Blicken som får helvetet att frysa

Min äkta hälft hävdar att det inte finns en enda man i världen som kan frammana den. Att det bara är vi kvinnor som behärskar den och att den ligger slumrande hos varje nyfött flickebarn för att slå ut i full blom under tonåren.

Jag talar om Blicken.

Den som får helvetet att frysa, vuxna karlar att lägga sig i fosterställning och husdjur att gnyende kura ihop sig.

Den som är själva ursprunget till uttrycket ”Om blickar kunde döda”.

Själv utsätter jag min familj (och säkert andra) för ”The Look”, som Dan har döpt den till, med hyfsat jämna mellanrum, varpå han, Freja eller Joel lite skrajset utbrister:

– Vad har jag gjort nu då?

Ja, var ska jag börja? Låtit frukostdisken stå framme sedan arla morgonstund eller klivit ur dojorna precis innanför ytterdörren, så att jag (som oftast är sist hem) måste röja i skoröran, alternativt forcera hindret meddels jämfotahopp, om jag vill ta mig över tröskeln.

Till exempel.

Det intressanta är att mitt grimaserande är helt oöverlagt. Först i samma ögonblick (ha ha) som jag har fyrat av en riktigt iskall version, blir jag medveten om den (känns i ögonbotten, på något mystiskt sätt).

Och trots att jag och min man vid flera tillfällen har dryftat hur minspelet upplevs som en förminskande härskarteknik, kan jag inte hejda mig. Blicken är reflexmässig, en reptilreaktion sprungen direkt ur ryggmärgen.

Medfödd. Nedärvd, till och med. Det var ju så han sa, maken, så skyll inte på mig!

Hur Dan & Co ska slippa den fortsättningsvis? Busenkelt: Sluta irritera mig.

IMG_8799

Vill du slippa mina onda ögon? Enkelt – irritera mig aldrig!

 

Dags att bejaka min introverta sida

IMG_8149 (3) Så när som på vårt bord är den flotta restaurangen helt tom. Tre steg bakom oss står de två söta servitriserna och viskar bakom kupade händer. Maten är utsökt, betjäningen på tå, vinerna serveras perfekt tempererade.

Det borde vara en alldeles underbar kväll, men jag minns representationsmiddagen mest som plågsam. Situationen är krystad, men kutymen dikterar att efter dagens affärssnack ska vi umgås ”mer privat” under kvällen.

Problemet är att ingen av oss vill vara där. Vi skulle alla hellre dra på oss mysbyxorna och krypa upp i tv-soffan med ett glas billigt rödtjut, istället för att fortsätta konversera stelt över den välmörade oxfilén och Châteauneuf-du-papen. Gissar jag.

För alla ser mer eller mindre besvärade ut. Efter varje: ”Åh, vilket fantastiskt kött” blir tystnaden allt obekvämare och jag, som blir kollrig av långa pinsamma pauser, tar på mig rollen som cirkushäst. Jag trippar in i manegen och krumbuktar mig genom att bli extremt intresserad av en av kostymmännens fäbless för norskt djuphavsfiske. Vilken är den största firren han fångat? Exakt vilka vatten föredrar han och hur är det med flugfiske? Är det så där rysligt spännande som det verkar?

Storfiskaren svarar artigt, men kortfattat. Kommer inte med några motfrågor om mina eventuella hobbies och jag vänder ut och in på mig själv för att samtalet ska leva förbi den snofsiga desserten.

Efteråt känner jag mig utmattad, tömd. Längtar ännu mer efter mjukisbrallor och lådvin och tänker: ”Aldrig mer”, trots att jag malligt brukar skrävla om hur extrovert och härlig jag är.

Eller är jag det? Susan Cain, som har skrivit den bästsäljande boken Tyst: De introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns (Natur & Kultur) och vars TED-talk i ämnet är ett av de mest sedda genom tiderna med 10,6 miljoner visningar, har utformat ett personlighetstest som ger en fingervisning om vilken läggning du egentligen har.

När jag gör det, visar det sig att jag inte alls är lika utåtriktad som jag inbillar mig. Tvärtom är jag tydligen en rätt inbunden typ (trots mina närmastes högljudda protester).

Kanske är mitt cirkushästmanér mer ett resultat av uppfostran och miljö, än ett kvitto på min sanna karaktär?

I så fall är det hög tid för mig att komma ut ur garderoben och under nästa affärsmiddag tänker jag hålla snattran.

Utan att bli kollrig.

(Read the English version here.)

