Use it, or lose it!

Det började som en ruggig känsla i kroppen, men jag hävdade bestämt: ”Det är bara en lågintensiv förkylning, den är på sluttampen”.

Efter fem dagar kroknade jag och hade gjort det mest förbjudna: Tryckt i mig Treo och Alvedon, gått på som vanligt (minus träning – hostade för mycket), under en arbetsvecka, vilket resulterade i att jag till slut segnade ner i sängen.

Jag är nämligen fast övertygad om att du bör lyssna på kroppens allra första sjuksignaler. Stannar du hemma från dag ett, blir du frisk fortare. Nu gjorde jag tvärtom. Tryckte undan symtomen, förvissad om att jag som var så stark, så vältränad, inte var sjuk. Inte på riktigt.

Nåväl. I går – exakt 14 dagar efter senaste träningspasset – var jag tillräckligt kry för att kunna knata till gymmet. Det märkliga var att på två ynka veckor hade min självbild förändrats fundamentalt. Från att se mig som en person som tränar varje dag, till att tänka att jag nog inte kan, inte pallar. Min hjärna gjorde mig till och med osäker på vad jag skulle packa i träningsväskan. Hade jag med mig allt? Hänglås, dojor, pluppen till dörren? Vattenflaskan, var förvarade jag den? Och vilka tajts och tränings-bh föredrar jag nu igen?

Hur knäppt som helst. Mitt motstånd hade vuxit till ett monster, som jag tvingades resonera med: ”Är jag verkligen tillräckligt frisk? Kommer jag att orka? Kanske blir förkylningen värre?”.

Det blev ingen work out som går till historien, direkt. Jag sprang en kvart i medeltempo på bandet, fortsatte med benböj, utfall, bänkpress, rodd och situps. Trots att jag knappt blev svettig, var det fullständigt tillräckligt för mig. Det fanns inte en chans att jag skulle kunna pressa mig, eller maxa vikter och repetitioner.

IMG_8239

Situps under protest.

Och det var nog tur, för i dag har jag värre träningsvärk än på många månader, så i dag har jag vilat, men i morgon ska jag upp i sadeln igen. Jag saknar säkerligen motivation och lust även då, men vill få in vanan igen, så att träningen blir lika självklar som tandborstning – för, det är så sant, så sant: Use it or lose it!

Aldrig har jag förstått det uttrycket bättre än nu.

177549479

Det kan vara motigt att hitta motivationen. Foto: Thinkstock.

 

Så hur ”extremfit” är jag nu då?

I fredags var det avslutningXtremfits bootcamp. Vi började med att göra samma fystest som vi gjorde för fyra veckor sedan. Ni som har läst om mitt första möte med Mr Xtremfit, Romeo Sundin, vet att mitt främsta mål var att kunna göra en godkänd armhävning (på tå, med haka och bröstkorg i golvet – ingen halvmesyr, alltså).

Jag gjorde två. En förbättring på hela 200 procent! Övriga framsteg ser ni på protokollet här nedan, vissa mer modesta än andra. Jägarvilan får jag jobba på, helt klart.

IMG_8131

Utveckling. Vissa övningar kräver mer input än andra …

Om jag är nöjd?

Absolut, men också rejält frustrerad över att det är så otippat tungt att göra korrekta armhävningar. Hur svårt kan det vara? Visst, många kvinnor upplever samma problem som jag, men nu har jag gett mig fanken på att bli armstarkare. Det är något väldigt förnedrande över att inte orka lyfta sin egen kropp, och mitt nästa mål är att fixa tio stycken. I söndags tog jag hjälp av maken på gymmet. Han lyckades få mig att maxa bänkpress, rodd, dips och chins. Efteråt skakade armar och händer, men det gjorde bara att jag kände mig jättetaggad.

IMG_8143

Med maken som PT. Inte dumt alls.

