Etikett: Stockholm

I Flen finns inga midsommar-zombier

Lämna en kommentar

Att tillbringa midsommarafton i Stockholms innerstad är en mycket mysko upplevelse. Jag har gjort det två år på raken (2012 och 2013) och andra gången lovade jag mig själv: Aldrig mer.

Det är kusligt som efter en zombieattack. Staden är folktom, alla byggnader står kvar, men är tömda på liv. Visst, det sitter ett och annat picknickande kompisgäng i parkerna, men 99 procent av huvudstadens invånare har dragit utanför tullarna. De är ”på landet”.

ThinkstockPhotos-156300753

Vackert. Men folktomt. Att vistas i Stockholms innerstad på midsommarafton är apokalyptiskt. FOTO: Thinkstock.

Vi, som varken har lantställe eller släktingar att dundra in hos lagom till sillen, nubben och Små grodorna, har blivit kvar i stan. Hukat på balkongen (utom räckhåll för zombierna, man vet ju aldrig), dukat upp matjes, gräddfil och nypotatis. Intalat oss att det är helt okej: ”Det är ju bara en helg”. Fast det är det ju inte. Det är MIDSOMMAR. Då det ska grillas nyfångad abborre, sippas rosévin, badas från bryggor och fikas sju sorters kakor i syrénbersåar.

Och allt ska instagrammas. Helst med hashtaggen ”no filter”. Därför bestämde jag förra året att vi skulle tillbringa midsommarhelgen bortom betongen. Helst i ett litet torp utan internetuppkoppling. Så vi hyrde stuga i fabulösa Flen tillsammans med familjen Westerberg och gjorde allt sådant där svensksomrigt: Spelade minigolf, rodde över sjön, frossade i jordgubbar, skålade i bubbel, kliade myggbett och plockade fästingar. Och jag instagrammade allt. Fast med filter (blir ju ännu lite snyggare).

I år? Same procedure as last year: Flen – here we come!

IMG_5641

Idyll. I det här lilla torpet, strax utanför Flen är vi på midsommar.

IMG_5648

Talang. Frejas kompis, Bea, hängde med oss och visade sig vara rena minigolf-ässet. I år ska hon följa igen, och nu är jag extrasugen på att klå henne.

IMG_5653

Snöpligt. Jag ämnar ta revansch under minigolf-turneringen.

 

ThinkstockPhotos-179318207

I Flen är man utom räckhåll för eventuella zombieattacker. FOTO: Thinkstock.

Därför är jag stans snällaste cyklist

Lämna en kommentar

Det har gått sex år. Ändå skriker hela min kropp ”nej!” när jag spänner på mig hjälmen, svingar benet över pakethållaren och sätter mig på sadeln. Men det är dags nu. Dags att överkomma den årliga cykelskräcken som har ridit mig sedan den 31 juli 2009, då jag dundrade med hakan rakt ner i asfalten, slog kroppen fyra nyanser av blå och bet sönder åtta kindtänder.

Maken, Dan, har säsongsfixat till min ärvda Crescent, pumpat däcken, oljat kedjan och fäst fiffiga batterilampor från Clas Ohlson både fram och bak.

Min hoj är som ny, annat är det med mig. Olyckan sitter kvar i muskelminnet som ett svidande ärr, men enda sättet att bli trygg i sadeln igen är ju – som bekant – att hiva sig upp i den. Hjärtat pickar lite fortare och handflatorna är svettiga när jag trampar iväg, påhejad av Dan.

I Slussenbacken står jag på bromsen, medan jag blir omkörd av medelålders män i lycra, skäggiga hipsters på Kronans och fartiga damer med korgar på styrstången, och jag tänker att de nog aldrig har dundrat in i en trottoarkant med ansiktet först. Att de nog inte vet att 70 procent av alla cykelolyckor resulterar i käk- och tandskador och att om de kände till den statistiken skulle de förmodligen tagga ner en smula.

Eller åtminstone skaffa en hjälm med integralskydd.

