Jag önskar att jag var fyra år igen och helt utan kroppskomplex

Just nu är jag så oerhört förtjust i konstnären och radioprofilen Stina Wollter. Hennes instagramkonto (@stinawollter) är en fröjd att följa och om du inte är en av hennes drygt 31000 följare redan, så kan jag verkligen rekommendera dig att bli det. Varför? Jo, för att där får du daglig klokskap i form av livsbejakande inlägg – och danser. I somras fick hon snudd på internet att braka ihop när hon la upp sin baddräktsdans. Det är en hyllning till den kropp som hon har lärt sig att älska istället för att hata.

Skärmavbild 2015-10-07 kl. 14.58.07

Stina Wollter, 51, är inte bara konstnär, hon har ett eget radioprogram också, ”Söndagar med Wollter”. FOTO: Sveriges Radio.


Jag tänker att det där måste jag bli bättre på. Jobba på att kunna stå spritt språngande framför spegeln utan att hissa upp brösten dit de en gång hörde hemma. Utan att vilja skyla mig för att det hänger och är slappt.

Faktum är att jag inte varit helt bekväm med min kropp sedan jag var en sisådär fyra år och knatade omkring på Öland obekymrat nakenfisigt om somrarna. Den sorglösheten försvann rätt snabbt. Anledningarna till detta har jag skrivit om i det här inlägget och tyvärr sitter de känslorna kvar som såriga taggar på insidan.

Skärmavbild 2015-10-07 kl. 15.36.24

Obekymrat barfotabarn. FOTO: Pappa Tyko Högbom.

Jag vet. Jag borde veta bättre. Kunna se rakt in i mina egna ögon och säga: ”Erika, du är vacker, duktig och kapabel, istället för: ”Om du går ner fem–sex kilo, så …”. Giftiga tankar bryter ner, goda bygger upp. Det står i varenda självhjälpsmanual.

Doktor Masaru Emoto, japansk forskare och författare till böckerna Vattnets sanna kraft, Vattnets dolda budskap och Budskap från vatten – älska dig själv, går längre än så. Han hävdar att våra tankar direkt påverkar källan till allt liv: Världens vatten.

Med hjälp av en höghastighetskamera lär doktor Emoto ha upptäckt att när vattenmolekyler exponeras för kärleksfulla ord bildas vackra, komplexa och färgrika iskristaller, medan de som får ”höra” negativa tankar och hot förvandlas till ofullständiga, asymmetriska kristaller med dova färger.

Ni förstår att Mr Masuro Emoto har fått tvivlande mothugg, men håll med om att hans tes svindlar, särskilt som vi människor består av 65 procent vatten?

Så, nu ska jag börja tala med mina vattenmolekyler. Tuttarna lär inte lyssna, men kanske kan insidan bli lika porlande bekymmerslös som en fjällbäck.

Eller ännu hellre – som mitt fyraåriga nakenfisiga jag.

ThinkstockPhotos-463234821

Kan insidan bli som en porlande fjällbäck? Det är värt ett försök. FOTO: Thinkstock.

 

 

I Flen finns inga midsommar-zombier

Att tillbringa midsommarafton i Stockholms innerstad är en mycket mysko upplevelse. Jag har gjort det två år på raken (2012 och 2013) och andra gången lovade jag mig själv: Aldrig mer.

Det är kusligt som efter en zombieattack. Staden är folktom, alla byggnader står kvar, men är tömda på liv. Visst, det sitter ett och annat picknickande kompisgäng i parkerna, men 99 procent av huvudstadens invånare har dragit utanför tullarna. De är ”på landet”.

ThinkstockPhotos-156300753

Vackert. Men folktomt. Att vistas i Stockholms innerstad på midsommarafton är apokalyptiskt. FOTO: Thinkstock.

Vi, som varken har lantställe eller släktingar att dundra in hos lagom till sillen, nubben och Små grodorna, har blivit kvar i stan. Hukat på balkongen (utom räckhåll för zombierna, man vet ju aldrig), dukat upp matjes, gräddfil och nypotatis. Intalat oss att det är helt okej: ”Det är ju bara en helg”. Fast det är det ju inte. Det är MIDSOMMAR. Då det ska grillas nyfångad abborre, sippas rosévin, badas från bryggor och fikas sju sorters kakor i syrénbersåar.

Och allt ska instagrammas. Helst med hashtaggen ”no filter”. Därför bestämde jag förra året att vi skulle tillbringa midsommarhelgen bortom betongen. Helst i ett litet torp utan internetuppkoppling. Så vi hyrde stuga i fabulösa Flen tillsammans med familjen Westerberg och gjorde allt sådant där svensksomrigt: Spelade minigolf, rodde över sjön, frossade i jordgubbar, skålade i bubbel, kliade myggbett och plockade fästingar. Och jag instagrammade allt. Fast med filter (blir ju ännu lite snyggare).

I år? Same procedure as last year: Flen – here we come!

IMG_5641

Idyll. I det här lilla torpet, strax utanför Flen är vi på midsommar.

IMG_5648

Talang. Frejas kompis, Bea, hängde med oss och visade sig vara rena minigolf-ässet. I år ska hon följa igen, och nu är jag extrasugen på att klå henne.

IMG_5653

Snöpligt. Jag ämnar ta revansch under minigolf-turneringen.

 

ThinkstockPhotos-179318207

I Flen är man utom räckhåll för eventuella zombieattacker. FOTO: Thinkstock.

Därför är jag stans snällaste cyklist

Det har gått sex år. Ändå skriker hela min kropp ”nej!” när jag spänner på mig hjälmen, svingar benet över pakethållaren och sätter mig på sadeln. Men det är dags nu. Dags att överkomma den årliga cykelskräcken som har ridit mig sedan den 31 juli 2009, då jag dundrade med hakan rakt ner i asfalten, slog kroppen fyra nyanser av blå och bet sönder åtta kindtänder.

Maken, Dan, har säsongsfixat till min ärvda Crescent, pumpat däcken, oljat kedjan och fäst fiffiga batterilampor från Clas Ohlson både fram och bak.

Min hoj är som ny, annat är det med mig. Olyckan sitter kvar i muskelminnet som ett svidande ärr, men enda sättet att bli trygg i sadeln igen är ju – som bekant – att hiva sig upp i den. Hjärtat pickar lite fortare och handflatorna är svettiga när jag trampar iväg, påhejad av Dan.

I Slussenbacken står jag på bromsen, medan jag blir omkörd av medelålders män i lycra, skäggiga hipsters på Kronans och fartiga damer med korgar på styrstången, och jag tänker att de nog aldrig har dundrat in i en trottoarkant med ansiktet först. Att de nog inte vet att 70 procent av alla cykelolyckor resulterar i käk- och tandskador och att om de kände till den statistiken skulle de förmodligen tagga ner en smula.

Eller åtminstone skaffa en hjälm med integralskydd.

För blåmärken bleknar, sårskorpor ramlar av, men tänder växer aldrig tillbaka och är överjävliga, snudd på omöjliga, att laga när de är så trasiga som mina.

Det är därför jag har blivit Stockholms snällaste, och försiktigaste citycyklist. Jag stannar laglydigt vid varje rödljus, respekterar högerregeln och släpper fram fotgängare vid övergångsställen.

Att inte göra det ovan nämnda, skulle vinna mig några minuter i tid. Det är det inte värt.

Tro mig.

521633_10151655450624123_972316023_n

Cykla lugnt. Du kommer fram i tid ändå.