Men. Den här veckan måste jag ta det lugnt. Dels på grund av en lågintensiv förkylning som sänker mig, dels för att jag opererade bort ytterligare ett födelsemärke i går. I december skrev jag om min hudcancer, som upptäcktes för ganska precis ett år sedan. Jag tog bort två fläckar då, varav den ena var malign och den andra helt ofarlig. Däremot har nu den ”ofarliga” börjat växa tillbaka, vilket fick min hudläkare att ta bort den direkt, för att få den analyserad. Utifall att. Den är förmodligen inte farlig, jag är inte orolig, bara irriterad över att inte få träna högintensivt förrän stygnen tagits bort.

Då kommer jag att hänga i lokalen på Kungsholmen minst tre gånger i veckan, är planen, och om jag får vara frisk, hoppas jag ha nått mitt mål på tio push ups inom en rimlig framtid.

IMG_8132

Efter fystestet i fredags fick vi rookies testa träningen som medlemmar ägnar sig åt. Hm.

Under viloperioden passar jag därför på att göra en så kallad ”tredagars-cleanse” med kallpressade grönsaks- och fruktjuicer från svenska Juica. Inspirationen har jag fått av detoxproffset och branschkollegan Charlotta Flinkenberg, vars Facebook- och Instagramstatusar var anledningen till att jag blev sugen på att anmäla mig till Xtremefit också. Fortsätt att peppa oss andra, Charlotta!

IMG_8154

Juica levererar till dörren och den här laddningen, gånger tre, fick jag hem i går kväll. Jag kör varianten ”Mjukstart”, för oss som inte ”cleansat” förut.

Hur det går med fastan ska jag be att få återkomma till, men just nu, halvvägs igenom dag ett, rätt så bra.

Skål!

IMG_8159

Första sippen i morse smakade rejält. Lite syrligt och med en häftig kick av ingefära. Fick mig att vakna till, kan man säga. Mums!

 

 

 

Tävlingen för de tuffaste av de tuffa

Det fanns en tid då den som viftade med en nummerlapp till Vasaloppet belönades med beundrande blickar. Och den som dessutom outade planer på att göra en klassiker blev antingen idiotförklarad eller hjältehyllad.

I dag ser omvärlden annorlunda på idrottsbedrifter. I dag kan du lägga ut svettiga ”selfies” från Vätternrundan och Tjurruset, samt Facebookskryta om personbästarekord under New York-maran utan att en kotte höjer på ögonbrynen. Möjligen får du några tummar upp.

Det räcker knappt att plåga sig igenom en Iron man (triathlon där du först simmar fyra kilometer, sedan cyklar 18 mil och avslutar med ett maraton) för att imponera nämnvärt. Nej, den som vill slå omgivningen med häpnad bör köa för en startplats i Marathon des Sables (MdS), ett ultralopp genom Sahara. Tävlingen för de tuffaste av de tuffa. Eller de galnaste av de galna. För vem pallar att kuta cirka 25 mil i ett 50-gradigt ökenlandskap?

Jo, enligt arrangören kommer deltagarna från hela världen och är en skön mix av amatörer och elitlöpare, som går i gång på att ”lungorna liksom rostas på insidan” och att man inte blir svettig, då ”dropparna dunstar direkt i hettan”.

I år går starten den 3:e april och loppet firar 30-års jubileum. Förra året vann marockanen Rachid Elmorabity, 32, som gick i mål efter ofattbara 20 timmar och 27 minuter. Första kvinnan, Nikki Kimball, en 42-åring från USA, norpade 31:a plats med tiden 29.04,49. Sist i resultatlistan: 32-årige Kichi Kawashima, Japan, som stapplade över mållinjen (antar jag) på 54.01,41, alltså drygt ett och ett halv dygn efter segraren.

Ändå, en otrolig bedrift.

Är du sugen på att delta? Glöm 2015 och 2016. Biljetterna är redan slut, men till 2017 finns det plats. Under tiden kan du anta Facebook-utmaningen ”100 pass före midsommar” , men sannolikt räcker det inte för att komma i form för MdS.

