Vikten av att inte släppa taget

Förra veckan var jag låg. Jag hade ryggskottskänning, vilket helt sänkte träningslusten. Dessutom var jag galet trött. Tänkte att det beror på årstiden och att det inte är så konstigt att man bara vill krypa till kojs direkt efter jobbet när det känns som att vi i Sverige lever inuti en stor svart sopsäck för tillfället.

En känsla som är välbefogad, då SMHI i går bekräftade att solen varit ovanligt osynlig under november. I Stockholm har den visat sig i två timmar de senaste veckorna, i Växjö bara en och i Borlänge tre. Kiruna, däremot, toppar listan med 36 timmar och närmar sig sitt rekord på 40 timmar. Grattis till er!

Möjligen kan min trötthet också ha berott på lite järnbrist. Vi äter ju väldigt lite kött i vår familj nu för tiden, och förutom att jag varit fullkomligt lealös har mina naglar börjat skiva sig, jag har kalla händer och fötter, och lider ofta av huvudvärk. Så sedan i lördags har jag tagit ett järntillskott per dag och voilà – redan i dag har jag varit mycket piggare. 

Dessutom hade jag förmånen att få träna med Mårten Nylén under eftermiddagen och som vanligt skuttade jag från passet, fullständigt utpumpad, men glad som en lärka. Att få pepp av honom är magiskt. Mårten är inte bara en fantastisk PT – han är klok också och när jag säger att jag är besviken på min egen prestation den senaste veckan, vänder han på det och undrar:

– Vad har du lyckats med?

– Jag har sprungit tre gånger.

– Det är ju fantastiskt!

– Men jag har inte tränat någon styrka. Alls. Det är dåligt, säger jag och pekar på mina, som jag tycker, försvagade armar.

– Det tar du igen, så här snabbt säger Mårten, knäpper med fingrarna och fortsätter:

– Misstaget som de flesta gör, är att de alltid jämför sig med när de presterade som bäst. Men det kan man inte. Det går upp och ner. Det viktiga är att inte ge upp och släppa taget.

Jag förstår vad han menar. Jag ser en ribbstol framför mig, där jag är på god väg upp till toppen. Plötsligt tappar jag greppet och hasar ner några ribbor. Där dinglar jag ett tag, tills jag hittar styrkan och börjar sega mig uppåt igen.

Just nu? Jag är inte uppe vid taket än. Men jag sitter inte heller på golvet. Jag hänger och dinglar.

Och jag tänker inte släppa taget.

IMG_7447

Mårten ingjuter hopp.

 

 

Musiken som sänker hindren

Låt mig presentera: Aftonbladets trapphus.

Vackert. Modernt.

IMG_7233

Men.

Trapporna är asjobbiga. Jag har inga problem att köra järnet på gymmet eller i löpspåret, men att stå i jobbentrén och veta att jag ska knata tre våningar suger snudd på livsluften ur mig. Få saker får mig mer andfådd än de där trappstegen, fråga mig inte varför (och nej, det har inget med arbetsplatsen att göra, jag älskar mitt jobb).

För att inte ta latmaskvägen varje gång har jag en pakt med mig själv: Om inte hissen står och väntar, MÅSTE jag gå.

Hissen står aldrig och väntar.

Så jag hasar, pustar och stånkar.

Fast inte i dag. I dag hände det otroliga. Jag inte bara flög med spänstiga kliv, jag traskade en våning för mycket av bara farten.

Det tackar jag KT Tunstall för. Med hennes medryckande låt, ”Suddenly I see”, i hörlurarna var trappan inget hinder.

Her face is a map of the world, is a map of the world
You can see she’s a beautiful girl, she’s a beautiful girl
And everything around her is a silver pool of light
People who surround her feel the benefit of it, it makes you calm
She holds you captivated in her palm

Suddenly I see
(Suddenly I see)
This is what I wanna be
Suddenly I see
(Suddenly I see)
Why the hell it means so much to me

Sladda in på Youtube eller Spotify och lyssna, så klarar du alla (nåja) hinder, du också.

Trevlig torsdag!
Skärmavbild 2014-10-30 kl. 13.15.22

KT Tunstall albumdebuterade 2004 med ”Eye to the telescope”. Förutom ”Suddenly I see” blev också spåret ”Black horse and the cherry tree” en stor hit.