Så hur ”extremfit” är jag nu då?

I fredags var det avslutningXtremfits bootcamp. Vi började med att göra samma fystest som vi gjorde för fyra veckor sedan. Ni som har läst om mitt första möte med Mr Xtremfit, Romeo Sundin, vet att mitt främsta mål var att kunna göra en godkänd armhävning (på tå, med haka och bröstkorg i golvet – ingen halvmesyr, alltså).

Jag gjorde två. En förbättring på hela 200 procent! Övriga framsteg ser ni på protokollet här nedan, vissa mer modesta än andra. Jägarvilan får jag jobba på, helt klart.

IMG_8131

Utveckling. Vissa övningar kräver mer input än andra …

Om jag är nöjd?

Absolut, men också rejält frustrerad över att det är så otippat tungt att göra korrekta armhävningar. Hur svårt kan det vara? Visst, många kvinnor upplever samma problem som jag, men nu har jag gett mig fanken på att bli armstarkare. Det är något väldigt förnedrande över att inte orka lyfta sin egen kropp, och mitt nästa mål är att fixa tio stycken. I söndags tog jag hjälp av maken på gymmet. Han lyckades få mig att maxa bänkpress, rodd, dips och chins. Efteråt skakade armar och händer, men det gjorde bara att jag kände mig jättetaggad.

IMG_8143

Med maken som PT. Inte dumt alls.

Men. Den här veckan måste jag ta det lugnt. Dels på grund av en lågintensiv förkylning som sänker mig, dels för att jag opererade bort ytterligare ett födelsemärke i går. I december skrev jag om min hudcancer, som upptäcktes för ganska precis ett år sedan. Jag tog bort två fläckar då, varav den ena var malign och den andra helt ofarlig. Däremot har nu den ”ofarliga” börjat växa tillbaka, vilket fick min hudläkare att ta bort den direkt, för att få den analyserad. Utifall att. Den är förmodligen inte farlig, jag är inte orolig, bara irriterad över att inte få träna högintensivt förrän stygnen tagits bort.

Då kommer jag att hänga i lokalen på Kungsholmen minst tre gånger i veckan, är planen, och om jag får vara frisk, hoppas jag ha nått mitt mål på tio push ups inom en rimlig framtid.

IMG_8132

Efter fystestet i fredags fick vi rookies testa träningen som medlemmar ägnar sig åt. Hm.

Under viloperioden passar jag därför på att göra en så kallad ”tredagars-cleanse” med kallpressade grönsaks- och fruktjuicer från svenska Juica. Inspirationen har jag fått av detoxproffset och branschkollegan Charlotta Flinkenberg, vars Facebook- och Instagramstatusar var anledningen till att jag blev sugen på att anmäla mig till Xtremefit också. Fortsätt att peppa oss andra, Charlotta!

IMG_8154

Juica levererar till dörren och den här laddningen, gånger tre, fick jag hem i går kväll. Jag kör varianten ”Mjukstart”, för oss som inte ”cleansat” förut.

Hur det går med fastan ska jag be att få återkomma till, men just nu, halvvägs igenom dag ett, rätt så bra.

Skål!

IMG_8159

Första sippen i morse smakade rejält. Lite syrligt och med en häftig kick av ingefära. Fick mig att vakna till, kan man säga. Mums!

 

 

 

Mitt första möte med Mr Xtremefit

IMG_7894

Xtremefit-lokalen på Kungsholmen i Stockholm har härligt uppmuntrande ordstäv på väggarna.

Han ler faktiskt inte en enda gång under passet. När jag kvidande, sittande i den djupaste jägarvila jag pallar utan att rasa ihop, dristar mig till att högt räkna ner de sista tio sekunderna, spänner han ögonen i mig och väser:

– Det är JAG som räknar.

Vad tänkte jag? Att han skulle klappa händerna, göra high five och tycka att jag är en kämpe? Nope. Han signalerar bara med pekfingret att jag inte sitter djupt nog. Sedan backar han till tio igen, medan gruppen skriker ”Neeej!”, och jag skäms.

Jag och en handfull andra (som jag tycker ser oroväckande vältränade ut) har anmält oss till ett bootcamp i träningsföretagets Xtremefits regi, vars affärsidé är att erbjuda supertuff PT-träning, ”army style”, i grupp. Vi har alltså pyntat 1 500 kronor per skalle för att under fyra veckor köra fyra pass i veckan, piskade av Mr Xtremefit himself: Romeo Sundin. (Bildgoogla honom och du lär inte hitta ett enda foto där han drar på smilbanden).