Möjligen får du några tummar upp.

Eller inte.

Skärmavbild 2015-02-07 kl. 15.16.44

Inget för veklingar. Maraton de Sables kan vara världens tuffaste tävling. Foto: MdS.

 

Mitt första möte med Mr Xtremefit

IMG_7894

Xtremefit-lokalen på Kungsholmen i Stockholm har härligt uppmuntrande ordstäv på väggarna.

Han ler faktiskt inte en enda gång under passet. När jag kvidande, sittande i den djupaste jägarvila jag pallar utan att rasa ihop, dristar mig till att högt räkna ner de sista tio sekunderna, spänner han ögonen i mig och väser:

– Det är JAG som räknar.

Vad tänkte jag? Att han skulle klappa händerna, göra high five och tycka att jag är en kämpe? Nope. Han signalerar bara med pekfingret att jag inte sitter djupt nog. Sedan backar han till tio igen, medan gruppen skriker ”Neeej!”, och jag skäms.

Jag och en handfull andra (som jag tycker ser oroväckande vältränade ut) har anmält oss till ett bootcamp i träningsföretagets Xtremefits regi, vars affärsidé är att erbjuda supertuff PT-träning, ”army style”, i grupp. Vi har alltså pyntat 1 500 kronor per skalle för att under fyra veckor köra fyra pass i veckan, piskade av Mr Xtremefit himself: Romeo Sundin. (Bildgoogla honom och du lär inte hitta ett enda foto där han drar på smilbanden).

IMG_7928

Tuffing. Romeo Sundin, Xtremefits grundare, kör stenhårda pass med sina kunder. Att komma med lama ursäkter är ingen idé.

Själv gjorde jag en klassiker. Facebookade på juldagen och fick Xtremefits bootcamp-annons i flödet: ”Kom i toppform på fyra veckor”. Om jag gick igång? Självklart! Hade jag trott att det skulle vara så här jobbigt? Nej.

Första fystimmen startade med ett fitnesstest: Armhävningar, upphopp, plankan, jägarvila, rygglyft, sit ups. Hur det gick? Rätt kasst. Trots att jag tränat hyfsat mycket de senaste månaderna visar det sig att jag inte mäktar en enda armhävning som får godkänt av Romeo (på tå, haka och bröstkorg ska toucha mattan). Jägarvilan är också undermålig, medan resten går hyfsat och jag står till och med längst av alla i plankan: 3:13.

Tanken är ju så klart att vi alla ska häpna över våra fysiska framsteg efter totalt 16 sessioner med Romeo. Och om jag bara får vara frisk, skadefri och inte missar för många tillfällen, borde jag klara mitt personliga mål när gruppen checkar ut: Åtminstone en godkänd armhävning. Det vore en rekordförbättring på hela 100 procent.

Och med tanke på att jag efter en timmes xtremefitande (!), skakar i hela kroppen, är sjöblöt och genomtrött, så borde ju fyra timmar i veckan åstadkomma ett hyfsat resultat.

Ni som följer mig på Instagram vet att jag är inne på tredje veckan nu och att jag fortfarande refererar till träningen som ”mördarjobbig”. Ändå är jag redan på väg att boka in mig på ännu ett bootcamp, känner att jag blivit smått beroende av kicken jag får efter varje högintensivt pass.

Jag har visserligen inte fått mitt fitnessfacit än, men visst har jag blivit starkare och mer uthållig, trots att jag efter dagens pass (nummer 10 av 16) kände mig som en urlakad t-shirt. Jag pekade på en av de många (uppmuntrande?) väggtexterna: ”It doesn’t get easier, you’re getting stronger”, och sa till Romeo:

– Det där stämmer inte in på mig!

Han tittade på mig och svarade:

– Jo. Det du gjorde i dag, hade du inte klarat för två veckor sedan.

Och så log han.