För blåmärken bleknar, sårskorpor ramlar av, men tänder växer aldrig tillbaka och är överjävliga, snudd på omöjliga, att laga när de är så trasiga som mina.

Det är därför jag har blivit Stockholms snällaste, och försiktigaste citycyklist. Jag stannar laglydigt vid varje rödljus, respekterar högerregeln och släpper fram fotgängare vid övergångsställen.

Att inte göra det ovan nämnda, skulle vinna mig några minuter i tid. Det är det inte värt.

Tro mig.

521633_10151655450624123_972316023_n

Cykla lugnt. Du kommer fram i tid ändå.

 

Är det konstigt att man längtar bort någon gång?

Lämna en kommentar
IMG_7978

Under min morgonpromenad till jobbet piskade snögloppet i ögonen. Både mascara och tårar rann. Cyklisterna fattade galoppen. De såg ut som skidåkare på hjul i sina brillor.

Solen har inte visat sig på flera dagar och det snöar horisontellt. Trots att jag kisar i motvinden, kan jag inte värja mig mot snögloppet under morgonpromenaden från Medborgarplatsen till jobbet.

Cyklisterna har, tack och lov, taggat ner från sitt hysteriska högsommartempo. Sänkt farten, dels på grund av dubbdäcken, dels för att sikten sinkar dem, trots att många av dem har skidbrillor, vilket inte är någon dum idé. Vi befinner oss visserligen på Vasabron, inte i Verbier, men ett par skidglasögon vore på sin plats och jag undrar hur den propre mannen, som väntar på grön gubbe bredvid mig, skulle reagera om jag plötsligt fiskade upp ett par Bollé-brillor ur handväskan.

Inte alls, förmodligen. Möjligen skulle han snegla lite undrande på mig innan han klafsade vidare i sina orange Swims, gummigaloscherna som påminner om gigantiska ankfötter och har blivit en het modedetalj i den stockholmska snösörjan.

Att det är fler än jag som längtar bort den här vintermorgonen blir tydligt när jag loggar in på datorn. Först får jag en virtuell örfil i form av en väninnas Facebookstatus: ”3,5 vecka kvar till värme, sol, palmer och milslånga stränder i Thailand”, och min man, Dan, har skickat ett mejl som tipsar: ”Mallorca – våning i första havslinjen”.

I vanliga fall brukar jag ignorera makens många Blocket-mejl, men i dag både klickar jag på länken och fastnar i ett eget sökande. Jag hittar direkt tre objekt i San Augustin, strax väster om Palma, där vi hade en underbar vecka för ett par somrar sedan. Låter mig lockas av mäklartexter som manar: ”Passa på!” och: ”Fantastiska priser just nu på Mallorca”.

Jag förförs och fortsätter att scrolla bland bilderna på solstolar, havsutsikter och det blågröna Medelhavet. Förflyttas i ett nafs från minusgrader, snöslask och gråväder till 30 plus, pinfärska skaldjur och iskall cerveza. Drömmer mig bort, till en tillvaro utan skidglasögon och galoscher. Tänker: ”Allvarligt? Köpa semesterhus i Spanien?”.

Pja, varför inte?

Hej, övre medelåldern. Var har du varit i hela mitt liv?

IMG_8101

Foträtt. Swimsgaloscherna blir en allt vanligare syn i Stockholm.

Taggad av tunneln

Lämna en kommentar

I lördags var det så äntligen dags. Jag och drygt 34 000 andra löpare invigde Stockholms nya biltunnlar i Norra länken genom att springa en 10-kilometersbana med start och mål i Värtahamnen. I förväg hade det snackats mycket om ”en gång i livet”-upplevelse och när vi väl stod på startlinjen kändes det verkligen som att vi skulle uppleva något speciellt.

För mig var det mitt andra millopp någonsin – jag sprang Tjejmilen i september – och med hälften karlar i startfållan var stämningen påtagligt mer laddad än den var på Gärdet för drygt två månader sedan. För mig var det en ny erfarenhet att trängas med hetsiga ”sub 40”-snubbar, som (kändes det som) inte skulle tveka att dundra rakt över mig, om jag skulle råka snubbla.