IMG_7928

Tuffing. Romeo Sundin, Xtremefits grundare, kör stenhårda pass med sina kunder. Att komma med lama ursäkter är ingen idé.

Själv gjorde jag en klassiker. Facebookade på juldagen och fick Xtremefits bootcamp-annons i flödet: ”Kom i toppform på fyra veckor”. Om jag gick igång? Självklart! Hade jag trott att det skulle vara så här jobbigt? Nej.

Första fystimmen startade med ett fitnesstest: Armhävningar, upphopp, plankan, jägarvila, rygglyft, sit ups. Hur det gick? Rätt kasst. Trots att jag tränat hyfsat mycket de senaste månaderna visar det sig att jag inte mäktar en enda armhävning som får godkänt av Romeo (på tå, haka och bröstkorg ska toucha mattan). Jägarvilan är också undermålig, medan resten går hyfsat och jag står till och med längst av alla i plankan: 3:13.

Tanken är ju så klart att vi alla ska häpna över våra fysiska framsteg efter totalt 16 sessioner med Romeo. Och om jag bara får vara frisk, skadefri och inte missar för många tillfällen, borde jag klara mitt personliga mål när gruppen checkar ut: Åtminstone en godkänd armhävning. Det vore en rekordförbättring på hela 100 procent.

Och med tanke på att jag efter en timmes xtremefitande (!), skakar i hela kroppen, är sjöblöt och genomtrött, så borde ju fyra timmar i veckan åstadkomma ett hyfsat resultat.

Ni som följer mig på Instagram vet att jag är inne på tredje veckan nu och att jag fortfarande refererar till träningen som ”mördarjobbig”. Ändå är jag redan på väg att boka in mig på ännu ett bootcamp, känner att jag blivit smått beroende av kicken jag får efter varje högintensivt pass.

Jag har visserligen inte fått mitt fitnessfacit än, men visst har jag blivit starkare och mer uthållig, trots att jag efter dagens pass (nummer 10 av 16) kände mig som en urlakad t-shirt. Jag pekade på en av de många (uppmuntrande?) väggtexterna: ”It doesn’t get easier, you’re getting stronger”, och sa till Romeo:

– Det där stämmer inte in på mig!

Han tittade på mig och svarade:

– Jo. Det du gjorde i dag, hade du inte klarat för två veckor sedan.

Och så log han.

IMG_7897

Känslan i kroppen efter en timmes Xtremefit.

 

 

 

 

 

 

 

Hillevi hjälpte mig över hindren

Den 27 september 2012 twittrade jag: ”Tillbringat 75 minuter i Tantolundens lergropar. Kånkat omkring på stridskamrat i form av Sture, 90 kilo. Jag är vid liv. Knappt. #älskanmt”.

Jag var helt frälst i ”extremträningen” Nordic military training (NMT) och har journaliskollegan Hillevi Wahl att tacka för det.

För när Hillevi själv var tämligen ny som NMT:are, missionerade hon ivrigt om träningsformen i sina Facebookstatusar och skrev till och med en bok, Extremt kul – du kan du vill du törs! (Kalla kulor förlag), om sin egen förvandling från ”soffpotatis till GI Jane”. När den landade i mitt postfack, sträckläste jag den på ett par dagar och blev oerhört sugen att testa.

Skärmavbild 2014-11-06 kl. 14.35.34

Hillevi har skrivit sammanlagt elva böcker.

På prova på-dagen (75 minuter av blodsmak och hög puls, mixat med mjölksyra och lyckoendorfiner) blev jag för första gången bekant med ”jägarmarsch, ”björngång”, ”burpees” och insåg att ”jägarvila” har mycket lite gemensamt med ”paus”.

Det var inte bara grym träning, det var extremt kul också, precis som Hillevi lovar i sin bok och (det tuffa namnet till trots), oerhört tillåtande. Inom NMT praktiseras parollen: ALLA SKA MED – de flesta övningar bygger på samarbete och man hjälper alltid trötta kamrater att ta sig både över och under alla möjliga sorters hinder. Det är vackert, tryggt och inspirerande.

Skärmavbild 2014-11-06 kl. 09.28.41

Lerig och lycklig! Efter ett NMT-pass flödar lyckoendorfinerna.

Under ett år körde jag två tuffa pass i veckan. I snöstorm, slask och 15 minusgrader. Jag har fortfarande en NMT-väst i garderoben, eftersom jag tänker att jag nog ska börja igen. Anledningen till att jag slutade kräla i lera, göra kullerbyttor och stå i plankan i ur och skur stavas ”Damkören Salvia”. Våra träningstider krockar dessvärre och det är svårare att byta körkamrater än att hitta alternativa sätt att svettas på.

