Det lär vara en fullkomligt normal reaktion. Lite som att drabbas av ”babyblues” när mjölken rinner till efter en förlossning. Liknelsen är inte klockren, jag vet, men känslan är hyfsat jämförbar: En mix av rädsla, osäkerhet, hjälplöshet och djup ångest.

Vad jag snackar om? Jo, min reaktion när jag förra veckan läste ”Vi ses i Disneyland” som bokbok för första gången, alltså inte i pdf-version eller på korrpapper i A4-format, utan som inbunden roman. Med rodnande kinder tyckte jag (observera att jag inte koketterar) att jag lyckats skriva ett av århundradets sämsta verk och ville gömma mig under ett mycket tjockt täcke. På obestämd tid.

”Vem tror jag att jag är”, tänkte jag och skämdes när jag mindes att jag samma dag hade gett min högsta chef, Aftonbladets publisher Sofia Olsson Olsén, ett signerat ex. Nu ville jag bryta mig in i hennes hem och sno tillbaka boken innan hon hann öppna den och avslöja mig som tidningens största bluff.

Ett par dagar senare mötte jag henne i jobbkorridoren. Jag ville vända på stört och kuta åt motsatt håll, men hon var för kvick:

”Jag började läsa din bok i går.”

”Okej … ”

”Jag har inte tid att läsa skönlitteratur, har knappt öppnat en bok på ett halvår, men jag läste 100 sidor i går kväll. Jag satt i en fåtölj och läste! Helt otroligt!”

”Vad … kul … ? Tack?”

”Det är en riktig bladvändare. Det ska du veta.”

Hennes ord var lika ofattbara som ovärderliga och långsamt, långsamt har jag sedan dess kravlat mig upp ur självtvivlets svarta hål och tröstat mig med att alla inblandade på Norstedts – min förläggare, min redaktör, min PR-person – försäkrat mig att det är en normal, OUNDVIKLIG, del av processen. Och mer rutinerade författarvänner har krasst konstaterat:

”Jaha, du är i den fasen!”

På måndag, 22 maj, släpps den. Då får jag veta. Flyger den av hyllorna, eller hamnar den rätt omgående i bokhandlarnas fyndlådor? Förhoppningsvis blir resultatet något mitt emellan, vilket räcker för mig. Med råge, till och med.

Men känslan av att vilja krypa in under det där tjocka täcket och hålla andan på obestämd tid har jag inte lyckats bli kvitt. Inte än. Men snart.

Kanske.

”Eftertankens kranka blekhet” fick plötsligt ett ansikte. Och i bakgrunden syns de obekymrades.