Caine.tif_1_

I sitt TED-talk säger Susan: ”Det finns noll samband mellan att vara bäst på att snacka och vara den som har bäst idéer.” In her TED talk, Susan Cain says: ”There’s zero correlation between being the best talker and having the best ideas”. FOTO/PHOTO: Aaron Fedor.

 

9789127134805_0_

Den engelska titeln på Cains bok är ”Quiet: The power of Introverts in a world that can’t stop talking”. FOTO: Natur & Kultur.

ENGLISH VERSION: Time to embrace my introvert traits

Apart from the five people sitting at our table the stylish restaurant is completely empty. Standing three steps behind us, two cute waitresses are whispering behind cupped hands. The food is delicious, the service top notch, the expensive wines are chilled to perfection.

It should to be a wonderful evening, but I can only describe the business dinner as excruciating. The situation is very uncomfortable since we have all been forced together by the customary which dictates that after a day of doing business, we should all get together and spend a ”relaxed” evening together.

Yeah right.

The problem is that none of us really want to. We would all rather put our sweat pants on and curl up in the sofa with a glass of cheap plonk. Instead we have to continue to converse stiffly over how well the fillet of beef has been cooked and how delicious the Châteauneuf-du-Pape is.

I am speaking for myself of course, but by the look of my company, everyone is more or less embarrassed. After each: ”Oh, what a fantastic meal”, the atmosphere is getting increasingly more uncomfortable and I, who get nervous, verging on loopy, from long, awkward pauses, start behaving like a circus horse. I trot into the ring, prance about and bend over backwards to ensure that the conversation continues.

I almost sigh of relief when I realize that one of the dark suited men has a penchant for deep sea fishing, and so I start to pester him with questions. What is the biggest fish he’s ever caught? Which sea does he prefer and what about fly fishing? Is it as exciting as it seems?

Mr Big Fisherman respond politely, but briefly. He won’t deliver any counter-questions about my possible hobbies, which means after each answer the conversation die, and I am sweating to make it live past the posh pudding.

Afterwards I’m exhausted and completely drained. I long even more for the sofa, sweats and bag in box-wine and I promise myself: ”Never again”, although I normally see myself as an extrovert person.

Or am I? Susan Cain, who has written the bestselling book Quiet: The Power of Introverts in a World That Can not Stop Talking and whose TED talk on the subject is one of the most watched ever with 10.6 million views, has designed a test which will give you a clue to your true personality.

When I take the test, it turns out that I’m not nearly as outgoing as I imagine. On the contrary – I am apparently a pretty quiet sort, according to Cain. Maybe my circus horse behavior is more the result of my upbringing, than an acknowledgment of my true nature?  If that’s the case, it’s time for me to come out of the closet, and keep stumm during the next awkward business dinner.

Without going loopy.

 

Därför är grådager bättre än ingen dager alls

Det är inte någon nyhet, direkt, att november har varit osedvanligt solfattig och deppigt mörk. Detta har fått mina vänner i sociala medier att gå bananas med statusuppdateringar om hur zombieslöa de är.

Anledningen till att vi människor blir så sega när ljuset avtar har att göra med en liten filur i hjärnan som heter tallkottkörteln, eller epifysen. Det lärde jag mig i morse när jag promenerade till jobbet och lyssnade på en P1-intervju med Mattias Lundberg, docent i psykologi vid Umeå universitet.

Han förklarade att det är epifysen som producerar hormonet melatonin (även kallat sömnhormon), som i sin tur reglerar vår dygnsrytm. Hur hög halt melatonin som körteln producerar hänger i sin tur ihop med hur mycket dagsljus ögat släpper in. Ju mindre ljus, desto mer sömnhormon från tallkottkörteln.

Det är alltså därför vi, under dagar som i dag, då det aldrig blir riktigt ljust ute, blir fullkomligt utmattade. Så hur kan man råda bot på det? Jo, allra bäst är att tanka det lilla ljus som finns och tydligen är det naturliga dagsljuset ”det bästa ljus vi har”. Till och med i dag, ger en kvarts promenad under lunchen mer energi än du kanske kan ana.

Docent Lundberg tipsade också om att vistas i ”ljusa miljöer”, som simhallar och bibliotek, om man inte har möjlighet att få i sig det mer kvalitativa dagsljuset.

Alltså: Tagga ner tallkottkörteln – promenera, simma, läs! Alternativt, gå i ide, så ses vi någon gång i mars.

Trevlig fredag!

IMG_7466

Min promenadutsikt i morse. Det var nätt och jämnt ljust ute, men det lär räcka för att få tallkottkörteln att dämpa produktionen av trötthormonet melatonin.