Taggad av tunneln

I lördags var det så äntligen dags. Jag och drygt 34 000 andra löpare invigde Stockholms nya biltunnlar i Norra länken genom att springa en 10-kilometersbana med start och mål i Värtahamnen. I förväg hade det snackats mycket om ”en gång i livet”-upplevelse och när vi väl stod på startlinjen kändes det verkligen som att vi skulle uppleva något speciellt.

För mig var det mitt andra millopp någonsin – jag sprang Tjejmilen i september – och med hälften karlar i startfållan var stämningen påtagligt mer laddad än den var på Gärdet för drygt två månader sedan. För mig var det en ny erfarenhet att trängas med hetsiga ”sub 40”-snubbar, som (kändes det som) inte skulle tveka att dundra rakt över mig, om jag skulle råka snubbla.

Eftersom jag hade förmånen att få springa med mina Schibstedkolleger och bli uppvärmningspeppad av professionella löparcoacher från Urban tribes, hade jag fått lite förhandsinfo om banan och vilka förväntningar vi kunde ha: Räkna med en seg, backig mil och att plussa på cirka tio procent på bästa tid.

I mitt fall skulle det innebära att jag skulle gå i mål på 65 min + 6,5 min = 71, 5 minuter och med de förutsättningarna kutade jag iväg. Det gick hyfsat. Jag malde på i en, två och tre kilometer, även om jag kroknade lite redan i den första 500-metersbacken och tänkte: ”Måtte det inte bli så många sådana här”. Men det blev det. Hur många, minns jag inte, men jag kommer absolut ihåg att jag hade det tufft vid sjukilometer-markeringen, att de sista 300 metrarna var skoningslösa – en enda lång uppförsbacke – precis när man kommit ut ur tunneln, sett ljuset och skylten med ordet ”MÅL”.

Men då, minsann, då var det som att den gråa novemberdagern fick fart på fötterna, för på något konstigt vis tog tävlingsinstinkten över och jag spurtade över mållinjen medan publiken klappade, tjoade och hejade. På mig.

Min tid? 1:04:32. En halv minut bättre än min Tjejmilen-prestation. Om jag var nöjd? Japp. Omåttlig. Så pass att redan har bestämt mig för att springa Stockholm Winterrun den 31 januari 2015.

Ses vi där?

bild

Här är det en hel mil kvar innan vi ser ljuset i tunneln. Foto: Hanna Radtke.

 

bild (7)

Jag och min kollega Hanna Radtke kunde inte låta bli att beundra de vackra stensatta väggarna när vi väntade vid startlinjen. Gissar att vi var de enda som hade tankarna på inredningen. FOTO: Hanna Radtke.

bild (2)

Jag, Hanna och våra konkurrenter i startgrupp 4 i väntan på startskottet.

bild (5)

Efter loppet var det ett lämmeltåg av löpare i gula västar och gröna goodiebags som strömmade mot Gärdets tunnelbana. FOTO: Hanna Radtke.

Hur korkad får man vara?

Ibland undrar jag hur jag är funtad. Jag köpte nya löparskor. På nätet. Föll för färgen (ceriserosa, vad annars?) och eftersom skorna var för de med pronerande löpsteg såg jag mig vara av den pronerande sorten. Så jag klickade hem dojorna, trots att mina förra skor hade varit helt neutrala och funkat finemang.

Redan efter första springturen fick jag ont i tår och knän, men gav jag mig? Icke. Jag körde på, tänkte ”det blir nog bättre”.

Tjenare.

Mårten Nylén, min magiske PT, skickade mig till Janne Forsman på Runner’s store. Janne (som för övrigt är född 1965, som jag, och därmed en lucious lad) är ortopedskotekniker och har 27 års erfarenhet av att fixa folks onda leder, och det räckte med några steg på löpbandet, för att han skulle konstatera:

– Du har ju ett perfekt steg. Helt neutralt. Hur tänkte du?

Ja. Hm. Inte alls. Faktiskt.

Tio minuter senare lämnade jag butiken med ett par splirrans nya Saucony Triumph och med Jannes ord ringande i öronen: ”Du har ju ett perfekt steg”.

Nu ska jag bara kuta Stockholm tunnel run på en helt perfekt tid också.

IMG_7337

Janne Forsman hittar du till och med december 2014 på Runner’s store, Regeringssgatan 26 i Stockholm. I januari börjar han jobba på Team Olmed i Solna. Jannes hemsida: http://www.jfotteknik.se

 

IMG_7336

Det blev herrmodellen av Saucony Triumph. De fanns inte i ceriserosa. Det får gå.