IMG_7897

Känslan i kroppen efter en timmes Xtremefit.

 

 

 

 

 

 

 

Jag var den ”rultiga lillasystern”

IMG_6236

Jag och min storasyster Johanna 1971, sommaren innan jag skulle fylla sex år.

Vi är på vårt livs första familjecharter och när vi ska checka in på hotellet synar den grekiska hotellreceptionisten min storasyster Johanna och utbrister:

– Dig måste vi allt göda!

Så vänder hon sig mot mig:

– Det gäller verkligen inte dig!

Kommentaren är knivskarp och gör lika ont som ett stick i ryggen. Jag är nybliven tonåring och mycket medveten om mina kroppsbrister. Mamma och pappa skrattar generat åt tantens vassa ord, men inga skämt kan tvätta bort min skam. Till skillnad från mina båda storasyskon, behöver jag inte både skärp och hängslen för att brallorna ska sitta uppe. Jag är inte trådsmal. Jag är den ”runda, kramiga, goa”, något jag fått höra sedan fyraårsåldern.

Varför jag inte är slank som resten av min familj? Jo, dels för att jag har begåvats med släktens rultigare gener. Dels för att jag får höra att jag är rund så pass ofta att jag sällan äter när någon ser. I stället länsar jag skafferi och kylskåp i lönndom, men mumsar inte äpplen, kokt potatis och broccoli. Jag frossar på det förbjudna. Smöriga frallor, kolakakor och mjölkchoklad – och vågnålen tickar stadigt uppåt.

Tills en dag, då jag bestämmer mig. Jag slutar att skåpäta och går självklart ner. Tappar sju kilo på ett halvår, samtidigt som jag växer en decimeter.

Förändringen är effektfull. När jag går ut nian har den feta lilla ankungen förvandlats till en svanslank 16-åring, som får en massa fina komplimanger och blir bjuden på kul kalas. Självklart suger jag i mig bekräftelsen, men tänker inombords: ”Era dumma jävlar. Jag är ju precis samma människa som innan”.

Skärmavbild 2015-01-18 kl. 17.40.13

Från det att jag var i fyraårsåldern fick jag ofta höra att jag var för rund, vilket gjorde att jag skämdes för att äta. Jag började skåpäta och blev så småningom överviktig. När jag tittar på bilder av mig själv som barn, blir jag ledsen, för jag tänker att jag var inte alls tjock. Jag var rätt så perfekt.

 

Gör magen glad – ta en glutenfri dag!

Jag fick ofta ett märkligt magknip när jag hade ätit. Dessutom kunde vaderna plötsligt svullna och min vänsterarm domnade frekvent ända ut i lillfingret. Trots att min pappa nyligen hade fått diagnosen celiaki (glutenintolerans) och att läkarens råd var att vi barn också skulle testas, fanns åkomman inte i mina tankar. Symtomen var så diffusa och rörde så olika kroppsdelar att det aldrig gick upp för mig att de kunde hänga ihop.

Kanske ville jag inte heller fejsa faktumet att mitt liv, i sådana fall, skulle saneras från färska frallor och prinsesstårta. I evigheters evighet. Så jag fortsatte att mumsa mat som, om man ska vara krass, sakta men säkert förgiftade mig. Tills en dag, sommaren 1992, när då och då-plågan övergick i konstant kramp, som fick mig att flämtande inta fosterställning.

Ett prov visade så klart att jag hade enorma mängder antikroppar mot gluten i blodomloppet, och läkaren beordrade mig att lägga om kosten. Omedelbums. Två veckor senare var jag smärtfri, efter ytterligare tre hade mina naglar slutat skiva sig och håret börjat locka sig (sant!).

På den tiden var celiaki ett hyfsat okänt tillstånd. Jag fick hämta ut en månatlig ranson av specialmjöl, rispasta, och majsmüsli direkt från landstingets dietist, eftersom butikshyllornas glutenfria sortiment var en synnerligen sorglig samling. I dag är utbudet ett helt annat och från att ha varit en diagnos som komiker älskade att håna, har ”go gluten free” blivit ett hett dietmantra i Hollywood.

