Note to self: Kryssa inte över Östersjön om inte fartyget är stort som ett as. Och nej, det hjälper inte att vakna upp till den här vyn. 

Så här såg det ut i morse, när vi anlände till Stockholm efter en ryslig sjösjukenatt ombord på Tallink Siljas M/S Romantika.

Jag har precis kvicknat till efter en dag i dvala. Om ni har följt mig under på helgen på Facebook och Instagram vet ni redan att jag, maken, vår son och en av hans kompisar har varit på en fredag till söndag-kryssning, tur och retur till Tallinn.

Mysigt.

Och vedervärdigt.

Mysigt för att vi har hängt med ungdomarna.

Resans ljuspunkter. Joel och hans bästa polare, Johannes, ville hänga med oss gamlingar. En del av tiden i alla fall.

Vedervärdigt, eftersom det stormade på Östersjön både på dit- och hemresan (hur korkade får man vara – boka kryssning i oktober???), trots att havet var spegelblankt både när vi la ut från Värtan i fredags och från Tallinns hamn i går kväll.

Skenet bedrar, tror mig.

Under utfarten krängde Tallink Siljas M/S Romantika så mycket att jag fick, på riktigt, dödsångest. Skrovet smällde, gnisslade, kved och vågorna hamrade mot fönstren. Trots att jämförelsen kändes olämplig, med tanke på att 20-årsdagen precis passerat, var det fullständigt omöjligt att hålla tankarna borta från Estoniakatastrofen, och för första gången förstod jag hur riktigt flygrädda personer måste känna under en turbulent flygning.

Hemresan var inte lika våldsam, men nu rullade fartyget istället, vilket gjorde att både maken och jag gick till kojs vid 19.30-tiden, bleka om nosen, trots sjösjuketabletter. Hur natten förlöpte vill ni inte veta, tro mig, men någon romantik blev det inte, fartygsnamnet, och den här ”lovey-dovey”-bilden till trots.

I fredags innan Östersjön visade sin rätta sida, tyckte jag och min man, Dan, att det här med kryssning var ganska härligt. Foto: Peter Knutson.

Om jag knystar ”kryssning” igen – skjut mig.