på varje lite fläck på min kropp, reagerar på varenda förändring. Inga otäcka prickar kommer att växa sig farliga, så länge jag dyker upp på mina återbesök.

I dag, på annandag jul 2014, tävlar bilder på frostnupna björkar mot solnedgångspalmer i mina Facebook- och Instagramflöden. Jag uppskattar att åtminstone en fjärdedel av mina sociala medier-kontakter tillbringar ledigheten i ett hett klimat och jag hoppas att ni alla solskyddar er. Min läkare hälsar:

– Det räcker inte med krämer, utan ni bör ha kläder på er och sitta i skuggan.

Nu vet ni det. Kanske inte vad ni vill höra, men sant, tyvärr.

Jag kom lindrigt undan, och upplevelsen har medfört en riktigt bra grej. Jag har verkligen inte någon ångest för att bli äldre. Alternativet är ju bra mycket dystrare.

Till sist: Var rädda om er. Missa inga mammografitider, PSA-tester eller cellprov. Och om er äkta hälft spanar in en suspekt fläck, kolla den.

Direkt.

Även om det råkar vara lite mycket på jobbet.

Skärmavbild 2014-12-26 kl. 15.57.03

Härligt, härligt – och farligt, farligt. Min rygg i januari, då det maligna märket precis hade skurits bort. Nu har jag ett mycket fult ärr. FOTO: Thinkstock och privat.

Skärmavbild 2014-12-26 kl. 15.43.11

Så här såg dödsfläcken ut. Min solskada har troligen inte uppstått under de senaste 20 åren, utan är sannolikt resultatet av 1980-talets ungdomssynder. Då tänkte jag och mina vänner: ”Lite solfrossa på kvällarna skadar inte” och vi använde produkter som ”Svart på en kvart” och ”Hawaiian Tropic Dark Tanning Oil”. Korkat. Mycket korkat.

 

Mitt perfekta liv

Det är fascinerande. Min blogg har inte funnit ens i tre veckor, men redan engagerar och väcker den tydligen känslor. Jag har intervjuats av en träningstidning, blivit tillfrågad om att vara med i ett debattprogram och nu har Katarina Vikström på Sundsvalls tidning skrivit en krönika om bloggen som hon tycker skrivs av ”en mediekvinna i en medievärld där man vet vad som säljer”.

När jag läser hennes text, blir jag mest bekymrad över att mitt budskap kanske är otydligt. Att det inte framgår att mitt påstående att 50 är så fcking fabulous (ingen felstavning, jag lever med en engelsman och det bär mig emot att svära på engelska, dessutom vill jag inte hamna på internetsidor för ”vuxenbus”) är en självironisk blinkning och handlar om att jag nu har vett att uppskatta, älska och tillåta mig själv att vara fabulös, inifrån och ut.

Min poäng är också att ju äldre kroppen blir, desto mer kärlek behöver den. Att jag tränar mer än någonsin beror på att nu, sablar i min låda, är det skarpt läge: Mina knän knastrar, jag har början till hallux valgusar och min mamma har drabbats av Parkinsons sjukdom. Än så länge är graden av ärftlighet okänd, men om jag insjuknar, vill jag vara så smidig och muskelstark som det bara går när dagen kommer.

Det sista jag vill är att spä på utseendehetsen och duktiga flickan-ångesten. Den har jag ÄNTLIGEN lämnat bakom mig. Jag lever inget perfekt liv (om mitt imperfekta liv får ni veta mer, men som sagt, det har inte gått ens tre veckor), mitt hem platsar inte i någon inredningstidning och bloggen är inte en orgie i självupptagenhet. Tanken är, tvärtom, att lyfta fram andra kvinnor.

Men det är det inte lika tacksamt att skriva en krönika om.

Hälsningar Mediekvinnan som vet vad som säljer (som för övrigt redan planerar uppföljaren: Sixty, sassy and sensational).

IMG_7284

Mitt perfekta kök i morse.