Hur mår din kista? Är den gasig, svullen, ond? Boven kan vara laktos, mjölk, socker – eller gluten.

95505285

Svullen? Då kanske du ska testa glutenfritt ett tag. Allt fler väljer bort proteinet från sin dagliga kost, eftersom det får dem att känna sig mindre uppblåsta. FOTO: Thinkstock.

 

En bra start är en god början

Det spöregnar på årets andra dag, ändå är jag smått euforisk över att vi äntligen har tippat över på rätt sida om årsskiftet. Jag vet att många tycker att januari och februari är tokigt tröga och trista månader, men för mig är november och december mycket jobbigare. Då är det mörkt, grått (om man inte bor i en snörik norrlandskommun) och galet mycket på jobbet. Allt, precis allt, ska ju vara ”klart” före jul.

Nu, däremot, trots att det bara gått drygt en vecka sedan vintersolståndet, är ljuset helt annorlunda. Vagt, visst, men lovande. Och ett helt nytt år ligger framför oss. Orört. Redo att fyllas med bra upplevelser.

Jag ger inga nyårslöften, men bestämde redan i somras för att bli snällare mot mig själv. Prioritera min egen hälsa, göra sådant som ger energi och tacka nej till det som suger kraft. Jag följer alltså flygvärdinnornas råd och sätter på min egen syrgasmask först. Om jag kan andas, ökar chanserna för att jag kan hjälpa andra.

Det borde vara en självklarhet, egentligen, men svårare än det låter. I år fyller jag 50 och fascineras dagligen över hur lång tid det tar att bli en hel person. Jag håller fortfarande på att vänja mig vid att sätta mig själv i främsta rummet – utan att få dåligt samvete. En av mina föresatser är att röra på mig minst två timmar om dagen och den vanligaste frågan jag får är: ”Hur hinner du?”.

Jo: På vardagarna stiger jag upp klockan 0600, är ute med hunden från 0630 till 0715 ungefär. Sedan springer jag cirka 45 minuter på lunchen, alternativt kör jag lika många minuter på gymmet efter jobbet.

Summa summarum: 1,5 timme. Resterande 30 minuter fylls av promenad till eller från jobbet och annan vardagsmotion. Det är inte kärnfysik. Två timmar i rörelse är inte mycket, särskilt när man tänker på att jag spenderar 22 av dygnets timmar i soffan, vid arbetsbordet, eller i sängen. Ju.

Under julledigheten fick jag inte in lika mycket träning som jag hade önskat. På åtta dagar lyckades jag komma ut på fyra löppass, men inget på gymmet. Ändå. Det är fyra fler pass än vid samma tid förra året, så jag försöker att fokusera på det, istället för den motion som inte blev av. Eller som den fantastiske inspiratören Mårten Nylén skulle ha uttryckt det (se mer av honom i det här TV4-inslaget):

– Det är ingen idé att försöka förändra gårdagen. Varje ny dag är en ny chans!

Om det skrev jag i det här inlägget från i november – då det var mörkt, grått – och galet mycket på jobbet. Nu har vi ett nytt år framför oss. Orört. Redo att fyllas med bra upplevelser.

Personligen ska jag dra på mig träningstajtsen och sticka till gymmet. Vad ska du göra?

185428127

Wiiii! Det är ingen idé att gräma sig över gårdagen. Varje dag är en ny chans. FOTO: Thinkstock.

 

 

 

Härligt – och superfarligt

Läkaren är så burdust ärlig att jag blir full i skratt, trots att hennes ord borde göra mig livrädd:

– Den där ser JÄVLIGT illa ut!

”Den” är ett födelsemärke som sitter precis till vänster om min ryggrad och som jag, av förklarliga skäl, inte har haft koll på.