Men min NMT-längtan finns kvar och är du sugen på att testa, så sladda in på NMT:s hemsida. Träningsformen finns numera på många ställen i landet och det går alltid att få komma på ett gratis prova på-pass.

Tillbaka till Hillevi. Hon, liksom jag, fyller 50 nästa år och hon har också lovat sig själv någonting: Att springa 50 lopp på lika många veckor.

Hur kom du på idén?

– Jag är inte en sådan där som gillar kalas, men jag ville fira min 50-åriga kropp på något sätt. När jag var ute och gick Roslagsleden i somras kom jag på det: Jag springer 50 lopp för att fira min underbara fantastiska kropp. För det är banne mig ingen självklarhet att man ska kunna springa och skutta när man är 50.

Så hur går det?

– Jo tack, det går bra. Jag hann springa mitt 13:e lopp, Tjurruset, innan ”kräkan” och alla andra höstsjukor tog över. Men snart är det dags för Stockholm tunnel run och Stockholm winter run. Och däremellan hoppas jag hitta lite sköna pannlampelopp i närområdet, eller det heter egentligen reflexbana. Man springer i becksvart skog med pannlampa på små pyttestigar och söker efter reflexer som någon sprayat på en sten eller träd.

Varför springer du så mycket? 

– För att jag kan! Jag gick i 45 år och var fullkomligt övertygad om att jag inte kunde springa. Det var som en av de där sanningarna man bara vet om sig själv. Jag var 45 när jag började med Nordic military training, och där trodde instruktörerna tvärtom. De var fullkomligt övertygade om att jag kunde. Då glömde jag på något magiskt sätt att jag inte kunde springa. I början var det inte långt – kanske 100 meter. Och det var inte snyggt och det gick inte fort. Men jag sprang! Och kunde jag springa 100 meter så kanske jag kunde springa 200 meter, och kunde jag springa 200 meter kanske jag kunde springa 300 meter … Efter tre månader med militärträningen sprang jag mitt första lopp! Fem kilometer, och jag fick mitt livs första medalj. Det kändes som ett OS-guld! Nu är jag en sådan där som springer fjällmaraton som Björkliden Artic Mountain Marathon med full packning på ryggen, tre mil, fågelvägen! Och halvmaraton och Tjurruset och Tjejmilen,  ja du ser ju. Jag som trodde att jag inte kunde springa …

Hur hinner du?

– Ha ha. Tänk, den frågan får jag alltid. När det gäller allt. Som att skriva elva böcker på tio år (plus alla e-böcker). Jag är bra på att prioritera, göra en sak i taget. Vara i nuet. Fokusera min kraft. Det är viktigt. Att kunna njuta av stunden, att kunna vila i sina segrar, det ger kraft och blir som en språngbräda mot nya utmaningar. Och framför allt vågar jag misslyckas.

Hur ser du på åldrande?

– Det är en fullkomligt naturlig och vacker del av livet. Jag är vansinnigt stolt över varenda rynka jag har.

Om du stötte på ditt 25-åriga jag, vad skulle du säga henne? 
– Du kommer att hitta någon att älska, du kommer att få tre fantastiska barn, du kommer att få allt du drömt om och mer därtill. Allt kommer att falla på plats, allt kommer att bli bra.
Vad ser du i kristallkulan? Vad gör du om 20 år? 
– Skriver en massa deckare, springer omkring och brottas i skogen med mina militärträningskompisar, har tre vuxna barn och, hoppas hoppas, kanske ett barnbarn? Jag kommer att bli världens coolaste farmor och mormor, jag bara vet det.
Pressbild-Hillevi-Fotograf-Juliana-Wiklund-Morethanwords.se_ (1)

Författare, journalist, föreläsare – och inspiratör, vill jag tillägga. Hillevi Wahl kan konsten att peppa andra. Foto: Juliana Wiklund/morethanwords

PERSONFAKTA

Namn: Hillevi Wahl.

Ålder: 49 år (Lucious lady).

Familj: Gift med Gunnar, Elliot 11, Movitz 9 och Lykke 6. Plus en jakthund som lyssnar till namnet Vivi när hon känner för det.

Bor: På Kungsholmen i Stockholm och har ett sommarhus i Roslagen – min oas!

Gör: Journalist, författare och föreläsare.
vaga---allt-sitter-i-huvudet-en-smart-orienteringskurs-i-livsforandring

Även i boken ”Våga! Allt sitter i huvudet”, beskriver Hillevi hur träningen har förändrat hennes liv.