Eftersom jag hade förmånen att få springa med mina Schibstedkolleger och bli uppvärmningspeppad av professionella löparcoacher från Urban tribes, hade jag fått lite förhandsinfo om banan och vilka förväntningar vi kunde ha: Räkna med en seg, backig mil och att plussa på cirka tio procent på bästa tid.

I mitt fall skulle det innebära att jag skulle gå i mål på 65 min + 6,5 min = 71, 5 minuter och med de förutsättningarna kutade jag iväg. Det gick hyfsat. Jag malde på i en, två och tre kilometer, även om jag kroknade lite redan i den första 500-metersbacken och tänkte: ”Måtte det inte bli så många sådana här”. Men det blev det. Hur många, minns jag inte, men jag kommer absolut ihåg att jag hade det tufft vid sjukilometer-markeringen, att de sista 300 metrarna var skoningslösa – en enda lång uppförsbacke – precis när man kommit ut ur tunneln, sett ljuset och skylten med ordet ”MÅL”.

Men då, minsann, då var det som att den gråa novemberdagern fick fart på fötterna, för på något konstigt vis tog tävlingsinstinkten över och jag spurtade över mållinjen medan publiken klappade, tjoade och hejade. På mig.

Min tid? 1:04:32. En halv minut bättre än min Tjejmilen-prestation. Om jag var nöjd? Japp. Omåttlig. Så pass att redan har bestämt mig för att springa Stockholm Winterrun den 31 januari 2015.

Ses vi där?

bild

Här är det en hel mil kvar innan vi ser ljuset i tunneln. Foto: Hanna Radtke.

 

bild (7)

Jag och min kollega Hanna Radtke kunde inte låta bli att beundra de vackra stensatta väggarna när vi väntade vid startlinjen. Gissar att vi var de enda som hade tankarna på inredningen. FOTO: Hanna Radtke.

bild (2)

Jag, Hanna och våra konkurrenter i startgrupp 4 i väntan på startskottet.

bild (5)

Efter loppet var det ett lämmeltåg av löpare i gula västar och gröna goodiebags som strömmade mot Gärdets tunnelbana. FOTO: Hanna Radtke.

Hur korkad får man vara?

Lämna en kommentar

Ibland undrar jag hur jag är funtad. Jag köpte nya löparskor. På nätet. Föll för färgen (ceriserosa, vad annars?) och eftersom skorna var för de med pronerande löpsteg såg jag mig vara av den pronerande sorten. Så jag klickade hem dojorna, trots att mina förra skor hade varit helt neutrala och funkat finemang.

Redan efter första springturen fick jag ont i tår och knän, men gav jag mig? Icke. Jag körde på, tänkte ”det blir nog bättre”.

Tjenare.

Mårten Nylén, min magiske PT, skickade mig till Janne Forsman på Runner’s store. Janne (som för övrigt är född 1965, som jag, och därmed en lucious lad) är ortopedskotekniker och har 27 års erfarenhet av att fixa folks onda leder, och det räckte med några steg på löpbandet, för att han skulle konstatera:

– Du har ju ett perfekt steg. Helt neutralt. Hur tänkte du?

Ja. Hm. Inte alls. Faktiskt.

Tio minuter senare lämnade jag butiken med ett par splirrans nya Saucony Triumph och med Jannes ord ringande i öronen: ”Du har ju ett perfekt steg”.

Nu ska jag bara kuta Stockholm tunnel run på en helt perfekt tid också.

IMG_7337

Janne Forsman hittar du till och med december 2014 på Runner’s store, Regeringssgatan 26 i Stockholm. I januari börjar han jobba på Team Olmed i Solna. Jannes hemsida: http://www.jfotteknik.se

 

IMG_7336

Det blev herrmodellen av Saucony Triumph. De fanns inte i ceriserosa. Det får gå.