Det har däremot min man, Dan. I drygt ett år har han, vid flertal tillfällen, bett mig få den bedömd av en specialist. Men trots Dans tjat har jag ignorerat den.

Ni vet hur det är. Det är alltid lite för mycket på jobbet, och cancer drabbar inte mig. Väl?

Specialisten kikar en gång till i förstoringsglaset, hummar och slår fast att märket ska bort. I dag. Hon gör en anteckning i journalen och jag hinner se orden: Dubbel förtur.

Dubbel.

Förtur.

Jag klär på mig, småchockad och brydd. Att få veta att fläcken, som jag haft, typ, jämt, kan vara cancerogen, är inget jag har förberett mig på. Jag har pallrat mig till Södermalms läkarhus för att få höra: ”Den är stor, svart och ojämn, men inget att oroa sig för”.

Det får jag alltså inte. Jag åker till jobbet och vid lunch ringer läkaren och säger att hon har en kirurg, beredd att operera på övertid, så kan jag komma tillbaka klockan 16?

Efter 19 dagars väntan får jag analyssvaret. Den bortskurna hudslamsan är mycket riktigt malign, men cancern har inte hunnit sprida sig. Jag behöver varken strålning eller cellgifter, men kommer att kallas igen inom en snar framtid eftersom kirurgen vill skära bort ytterligare en centimeter runt ärret ”för säkerhets skull”.

Allt det där hände i januari, alltså för snart ett år sedan. Sedan dess har jag varit på specialkoll två gånger, nu senast strax före jul. På sätt och vis är jag tacksam för mitt maligna märke, för nu har min läkare fullt fokus på varje lite fläck på min kropp, reagerar på varenda förändring. Inga otäcka prickar kommer att växa sig farliga, så länge jag dyker upp på mina återbesök.

I dag, på annandag jul 2014, tävlar bilder på frostnupna björkar mot solnedgångspalmer i mina Facebook- och Instagramflöden. Jag uppskattar att åtminstone en fjärdedel av mina sociala medier-kontakter tillbringar ledigheten i ett hett klimat och jag hoppas att ni alla solskyddar er. Min läkare hälsar:

– Det räcker inte med krämer, utan ni bör ha kläder på er och sitta i skuggan.

Nu vet ni det. Kanske inte vad ni vill höra, men sant, tyvärr.

Jag kom lindrigt undan, och upplevelsen har medfört en riktigt bra grej. Jag har verkligen inte någon ångest för att bli äldre. Alternativet är ju bra mycket dystrare.

Till sist: Var rädda om er. Missa inga mammografitider, PSA-tester eller cellprov. Och om er äkta hälft spanar in en suspekt fläck, kolla den.

Direkt.

Även om det råkar vara lite mycket på jobbet.

Skärmavbild 2014-12-26 kl. 15.57.03

Härligt, härligt – och farligt, farligt. Min rygg i januari, då det maligna märket precis hade skurits bort. Nu har jag ett mycket fult ärr. FOTO: Thinkstock och privat.

Skärmavbild 2014-12-26 kl. 15.43.11

Så här såg dödsfläcken ut. Min solskada har troligen inte uppstått under de senaste 20 åren, utan är sannolikt resultatet av 1980-talets ungdomssynder. Då tänkte jag och mina vänner: ”Lite solfrossa på kvällarna skadar inte” och vi använde produkter som ”Svart på en kvart” och ”Hawaiian Tropic Dark Tanning Oil”. Korkat. Mycket korkat.

 

Skutta upp ur soffan – om livet är dig kärt

Hon korsar parken med lyckliga glädjeskutt. Flyger över gräsmattan med spänstiga hoppsasteg, medan hennes föräldrar långsamt kommer släntrande efter henne.

Jag gissar att flickan är tre-fyra år och det är inte första gången jag slås av hur självklart barn rör sig. Hur de tar sig an omvärlden med outtröttlig energi, för ungars så kallade ”default mode” är inte att gå – det är att springa, hoppa, dansa.
Eller som Carl Johan Sundberg, läkare och professor i arbetsfysiologi och medförfattare till boken Hälsa på recept (Fitnessförlaget), uttryckte det i en intervju i Aftonbladet Söndag i höstas:

– Små barn springer fort, stannar till och fortsätter springa. De rör sig mycket och ryckvis. Det blir som en sorts naturlig intervallträning de ägnar sig åt utan att tänka på det.

Just så. Det är vi vuxna som lär dem att sakta ner. Att promenera. Hålla handen. Sitta stilla. Även när myror kryper i brallan och det kliar i armar och ben av rörelselust.

När sedan småbarnen växer upp till skolelever får de max ett par schemalagda timmar i veckan för gympa. Övrig tid (raster undantaget) förväntas de hålla sig lugna i ett klassrum. Göra samma sak, på samma sätt, samtidigt som 30 andra barn.

I tystnad, helst.

Varför blir vi då så frustrerade när våra tonåringar stänger in sig på sina rum och väljer tv och dator i stället för fotbollsplan och simbassäng? Det är ju vi som har groomat dem till ett liv i stillhet.

Det är ju dessutom så de flesta av oss vuxna lever. Vi tar bil eller buss till jobbet där vi tillbringar åtta-nio timmar framför en skärm, för att sedan landa utmattade i favoritfåtöljen lagom till Rapport – en aktivitet som är förenat med livsfara, enligt doktor Sundberg, som säger att vi förkortar våra liv med i genomsnitt 22 minuter för varje timme vi tillbringar i tv-soffan.

TJUGOTVÅ MINUTER!

Alltså: Ta fram ditt inre barn och hoppsa, skutta eller spring till jobbet i morgon.

Ditt liv hänger ju faktiskt på det.

 

474548335

Upp och hoppa! Att sitta på rumpan är förenat med livsfara, enligt läkaren Carl Johan Sundberg. FOTO: Thinkstock

Skärmavbild 2014-12-08 kl. 12.05.21

Därför är grådager bättre än ingen dager alls

Det är inte någon nyhet, direkt, att november har varit osedvanligt solfattig och deppigt mörk. Detta har fått mina vänner i sociala medier att gå bananas med statusuppdateringar om hur zombieslöa de är.

Anledningen till att vi människor blir så sega när ljuset avtar har att göra med en liten filur i hjärnan som heter tallkottkörteln, eller epifysen. Det lärde jag mig i morse när jag promenerade till jobbet och lyssnade på en P1-intervju med Mattias Lundberg, docent i psykologi vid Umeå universitet.

Han förklarade att det är epifysen som producerar hormonet melatonin (även kallat sömnhormon), som i sin tur reglerar vår dygnsrytm. Hur hög halt melatonin som körteln producerar hänger i sin tur ihop med hur mycket dagsljus ögat släpper in. Ju mindre ljus, desto mer sömnhormon från tallkottkörteln.

Det är alltså därför vi, under dagar som i dag, då det aldrig blir riktigt ljust ute, blir fullkomligt utmattade. Så hur kan man råda bot på det? Jo, allra bäst är att tanka det lilla ljus som finns och tydligen är det naturliga dagsljuset ”det bästa ljus vi har”. Till och med i dag, ger en kvarts promenad under lunchen mer energi än du kanske kan ana.

Docent Lundberg tipsade också om att vistas i ”ljusa miljöer”, som simhallar och bibliotek, om man inte har möjlighet att få i sig det mer kvalitativa dagsljuset.

Alltså: Tagga ner tallkottkörteln – promenera, simma, läs! Alternativt, gå i ide, så ses vi någon gång i mars.

Trevlig fredag!

IMG_7466

Min promenadutsikt i morse. Det var nätt och jämnt ljust ute, men det lär räcka för att få tallkottkörteln att dämpa produktionen av trötthormonet melatonin.